Eftersom Tyskland är ett land mitt i
Europa har det haft en växlingsrik historia. Redan under 1800-talet var man
tämligen säker på, att den tyska historien började år 9 e. Kr. Just detta
år besegrade Arminius, en germansk stamfurste, tre romerska legioner i Teutoburger
Wald (SÖ Osnabrück).
Om Arminius vet man inte speciellt mycket, men han räknas som den förste tyske
nationalhjälten och man har rest ett monument över honom i Detmold.
Numera ser man inte så enkelt på tidsbestämningen. Uppkomsten av det tyska
folket var en process, som varade hundratals år. Själva ordet
"deutsch" / tysk lär ha uppstått under 700-talet som beteckning för
den språkliga dialekt, som talades i de östliga delarna av det frankiska
riket. Detta rike, där man talade både germanska och romanska dialekter, fick
sin största makt under Karl den Store. Efter Karls
död 814 bröt det 
snart samman och så småningom uppstod ett västligt och ett
östligt rike, där de politiska gränserna i stort sett sammanföll med de
språkliga mellan franska och tyska. Först så småningom utvecklade sig hos
innevånarna i östriket en samhörighetskänsla. Den språkliga beteckningen
"tysk" överfördes från att avse språket till dem som talade det
och sedan till det område, där de bodde.
Gränsen
västerut fastställdes ganska tidigt och förblev tämligen stabil. Gränsen
österut däremot var flytande under flera hundra år. Omkring 900 gick den vid
floderna Elbe och Saale för att sedan
utsträckas längre österut. I början skedde detta genom krigiska erövringar
men senare ockso genom att man slöt fördrag med de slaviska folken, att
bönder och hantverkare skulle få bosätta sig på slaviska områden. En
särskild roll spelade härvid den tyska Riddarorden, som upphörde först
omkring 1350. Denna förskjutning var i stort avslutad under
1300-talet och gränsen mellan tyskar och slaver bestod i praktiken till andra
världskriget. (Se också avsnittet Befolkning.)
