Saarland    

Karta: Geobasisdaten LKVK, Lizenznummer U-07/2008

Saarlandet ligger i sydvästra delen av Förbundsrepubliken med gräns mot Luxemburg och Frankrike. 1/3 av delstatens yta är täckt av skog och Saarlandet har tillsammans med Hessen och Baden-Württemberg det gemensamt, att de procentuellt har Tysklands största skogsyta. Saarlandet sträcker sig över delar av Hunsrück, Saar-Nahes bergsland och Pfälzer Wald. Högsta berget är Dollberg (695 m). Saarlandet hör till de varmaste regionerna i Tyskland. 

Det nuvarande Saarlandet är en ganska sentida konstruktion, vilket inte innebär, att det är ett land utan historia. Bevisen för mänsklig närvaro i landet går ca 100 000 år tillbaka i tiden. Under de de senaste århundradena före vår tideräkning beboddes området av keltiska stammar, som sedan avlöstes av romarna. Under denna tid uppstod många små städer och lantliga hussamlingar, framför allt i regionen Saar-Mosel. När romarna förlorade sitt herravälde över området, efterträddes de av frankerna, som assimilerade den gallisk-romerska befolkningen. Rester av den tidigare befolkningen och deras språk har kunnat påvisas i mindre attraktiva bosättningsområden så sent som under medeltiden. Landet hade redan under romartiden kristnats, men den nya invandringen fordrade en ny kristningsperiod, som genomfördes av munkar från de brittiska öarna. Härefter hörde landet till biskopsdömet Metz och ärkebiskopsdömet Trier. Genom fördrag 843 och 870 bildades kungariket "Lotharingen". 925 blev området en del av det Heliga Romerska Riket och en mängd småstater uppstod, av vilka grevskapet Saarbrücken var den mest betydande. På grund av sina starkare grannar fick de endast lokal betydelse och kunde inte utvidga sina territorier. Sedan 1600-talet växte det franska inflytandet över de saarländska härskarna utan att därför tillhöra Frankrike. I allt väsentligt styrdes området av härskare från grannregioner som hertigdömena Lothringen och Pfalz-Zweibrücken eller kurfurstendömet Trier. Under 1500-talet blev reformationen påtaglig, då i vissa områden den lutherska tron infördes, medan vissa andra förblev katolska. 1680 anslöts för första gången de små territorierna till Frankrike i en särskild Saarprovins. Detta förhållande varade bara till 1697, då Frankrike genom freden i Rijsvijk måste ge upp sina förvärvade områden vid Saar och i Pfalz. En ny anslutning skedde 1793 i samband med den franska revolutionen, då furstarna fördrevs och Frankrike lade under sig allt land på Rhens vänstra sida. Efter Wienkongressen 1815 tillföll de största delarna av det nuvarande Saarlandet kungarikena Preussen och Bayern samt några småstater, som ingick i Tyska Förbundet. Större delen av de områden, som hade varit ockuperade, behöll dock den franska lagstiftningen, som väsentligt skiljde sig från den tyska. Efter tysk-franska kriget 1870-71 annekterades Elsass-Lothringen av Tyska Riket och ett nytt stort ekonomiskt område uppstod, det tredje största området för tung industri inom Tyska Riket. 

Efter nederlaget i första världskriget skapades det nya Saarområdet (Saargebiet), som enligt Versaillesfördraget skulle skiljas från Tyska Riket. 1920 beslöt Nationernas Förbund, att Saarområdet under 15 år skulle stå under fransk förvaltning. Olika händelser under förvaltningstiden gjorde, att befolkningens önskan att få återvända under tyskt styre blev allt starkare, vilket också understöddes av alla partier fram till 1933. I och med nationalsocialisternas maktövertagande samma år ändrade vänsterpartierna i Saarområdet sin politik och förordade nu, att man skulle låta läget få vara som det var intill dess att Hitler hade störtats. Denna uppfattning understöddes också av många internationellt kända personligheter, men då övriga partier var för ett samgående med Tyskland, kom deras uppfattning att segra vid den genomförda folkomröstningen med 90,7 % av de röstande. Från 1935 hörde Saarområdet åter oinskränkt till Tyskland, men ingick inte i Preussen eller Bayern, utan förblev en egen politisk enhet under namnet Saarland, som styrdes av en rikskommissarie. 

Efter andra världskriget hade Frankrike för avsikt att dela av hela området på Rhens vänstra sida från Tyskland, men dessa planer avstyrdes av övriga allierade. Däremot godkändes en frånskiljning av Saarlandet, som från 1946 inte längre stod under det allierade kontrollrådets kompetens. I slutet av året upprättades en tullgräns mot det övriga Tyskland, varefter det blev ett franskt protektorat med egen regering och författning. Trots att detta hade positiva ekonomiska följder, var befolkningen inte villig att godkänna en politisk anslutning till Frankrike. Under 1947 genomfördes vissa gränsjusteringar, då en del kommuner avskiljdes från Saarlandet och andra anslöts. Samma år infördes också en ny valuta, "Saarmark", som en förberedelse inför ett senare tänkt införande av den franska francen. 1948 fick alla saarländare ett eget medborgarskap. Efter att befolkningen till en början hade godkänt den nya statsbildningen, steg under 1950-talet motviljan mot regeringen. Partier, som pläderade mot en egen stat, tilläts inte och den grundläggande rätten till åsikts- och yttrandefrihet inskränktes. Från tysk sida medförde detta, att förbundskansler Adenauer till en början förvägrade alla kontakter med den saarländska regeringen, ett förhållande som dock ändrades under 1954, då Saarstatuterna som en del av Parisfördragen undertecknades. 1955 genomfördes en folkomröstning om landets framtid, varvid 67,7 % av saarländarna röstade mot Saarstatuterna. Detta tolkades då av de deltagande som att det var saarländarnas önskan att få ansluta sig till Förbundsrepubliken, vilket skedde 1 jan. 1957.

Under de första åren efter anslutningen till Förbundsrepubliken hade Saarlandet många problem att bemästra. Ett av dem var att skapa lugn och ro bland de politiska partierna, som i samband med omröstningen hade råkat i konflikt med varandra. Ett annat och svårare var att anpassa den saarländska ekonomin till den förbundstyska marknadsekonomin. Det gällde då inte bara omställningen av valutan och den därmed förbundna prisutvecklingen utan också kriser på arbetsmarknaden, speciellt inom gruvdriften. En positiv utveckling visade däremot stålindustrin med stigande löner och flera arbetsplatser. Recessionen 1966/67 drabbade Saarlandet, vars ekonomi var uppbyggd på kol och stål, hårdare än andra delstater. Den saarländska regeringen begärde statligt stöd och påbörjade ett omfattande omstruktureringsprogram, som ledde till subventionsberoende och reformtvång, vilket kom att bestämma Saarlandets väg under de följande årtiondena. En positiv påverkan på ekonomin hade den Fordfabrik, som öppnades 1970 i Saarlouis, och de nya företag som etablerade sig inom konsumtionsvarubranschen. Inte bara skapade de nya arbetsplatser, de förändrade dessutom strukturen i den saarländska ekonomin. Vid denna tid påbörjades också utbyggnaden av Saarkanalen, som gjorde att Saar fick tillgång till det internationella systemet av farbara vattenvägar. Slutet av 70-talet blev en svår tid för stålindustrin. Överproduktionskrisen 1975 medförde en nedgång i produktionen och som en följd därav massuppsägningar. Omfattande saneringar av företagen och offentliga subsidier kunde bara i viss mån bromsa stålindustrins nedgång. Arbetslösheten steg snabbt och uppgick 1985 till 13,4 %, eftersom också inom gruvdriften och teknologiintensiva branscher arbetsplatser gick förlorade. Alla dessa understödsåtgärder medförde att landet blev svårt skuldsatt och hade en skuld, som 1985 var nästan dubbelt så stor som budgeten.

1985 var också ett märkesår inom politiken. Efter nästan 30 års dominans avlöstes CDU av SPD företrädda av Oskar Lafontaine, överborgmästare i Saarbrücken. Vid valen fick han 49,2 % av väljarna, vilket gjorde det möjligt att bilda en rent socialdemokratisk regering. Även om maktväxlingen förde till omfattande ommöbleringar inom förvaltningen, så var de ekonomiska problemen de samma. Delstaten tog över den drabbade stålindustrin och strukturerade om den. I kampen mot arbetslösheten nådde man framgångar men till kostnaden av ökade skulder, som sedan skulle balanseras av stängda skolor och sjukhus. Under början av 90-talet förlorade gruvindustrin slutgiltigt sin roll som ledande sektor, när nya områden som energiteknik, livsmedelsteknologi, fordonsbyggnad och informationsteknik utvecklades till tillväxtbranscher. Vid valen 1999 förlorade SPD åter till CDU, som nu kunde regera ensamma. Inom den saarländska ekonomin visade det sena 90-talet, att slutet för gruvindustrin hade kommit. Arbetsplatser avskaffades och nymoderniserade anläggningar stängdes. Bättre gick det för stålindustrin, som genom en högt specialiserad produktpalett kunde konsolidera sin verksamhet.

Saarlandet är uppdelat i sex förvaltningsområden, som också kan tjäna som indelning för delstatens turistiska områden: 1. Merzig-Wadern, 2. St. Wendel, 3. Saarlouis, 4. Saarbrücken, 5. Neunkirchen, 6. Saarpfalz

[Upp]