Revolutionernas tid i Tyskland

Efter segern över Napoleon reglerades nyordningen av Europas stater på Wienkongressen 1814/15. Många tyskar hoppades på en ny fri och enhetlig nationalstat, vilket inte gick i uppfyllelse. I stället för det gamla riket kom ett nytt förbund av löst sammanslutna suveräna enskilda stater. Det enda gemensamma organet var Förbundsdagen i Frankfurt, som inte var folkvald utan bestod av utsedda delegater. Handlingskraftig var den också bara, när de båda stora staterna Preussen och Österrike var överens. Under de kommande årtiondena såg den som sin huvudsakliga uppgift att hålla nere alla frihets- och enhetstendenser. Press och skriftställeri underkastades sträng censur, universiteten övervakades och politisk verksamhet var så gott som omöjlig.  Samtidigt hade emellertid en modern ekonomisk utveckling påbörjats, som skulle motverka de reaktionära tendenserna. 1834 grundades den tyska tullföreningen, som avskaffade alla tullar mellan de tyska staterna. Året efter togs den första järnvägslinjen i bruk och industrialiseringen av landet påbörjades.

I och med att fabriker byggdes uppstod också en ny klass, fabriksarbetare. Dessa fick till en början bättre inkomstmöjligheter men den snabba befolkningstillväxten gjorde att det snart blev ett överskott på arbetskraft. Då det heller inte fanns någon sociallagstiftning, levde därför den stora massan av arbetare under mycket knappa förhållanden. Så småningom växte spänningarna och det kom till en första sammanstötning 1844, då schlesiska vävare gjorde uppror. Preussisk militär ingrep och slog ned upproret. Som en följd av detta kom de första ansatserna till en uppbyggnad av arbetarrörelserna.

I motsats till 1789-års franska revolution fann februarirevolutionen 1848 ett omedelbart gensvar i Tyskland. I mars samma år uppstod oroligheter i alla de tyska länderna och furstarna tvingades till eftergifter. I maj sammanträdde en nationalförsamling i Paulskyrkan i Frankfurt för att försöka lösa regeringskrisen. Man valde här den österrikiske ärkehertigen Johann till riksförvaltare och bildade ett riksministerium, som emellertid inte hade några maktmedel och heller ingen auktoritet. I nationalförsamlingen var den liberala mitten den bestämmande falangen och denna eftersträvade en konstitutionell monarki med begränsad valrätt. Församlingen var splittrad från konservativa till radikaldemokrater, vilket försvårade tillkomsten av en ny författning. Inte heller kunde man komma överens om, om man skulle bilda ett tyskt rike med eller utan Österrike. Sedan Österrike hade förklarat sig vilja ta med samtliga sina statsbildningar in i det tyska riket, beslöt man sig för den "lilltyska" lösningen utan Österrike. Härefter erbjöds kejsarkronan till den preussiske kungen Fredrik Wilhelm IV, men han avböjde att ta emot den. Detta var början till slutet på den tyska revolutionen. Det mesta av det man hade uppnått gick nu om intet och de flesta författningarna i de enskilda staterna reviderades i reaktionär anda. 1850 återställdes det tyska förbundet i sin tidigare form.

Verkningarna av nationalförsamlingen i Frankfurt var emellertid inte helt utan betydelse. Den förberedde vägen för 1900-talets demokratiska utveckling i Weimarrepubliken och senare också i Förbundsrepubliken. 1849 års författning tjänade som förebild för senare tyska författningar. Många av dess formuleringar har ordagrant övertagits i den tyska grundlagen 1949. 

Karta: Wikipedia Licens (kgberger)

[Upp]