Schleswig-Holstein     

Karta med vänlig tillåtelse av Landesvermessungsamt Schleswig-Holstein

Schleswig-Holstein med huvudstaden Kiel är det nordligaste av de tyska förbundsländerna och är det enda som har tillgång till två hav, som förbinds med varandra genom Nord-Ostsee-Kanal mellan Brunsbüttel och Kiel. Till ytan är Schleswig-Holstein 15 770 km² stort, vilket motsvarar ungefär Västergötland. Hit hör då också ön Fehmarn, som är Tysklands näst största ö, och i Nordsjön öarna Sylt, Föhr och Helgoland; dessutom ett antal småöar under beteckningen Halligen.

Schleswig-Holsteins västkust präglas av vind och vågor, där växlingen mellan ebb och flod ofta fungerar som en indelning av dagen för både djur och människor. Många delar av området ligger under havsytans nivå och skyddas från översvämning genom dammar. Trots detta har under de senaste århundradena Nordsjön flera gånger forcerat alla skyddsanordningar och dränkt byar och rivit med sig stora delar av landet ut i havet. Genom idogt arbete har befolkningen alltid vunnit tillbaka bit för bit och skapat nytt land. På östkusten märks skiftningen mellan ebb och flod knappast alls och kustens utseende har under årens lopp inte genomgått någon större förändring. Stormfloder uppträder mycket sällan och i detta skyddade läge blomstrade tidigt traditionsrika städer som Lübeck, som under Hansans tid tog upp handeln med andra städer utmed Östersjön.

Delstaten uppvisar tre olika typer av landskap: längst i väster marskland, - ett lerigt/sandigt område, som uppstått genom växlingen mellan ebb och flod - de mellersta delarna utgörs av magra sandjordar och ljunghedar och de östra av ett kuperat, sjörikt och bördigt moränleralandskap. Detta är känt som Holsteinische Schweiz.

Jordbruket, som omfattar både boskapsskötsel och odling av foderväxter, spannmål, sockerbetor, potatis och grönsaker, sätter sin prägel på Schleswig-Holstein och utgör en väsentlig del av delstatens framtida utvecklingspotential. Ungefär ¾ av landets yta används för jordbruksändamål. Förutsättningarna för jordbruk är idealiska med tillgång till ett hälsosamt klimat, god jordmån, mycket vatten och dessutom två hav. 

Även fisket har en lång tradition, som sträcker sig århundraden tillbaka och som hör till landets identitet. Inte någon annan delstat har en så mångfaldigt strukturerad fiskerisektor med fiske både i Nordsjön, Östersjön och insjöar. Härtill kommer också alla företag, som är sysselsatta med att bearbeta och sälja den upptagna fisken.

Industrin finns i de större städerna och i området omkring Hamburg i söder. Dominerande grenar är skeppsvarv, livsmedels-, textil-, verkstads- och maskinindustri samt elektroteknisk industri. Av stor betydelse är också turismen.

Historiskt går Schleswig-Holstein tillbaka till 1326, som man räknar som födelseår för de två förenade områdena. Från 1386 och under lång tid framåt stod landet under dansk överhöghet. I början av 1800-talet kom det till en kris: författningsfrågor, stridigheter mellan danskar och tyskar och olösta arvsfrågor förde fram till det första dansk-tyska kriget 1848-50. I freden i Wien 1864 kom slutligen Schleswig-Holstein att ställas under preussisk-österrikisk förvaltning för att tre år senare bli en preussisk provins. Efter första världskriget blev efter en folkomröstning Nordschleswig danskt med gränsen strax norr om Flensburg. I Sydschleswig kvarblev en politiskt organiserad dansk minoritet, som vägrade att låta sig förtyskas. Då Schleswig-Holstein efter andra världskriget brottades med svåra problem, bl.a. en stark tillströmning av fördrivna från de tyska östområdena, uppstod en rörelse, som verkade för, att Sydschleswig skulle återförenas med Danmark. Så skedde dock inte, till en del på grund av bristande danskt intresse. De dansk-tyska motsättningarna har därefter påtagligt mildrats, och den danska minoriteten har genom överenskommelser 1949 och 1953 fått särskilda rättigheter. Under skilda regeringar har Schleswig-Holstein kommit att fungera som en brygga mellan Tyskland och Norden.

Den stora tillströmningen av flyktingar österifrån gör att det numera är svårt att finna en typisk schleswig-holsteinare. Trots allt brukar man säga, att innevånarna har gemensamma drag: de präglas av havet, det karga landskapet och ensamheten i de lantliga områdena. De betraktas som lugna, litet tröga, pratar inte så mycket och gömmer sitt inre under ett rått yttre skal. Däremot är de tillförlitliga och beredda att hjälpa.

I hela Nordtyskland talas fortfarande plattyska i många olika varianter. Under lång tid gällde plattyskan som ett språk av mindre värde men är idag ett levande och omtyckt språk i hela delstaten. Plattyska gäller nu som ett språk, som man kan använda för att säga något klart och tydligt och fritt från hjärtat och som har sin givna plats inom den nordtyska kulturen. Även när man talar högtyska, hörs vissa plattyska inslag. Uttalet är nästan accentfritt, vilket gör, att man gärna använder sig av nordtyska röster i t.ex. telefoncentraler, där man strävar efter ett överregionalt språk. En svensk känner igen flera nordtyska ord, eftersom de är mycket snarlika svenska. Detta hänger bl.a. ihop med vissa ljudförskjutningar, som ägde rum i södra delen av Tyskland men inte i den norra eller i Sverige.

Nästan hela Nordtyskland har en lutherskt protestantisk prägel, som går tillbaka på 1500-talets reformation. Katolicismen är här endast svagt representerad. Vissa delar i väster stod under holländskt inflytande och fick en calvinistiskt präglad tro.

Nordtyskland utmärks av en byggnadsstil, som man kallar Backsteingotik och som går tillbaka till medeltiden. Under stadsgrundningsperioden på 1200- och 1300-talen och den därpå följande Hansaperioden lät man i alla möjliga nordtyska städer bygga jättelika kyrkor men även världsliga byggnader. Dessa byggdes i gotisk stil och som material använde man bränt tegel, som tillverkades av lera på platsen. Stadskärnorna i städer som Lübeck, Wismar, Schwerin, Hannover och många flera präglas av sådana byggnadsverk.

[Upp]