DDR 1949 - 1990

Parallellt med att Förbundsrepubliken grundades, uppstod på det område, som Sovjetunionen fått sig tilldelat som ockupationszon, den Tyska Demokratiska Republiken. Folkkammaren och den senare bildade Landskammaren valde i oktober 1949 ordföranden i SED (Socialistiska enhetspartiet) Wilhelm Pieck till DDR:s förste president. Pieck hade i sin ungdom anslutit sig till det socialdemokratiska partiet för att senare övergå till det kommunistiska. 1933 flydde han landet och hamnade så småningom i Moskva, där han bodde fram till krigets slut, då han återvände till Berlin. Här var han en av de drivande krafterna i sammanslagningen av de båda partierna SED och SPD. Han omvaldes som president två gånger men deltog knappast i det offentliga livet under sin sista ämbetsperiod på grund av sjukdom.

Samtidigt med Pieck valdes Otto Grotewohl till ministerpresident i DDR:s första regering. Även han var medlem i SPD, men valde att stanna kvar i partiet till dess att det gick upp i SED. Under den nationalsocialistiska perioden stannade han kvar i Tyskland och arbetade vidare både politiskt och civilt.

Redan 1950 erkände DDR Oder-Neisse-linjen som gräns mellan Tyskland och Polen samtidigt som man slöt vänskapsavtal med flera öststater. 1952 avskaffades de gamla tyska länderna och landet delades in i distrikt.

I mars 1953 dog den sovjetiske parti- och regeringschefen Stalin. Av hans efterträdare förväntade man sig ett bättre förhållande till västmakterna och en minskning av den inrikespolitiska terrorn. Liknande förväntningar spred sig nu i DDR. I maj utfärdade regeringen nya och förhöjda normer, vilket ledde till avsevärda oroligheter och ökad flykt mot väst. Härpå tillkännagavs vissa lättnader, men de höjda normerna för industri- och byggverksamhet förblev vid den nya nivån. Detta ledde till en strejkvåg, som spred sig över landet och omfattade över en halv miljon människor. De ekonomiska fordringarna följdes nu av politiska och den sittande regeringen visade sig inte kapabel att behärska situationen. Man lät inkalla sovjetiska trupper för att slå ned upproret, som fick ett blodigt slut. Antalet döda är svårt att ange, siffror på mellan 25 och 300 förekommer. Något mera förvånande är att 20 folkpoliser och 40 soldater ur Röda Armén avrättades efter ståndrätt, sedan de vägrat att skjuta på demonstranterna.

Politisk ledare under denna tid var Walter Ulbricht, som 1950 hade övertagit den nya posten som generalsekreterare i centralkommittén och därmed också ledningen av partiet. I likhet med Pieck lämnade han socialdemokraterna för att ansluta sig till kommunisterna, flydde till Moskva och återvände efter krigets slut för att organisera återuppbyggnaden av KPD i Berlinområdet. Han utökade sin makt genom nya centralt placerade poster inom den politiska ledningen och kunde från sin position eliminera alla rivaler inom partiet. Han blev på så vis den mest inflytelserike mannen i DDR genom att ledningspositionerna både inom stat och parti var förenade i honom. Under hans tid vid makten fick DDR en viss stabilitet genom att hans politik gick ut på att skapa effektivitet inom ekonomin. Från 1971 avtog hans makt, då han bl.a. av åldersskäl tvingades avsäga sig de flesta av sina ämbeten.

Under 50-talets mitt erkändes DDR som suverän stat av Sovjetunionen och man anslöt sig till Warszawapakten. Detta fordrade också en egen armé, nationella folkarmén. I princip hade denna funnits sedan 1952 men under ett annat namn, som ville låta påskina, att det var fråga om en polisstyrka. På liknande sätt hade man sedan 1950 byggt upp sjö- och luftstridskrafter.

Problemet under denna tid var, som antyddes tidigare, att befolkningen tenderade "att rösta med fötterna", som det då gängse uttrycket var. Förbundsrepubliken framstod för många som något paradisiskt, då man jämförde de olika förutsättningarna i de båda staterna. Den amerikanska Marshallplanen, som också hade erbjudits DDR, men som man nekade att ta emot, hade fått ordentlig fart på den ekonomiska utvecklingen i väst; SED-partiets terror höll befolkningen i ett hårt grepp. Detta och andra orsaker gjorde att man försökte lämna DDR för att få ett mänskligare liv. Det ökande antalet flyktingar var mycket oroande för ledningen, eftersom det var just de kategorier, som flydde, som skulle ha burit upp ekonomin. Först sedan man skurit av flyktmöjligheterna till väst, lyckades de ledande att få kontroll över läget.

Det sätt, som DDR:s regering kunde stoppa flyktingtrafiken till väst på, var att spärra av möjligheterna att ta sig från Öst-Berlin till Väst-Berlin. På en presskonferens i juni 1961 svarade Ulbricht på en fråga, om man avsåg att bygga en mur genom staden, att byggnadsarbetarna endast befann sig i Berlin för att bygga bostäder. En lyhörd befolkning i öst tolkade detta som att ett murbygge var nära förestående och flydde följaktligen. Enbart under augusti 1961 flydde över 47 000 från DDR till Väst-Berlin. På morgonen den 13 augusti påbörjades bygget av en mur genom hela Berlin samtidigt som DDR genomförde hårda kontroller vid alla tillfarter till Väst-Berlin. Alla arbetare bevakades av poliser eller soldater, som skulle hindra dem från att fly, vilket inte alltid lyckades. Sedan muren (eller den "antifascistiska skyddsvallen", som den kallades på dåtida DDR-språk) upprättats, firades den som en socialistisk seger över den västliga imperialismen.

Berlinmuren har kommit att stå som symbol för DDR-statens sätt att innestänga sina egna medborgare / utestänga "utländska provokatörer", eftersom den var så helt synlig för alla. Andra gränser skyddades genom taggtrådshinder och andra former av hinder.

Efter murens uppförande började en fas av ekonomisk och politisk stabilisering. Befolkningen, som inte längre hade tillgång till västliga länder, började alltmer att identifiera sig med den nya staten. Härtill bidrog bl.a. ett nytt ekonomiskt system, som innebar något mera dynamiska element i planhushållningen och också gav vissa materiella fördelar för den enskilde arbetaren. De genomförda åtgärderna ledde till att inom kort DDR var den näst starkaste kommunistiska industrimakten efter Sovjetunionen.

För att hävda statens suveränitet och oberoende infördes 1968 nytt pass- och visumtvång i trafiken med Förbundsrepubliken och Väst-Berlin. Härtill var också knutet ett växlingstvång till kursen 1:1. (Inofficiellt kunde man växla till sig 8 östmark mot 1 DM.) Samma år infördes också en ny författning, där DDR betecknade sig som "socialistisk stat av den tyska nationen". Genom avtal mellan de båda tyska staterna kom ett avtal om transittrafik till stånd, vilket avsevärt ökade resandet av framför allt västberlinare till Öst-Berlin.

Under 70-talet skedde fram till 1976 en successiv överföring av makten från Ulbricht till Erich Honecker. Efter 1972 erkändes DDR diplomatiskt av nästan alla stater och blev medlem av FN samtidigt med Förbundsrepubliken 1973. I och med detta hade man nått sitt mål att bli en erkänd stat.

Trots att förhållandena mellan öst- och västvärlden i slutet av 70-talet blev betydligt mera ansträngda och trots att DDR upprätthöll en strikt gränskontroll mot Förbundsrepubliken, försökte båda dessa stater att inte låta det allmänna läget påverka deras förbindelser, som nu också intensifierades. Att Kohl kom till makten i Förbundsrepubliken innebar inte heller något negativt för DDR, eftersom han fortsatte den tidigare socialliberala politiken och vidareutvecklade den. Avtal slöts om att underlätta resandet mellan staterna, krediter skulle ställas till DDR:s förfogande. Det hela kröntes med ett statsbesök av Honnecker 1987, då han togs emot med alla protokollära hedersbetygelser.

Under 1987 skärptes statens motsättningar mot oppositionella från freds- och kyrkogrupper. Genom förhandlingar mellan kyrkan och staten kunde de häktade släppas fria och alla förhandlingar mot dem inställdes. Bakgrunden till den fredliga revolutionen i DDR började med att Ungern 1989 öppnade gränserna västerut. På så vis fick DDR-medborgare för första gången sedan 1961 möjlighet att resa till väst utan att staten kunde göra något åt det. Tusentals människor utnyttjade denna möjlighet under augusti - november. Andra tog sin tillflykt till de västtyska ambassaderna i andra östländer och kunde fortsätta till väst därifrån. Det stod nu klart för de flesta, att staten hade förlorat greppet om medborgarna. De förföljda oppositionella grupperna organiserade massdemonstrationer och anklagade den reformfientliga statsledningen som ansvarig för massflykten. Man fordrade omfattande politiska reformer. När massdemonstrationerna fortsatte, visade det sig att ledningen inte hade något att bemöta den nya politiska rörelsen med. Ett snabbt sönderfall av maktstrukturen satte in, vilket kulminerade i att regeringen den 9 november 1989 lät öppna gränserna. Hundratusentals DDR-medborgare strömmade nu in i framför allt Väst-Berlin. Under de fortsatta demonstrationerna hördes nu också krav på ett återförenat Tyskland. Vid de fria val, som 1990 för första gången hölls i DDR, segrade till allas förvåning CDU, som hade haft problem med att bygga upp en valapparat, då ett kristligt borgerligt parti i realiteten inte existerade i DDR. Resultatet tyddes, som att befolkningen ville ha till stånd ett snabbt återförenande, vilket ägde rum 3 oktober 1990.

Historiska foton: Wikipedia licens

[Upp]