Under år 2000 gavs av staden Prenzlau ut en liten skrift på tyska om det trettioåriga kriget och dess följder för Tyskland och speciellt Uckermark, där staden ligger. Här följer ett sammandrag av denna skrift, som kan erhållas från stadens informationsavdelning.
Länge ansågs trettioåriga kriget vara en konflikt mellan olika trosinriktningar i Tyskland. Det var dock inte den enda, många andra fanns också. Sedan början av 1500-talet hade huset Habsburgs strävan efter universell kejsarmakt varit en källa till stora konflikter. Genom giftermål och arv hade man lagt under sig stora delar av Europa men också delar av nya världen. I Europa var Frankrike helt omslutet av Habsburg och målet för deras politik var att motsätta sig alla strävanden från Habsburgs sida att befästa eller utöka sin makt. Även om Frankrike var katolskt och undertryckte alla protestantiska försök till religiös inbrytning i landet, så understödde man ändå furstar utanför landet, som kunde hjälpa till i kampen mot det habsburgska väldet. Av den anledningen betalade man gärna pengar till både Danmark och Sverige för deras krigföring.
Kriget kan delas in i fyra olika faser, som uppkallas efter de motståndare, som det kejserliga huset hade. Krigsskådeplatserna fanns över hela Europa men huvudsakligen på det tyska rikets territorier. Det var heller inte så, att något område hade krig alla trettio åren och krigets inverkan på land och folk var mycket olika. Så drabbades t.ex. Pommern och Mecklenburg hårt, då nästan 80% av befolkningen dog. Allra svårast hade de områden, som var genomgångsområden för trupperna. I nordvästra delen av riket förekom knappast några skador alls.
Trettioåriga
kriget brukar sägas ha börjat 23 maj 1618 och som grund anges, att två
kejserliga ståthållare kastades ut genom ett fönster på borgen i Prag. De
böhmiska ständernas uppror mot Habsburgarna slutar i katastrof. Kungen,
Fredrik V, måste fly och förlorar sin ställning som kurfurste. Böhmen blir
genom kejsaren Ferdinand II:s seger tvångskatoliserat och ett stort antal
protestanter lämnar landet.
Den
nya maktkonstellationen, katolikernas och kejsarens segrar, gjorde att
protestantiska riksfurstar och en rad europeiska makter blandade sig i
händelserna. De samlades under ledning av den danske kungen, Kristian IV, som
också var hertig av Holstein och således riksfurste. Kejsaren satsade på egna
trupper, som ställdes under befäl av Wallenstein, en framgångsrik och
innovativ härförare. Han samlade en privatarmé omkring sig och satte in den på kejsarens sida. Kriget förlades till Nordtyskland och 1626
fick den danske kungen se sig besegrad, sedan hans nordtyska förbundna lämnat
honom i sticket och han drog sig tillbaka till Hamburg.
Landet blev under denna tid kraftigt förött på grund av de många trupprörelserna och plundringarna. Härtill kom också ett missväxtår 1626 i västra Tyskland samt utbrott av pest, som drabbade hela landet. En fred syntes vara nära förestående, då Frankrike på grund av religiösa problem inom landet tvingades sluta finansiera kejsarens fiender. Men kejsaren eftersträvade överhöghet över Östersjön och de båda härförarna Wallenstein och Tilly besatte Brandenburg, Mecklenburg och Holstein. Kristian IV jagades tillbaka till Jylland. Sedan Wallenstein fått gå, tycktes nu hela riket stå under kejsarens inflytande.
I
denna situation ingrep den svenske kungen Gustav II Adolf och landsteg i juli
1630 på ön Usedom med
ca
13 000 man. Hans första mål var
Magdeburg, som han
erövrade. De protestantiska riksfurstarna erbjöd nu kejsaren sin hjälp mot
att de skulle återfå de gods, som tidigare hade dragits in och givits till
katolska kyrkan. Kejsaren ansåg detta vara ett för högt pris och satte sin
tillit till de egna trupperna under Tillys befäl. Magdeburg stormades igen och
plundrades av den kejserliga hären. Man uppskattar, att ca 25 000 människor
omkom vid detta tillfälle. Truppernas framfart väckte stor ovilja och
protestantiska länder liksom riksfurstarna slöt upp på svenskarnas sida. Det
avgörande slaget på marschen söderut stod vid Breitenfeld (i närheten av Leipzig) 1631, då den svenska hären i samarbete med den saxiska slog Tilly.
Därmed var vägen till Sydtyskland öppen: samtidigt som svenskarna marscherade
mot Bayern, hade saxarna intagit Prag. Efter svenskarnas segrar tycktes
ingenting stå i vägen för dem på deras marsch mot Wien och en direkt
uppgörelse med kejsaren.
Nu vaknade emellertid viljan till motstånd mot svenskarna inte bara i Tyskland utan också i Frankrike, där man befarade, att den svenska framgången skulle få den politiska vågskålen att tippa över i svenskarnas favör helt och hållet. Under tiden hade kejsaren tagit ny kontakt med Wallenstein och bett honom att ställa sig och sin här om 20 000 man till kejsarens förfogande. Efter förhandlingar slöt Wallenstein upp på kejsarens sida igen och Gustav II Adolf tvingades att uppge sina planer på att inta Wien och återvända norrut för att möta den nya hären. De båda arméerna möttes i det ödesdigra slaget vid Lützen 1632, då den svenske kungen stupade.
Sveriges handlande på tysk mark togs nu över av den svenske kanslern Axel Oxenstierna. Ett fredsslut tycktes inte vara aktuellt för svenskarna, som inte hade uppnått sina mål. Däremot lyckades kejsaren sluta separatfreder med riksfurstarna, som tillförsäkrades vittgående rättigheter, dock ej rätten att underhålla egna arméer.
Kriget
tog nu en ny vändning. Frankrike hade hitintills inte aktivt blandat sig i
händelserna, man hade bara ekonomiskt understött den protestantiska sidan. Men
med en så mäktig kejsare och ett förstärkt hus Habsburg kunde man inte leva.
Därför förklarade man 1635 krig mot den spanske kungen och därmed mot hela
huset Habsburg. Krigshändelserna förlades västerut till områdena omkring Rhen. De stora avgörande slagen utkämpades utanför det tyska riksområdet,
1643 besegrades den spanska hären fullständigt vid Rocroi. De tidigare
separatfrederna mötte också motstånd, och på nytt grep riksfurstarna till
vapen under svenskarnas ledning för att framgångsrikt bekämpa de kejserliga
trupperna. Trötta på kriget slöt vissa furstar separatfreder med svenskarna,
däribland Brandenburg 1641.
Sedan
1644 förhandlade man på en internationell kongress i Osnabrück och
Münster
om den europeiska freden. Huset Habsburgs maktposition var försvagad och
segrarna i striderna var Sverige, Frankrike och riksfurstarna, som kunde hävda
sin självständighet gentemot kejsaren. För Sveriges del blev utfallet av
freden att man bl.a. fick Vorpommern och en del av Hinterpommern, dessutom
öarna Rügen, Usedom och Wollin samt vissa landområden i närheten av
Bremen.
[Upp]
