Trier    

Trier (ca 103 500 inv.) är Tysklands äldsta stad med en historia som är över 2000 år. När Julius Cesar under åren 58-50 f.Kr. erövrade Gallien och gjorde Rhen till det romerska rikets östgräns, besegrade han trevererna, en keltisk stam, som hade sin boplats i området. År 16 f.Kr. bestämde kejsar Augustus denna bosättning till huvudstad i området och 60 år senare beskrevs staden av romerska historiker som en rik och välmående stad. Efter några resultatlösa försök av trevererna att nå frihet började en freds- och blomstringsperiod, som varade nära 200 år. Under denna tid tillkom den stora amfiteatern och det stora badpalatset i närheten av Mosel. Som ett mått på Triers storhet och betydelse kan nämnas att staden vid denna tidpunkt var nästan tre gånger så stor som Köln. Denna första blomstringstid fick ett abrupt slut genom frankernas anfall 275, då de bröt igenom den romerska gränsen och lade Trier i ruiner. Men denna katastrof kom att utgöra grunden till en andra, ännu mera lysande blomstringstid. För att kunna skydda rikets västra delar, delades det i ett östromerskt och ett västromerskt rike, där det västromerska utgjordes av Gallien, Spanien och Britannien. Från att ha varit provinshuvudstad blev nu Trier kejserligt residens och politisk och militär medelpunkt i över 100 år. Under denna period uppstod många av de praktbyggnader, vars ruiner fortfarande kännetecknar det romerska Trier, som kom att bli ett andra Rom. Då staden var ganska utspridd, skyddades den av en 6 m hög mur med försvarstorn. Av dess fyra portar finns den norra, Porta Nigra, kvar som en imposant ruin. 

Det kejserliga Trier förde också med sig en glansperiod inom det kyrkliga livet, där kristendomen tidigt hade fått fotfäste, bl.a. genom kejsaren Konstantin. I omedelbar närhet till det kejserliga palatset hade man byggt en dubbelkyrka, på vars grund den nuvarande domen och Liebfrauenkirche står. Genom de allt farligare germanska anfallen såg sig de romerska kejsarna tvungna att omkring år 400 flytta sin verksamhet till Arles, vilket betydde slutet på den kejserliga prakten i Gallien. Under de första årtiondena under 400-talet erövrade frankerna staden fyra gånger och brände ned den. Trier kom nu under frankiskt herravälde och blev säte för en frankisk greve. Fortfarande var dock kyrkan bevarare av den antika kulturen och Trier blev en medelpunkt för kyrkligt kulturellt bemödande. Ärkebiskoparna, som oftast härstammade från gammal tysk adel, inledde genom sina gärningar en ny period av välstånd och anseende för staden och stiftet, där Trier kom att framstå som en metropol inom den kyrkliga förvaltningen. Det andliga livet fick en oväntad framgång genom grundandet av flera kloster omkring Trier. Den andra delningen av det karolingiska riket medförde, att Trier kom att lyda under Ludwig den Tyske, som regerade över det på den högra sidan av Rhen belägna riket. Ännu en gång brändes Trier upp, då normanderna 822 anföll staden. Trots detta växte stadens betydelse som kulturell medelpunkt i rikets västra delar. Ärkebiskoparna fick allt flera rättigheter och blev också riksfurstar med kungliga rättigheter. Då de ofta var släkt med de tyska kungahusen, visade de sig vara det tyska kejsardömets bästa stöd och kunde utöva betydande inflytande över vad som hände i riket. Under 1200-talet uppnådde de en riksfurstes högsta värdighet, då de blev kurfurstar. Som sådana skulle de med sex andra av samma rang välja den tyske kejsaren. Ärkebiskopsdömet blev nu kurstat och ärkebiskopen Balduin som den störste av kurfurstarna blev grundaren av kurstaten Trier. 

Århundradena under medeltiden är kända som en blomstringstid för kristet konstskapande. Domen utvidgades med det västra och det östra koret och Porta Nigra byggdes om till två på varandra liggande kyrkor, av vilka endast den i mitten av 1100-talet tillbyggda senromanska östra absiden har kunnat bibehållas. Paulinus- och Matthiaskyrkorna uppfördes och vid samma tid också Liebfrauenkirche, som är den första nygotiska kyrkan på tysk mark. Tiden för det kulturella uppsvinget i Trier är också tiden, då borgerskapet stärktes. I mitten av 1100-talet fick Trier ett stadsråd med eget stadssigill. Medlemmar i detta råd var rika medborgare, som ofta hade lantegendomar och bodde i fästningsliknande tornhus, som det fortfarande finns kvar två av. Omkring 1300 tillkämpade sig hantverkarna i olika skrån rätten att medverka i stadens förvaltning. Konst och vetenskap, som länge hade varit kyrkans område, vårdades nu också av borgerskapet. 1473 inrättades ett universitet, som verkade i över 300 år. Under lång tid försökte man att göra sig fri från kurfurstens herravälde, men stadens finanser tillät dem inte att uppfylla de förpliktelser, som krävdes och man fortsatte att vara beroende av kurfursten. Medan reformationstiden avlöpte utan större komplikationer för staden, förde trettioåriga kriget med sig stora problem. Staden belägrades, erövrades och förstördes av franska och spanska trupper och invånarna hade knappt hunnit hämta sig från dessa slag, förrän Ludwig XIV:s krig drabbade dem. 

1700-talets barockperiod medförde en ny blomstringsperiod och en ny byggnadsverksamhet utvecklades. Moselbron och stadsmuren byggdes upp igen och den återvände kurfursten lät bygga till sydflygeln på sitt palats. Paulinuskyrkan, som hade förstörts under krigshandlingarna, återuppbyggdes och är ett praktverk bland Tysklands rokokobyggnader. Andra praktfulla byggnader från denna tid är Kesselstattska palatset, universitetet, Königsburg liksom många privathus. Ett tvärt avbrott på uppsvinget och slutet för kurstaten utgjorde den franska revolutionen 1789. I både Trier och Koblenz startades motrevolutioner, vars medlemmar anslöt sig till Österrike och Preussen i kriget mot Frankrike. Efter förluster i kriget blev området franskt fram till 1814, då den preussiske generalen Blücher kunde slå den franska armén och återerövra den vänstra Rhenstranden. 

Vid Wienkongressen 1815 återbildades inte kurstaten Trier utan tillföll tillsammans med kurfurstendömet Köln Preussen, som av dessa båda områden bildade Rhenprovinsen med Trier som säte för områdesregeringen. Till staden förlades en preussisk garnison, vilket helt kom att förändra stadens struktur. För stora industrier saknades förutsättningar och Trier blev som under tidigare århundraden huvudort för vinodling och vinhandel. Sedan man under 1870-talet hade fått järnvägsförbindelser med omkringliggande stora städer kunde man bygga upp en inte oansenlig småindustri, som hjälpte upp stadens ekonomiska situation. 

Andra världskriget började för Triers del med några enstaka flygangrepp 1940/41, som inte åstadkom större skador. Inte förrän 1943 sattes ett mera riktat angrepp in, då en avdelning inom järnvägen angreps. De av tyskarna införda terrorbombningarna mot civilbefolkningen användes i Trier inte förrän i augusti 1944, vilket var långt senare än i många andra tyska städer. Kulmen nåddes strax före julen 1944, då staden anfölls med spräng-, brand- och napalmbomber, åt vilket brandkårerna inte kunde göra något, eftersom storbränder rasade på över 50 olika ställen. Vid denna tid hade de flesta innevånarna evakuerats och antalet dödade genom bombningarna blev därför relativt lågt. Däremot var skadorna på de många hundraåriga byggnaderna betydande. Bland de svårt skadade fanns byggnader som kurfurstliga palatset, palatset Kasselstatt, stadsteatern, domkyrkan och flera andra kyrkor. De få kvarvarande Trierborna, som huvudsakligen utgjordes av brandmän, poliser och stadsförvaltningens personal, fick ägna sig åt att försöka rädda hotade konstskatter etc. Slutet på kriget kom för stadens del 2 mars 1945, då framryckande amerikanska pansartrupper kunde hissa sin flagga på hotellet Porta Nigra. 

För den kulturellt intresserade turisten är Trier en verklig guldgruva vad gäller sevärdheter. Många av dessa stammar från romartiden, men många är också av senare datum. Till de förra hör amfiteatern, som byggdes redan 100 e.Kr. och hade plats för 20 000 åskådare. Denna är ett bevis för att Trier var en rik stad av betydande omfattning, eftersom endast en sådan stad skulle kunna få en liknande prestigefylld anläggning. Amfiteatern användes till början av 400-talet. Under medeltiden användes det liksom många andra byggnader som stenbrott för nya byggen.

Den s.k. Basilikan, kejsar Konstantins tronsal, är det största enskilda rum, som har överlevt från antiken. Genom arkitekturen ville romarna uttrycka kejsarens storhet och makt: rummet är så stort, att den stora orgeln har en efterklang av 7 sekunder. Byggnadens mått är imponerande: 27,2 m bred, 33 m hög och 67 m lång. Därtill kommer också en ingångshall om 75 m. Rummets djup understryks genom optiska synvillor: såväl fönstren i koret som de därunder befintliga nischerna är mindre mot mitten och orsakar därför en perspektivisk förvrängning. Den romerska byggnaden var inuti smyckad med marmor, mosaiker och statyer och uppvärmbar genom marmorgolvet. Allt detta inklusive tekniken förstördes av frankerna under 400-talet. Senare använde ärkebiskopen av Trier byggnaden som förvaltningscentrum och efter 1614 byggdes tre flyglar till. Sedan mitten av 1800-talet används byggnaden som Triers första och äldsta evangeliska kyrka.

För den som just har kommit till Trier, är Porta Nigra den fördelaktigaste utgångspunkten för sightseeing i staden. Porta Nigra är den bäst bibehållna stadsporten norr om Alperna och en ojämförlig förbindelse mellan det antika förgångna och den moderna staden. Porten i sig härstammar från ca 180 e.Kr., då romarna gärna uppförde offentliga byggnader av stora kvadratiska stenblock. Att Porta Nigra i likhet med många andra byggnader inte föll offer för senare tiders byggmästare, berodde på en grekisk munk, som hade stängt sig inne i det östra tornet och där avlidit. Efter hans död 1035 begravdes han i bottenvåningen och helgonförklarades. Till hans ära lät ärkebiskopen bygga de två på varandra stående kyrkorna, som först på Napoleons befallning demonterades. Namnet Porta Nigra (svarta porten) tillkom under medeltiden och dess mörka färg kan kan närmast förklaras med "tidens tand" eller som en följd av en miljöförorening.

"Römerbrücke" i Trier är den äldsta romerska brobyggnaden norr om Alperna och än idag klarar den utan problem av den moderna trafiken. Det första brobygget ägde rum i och med stadens grundande 16 f.Kr. Som underbyggnad till bron användes 16 år gamla ekar, som pålades ned i marken. En andra byggfas ägde rum omkring år 71, då underbyggnaden förbättrades. Mellan 144 och 152 gjordes ytterligare förbättringar vad gäller de sju stödjepelarna. Dessa utformades så, att de stod med en spetsig del mot strömmen för att på så vis kunna fungera som isbrytare. Av de sju pelarna härstammar fem fortfarande från romartiden. Under romartiden utgjordes körbanan på bron av ekplankor, som bars upp av konsolstenar. Under kurfursten Balduins tid ersattes dessa konsoler med bågar av sten.  

Trier var Karl Marx födelsestad och hans födelsehus används nu av Friedrich-Ebert-stiftelsen som museum och forskningsplats för historisk-kritisk forskning om grundaren av den moderna socialismen. Främre delen av huset uppfördes 1727 och fasaden tillkom 1931 efter en gammal förebild. Gårdsbyggnaderna härstammar från den gotiska tiden.

Det kurfurstliga palatset alldeles bredvid basilikan räknas som ett av världens vackraste rokokopalats. Redan 1615 uppfördes norra och östra flyglarna, under det att de västra och södra tillkom senare. Den speciellt vackra sydflygeln, som man kan se från palatsträdgården, uppfördes 1756. Särskilt sevärd är den vackra rokokotrappan.

I stadsdelen Trier-Zewen finns slottet Monaise, som uppfördes 1779-83 i fransk tidig klassicistisk stil som sommarresidens åt dekanen Graf von Waldersdorff. Slottet uppfördes i omedelbar närhet till Mosel med fasaden mot nordost och i riktning mot Trier. Byggnaden är ett av de få exemplen på fransk tidig klassicism på tysk mark. Stilen uppkom i Frankrike under Ludwig XVI:s tid och kallas därför Louis Seize. Förvånande är slottets ringa yta (10 x 20 m) i förhållande till dess höjd. Huvudfasaden präglas av dess mittersta del med de fyra joniska pelarna i första våningen och den bakomliggande loggian. Slottet har under årens lopp haft många ägare för att 1969 komma i stadens ägo. Eftersom slottet hade stått under lång tid utan speciellt användande, hade byggnadens tillstånd synbart försämrats, varför en större restauration var nödvändig, som avslutades 1997. Byggnaden klassas som kulturhistoriskt betydelsefull och har tillfört regionen ytterligare en sevärdhet av kulturellt högt värde.

Triers domkyrka står på en plats, där tidigare ett av kejsar Konstantins palats låg. Efter hans sista besök i Trier 329 lades palatset ned och byggdes 330 över med antikens största kristna kyrka. Denna var ungefär fyra gånger så stor som den nuvarande domen och sträckte sig nästan ned till nuvarande stora torget. Den nuvarande domen har fortfarande en romersk kärna med originalmurar upp till en höjd av drygt 25 m. Efter förstörelser på 400- och 800-talen utvidgades den intakta kärnan med romanska tillbyggnader, så att domkyrkan idag med sina tre kryptor, sin korsgång och skattkammare kan visa upp arkitektur och konst från ett tidsomfång av över 1650 år. 

Den södra delen av den romerska dubbelkyrkan revs omkring 1200 och ersattes med Liebfrauenkirche i tidig gotisk stil. Ovan jord syns inget av det romerska arvet, men under golvet ligger stora romerska fynd och flera av de gotiska pelarna står på romerska fundament. Den medeltida kyrkan följer emellertid inte grundplanerna för den långa treskeppiga basilikan utan visas som rundbyggnad med elaborerade utbyggnader, så att grundplanen liknar en tolvbladig ros, en Mariasymbol, men också en syftning på Israels tolv stammar och de tolv apostlarna. Apostlarna är avmålade på kyrkans bärande pelare på ett sådant sätt, att de endast från en enda punkt i kyrkan kan ses alla på en gång. Denna punkt markeras med en svart sten i golvet. 

I södra delen av staden ligger benediktinerklostret St. Matthias, som är ett av Triers mest betydande byggnadsverk och har talrika konstskatter. Man tror att det var här, som Galliens första kristna församling uppstod. Detta skall också vara Tysklands äldsta kristna kyrka, som i sin nuvarande form tillkom 1127. I skattkammaren finns ett s.k. staurotek, ett dyrbart relikskrin, som tillkom mellan 1230 och 1235 och som innehåller en bit av Kristi kors. Stauroteket är Triers vackraste konstverk. Basilikans front visar tydligt den långa bygghistorien. Grundbyggnaden stod färdig omkring 1150. I mitten av 1600-talet tillkom voluter och gavlar och i början av 1700-talet portaler i fransk och italiensk stil. I kyrkans inre ger mittskeppet ett harmoniskt och klart intryck med sengotiskt nätmönstrat valv och gotiska fönster. I sidoskeppen kan man känna igen de romanska valven. 

Triers största och mest bekanta museum är Rheinisches Landesmuseum, som är Tysklands förnämsta avseende de första fyra århundradena i tysk historia efter Kristi födelse. Även tiden före Kristi födelse skildras utförligt. Större delen av de utställda föremålen kommer från den romerska epoken; en samling som till omfång, mångfald och kvalitet är unik. Det senantika Trier kunde tack vare sitt kejsarresidens bistå med praktfulla glas från 300-talet och fina elfenbensarbeten. Museets myntsamling kan visa upp den fullständigaste samlingen mynt präglade i Trier från romartiden och senare medeltiden. Den frankiska tiden representeras av gravfynd som glas, kedjor, guld mm. Från medeltiden och nyare tid finns olika typer av konst.

Av övriga museer kan nämnas ett leksaksmuseum, som har sin tyngdpunkt på plåtleksaker, järnvägar och dockor; ett stadsmuseum, som skildrar stadens historia; ett trafikmuseum, som skildrar de allmänna kommunikationernas utveckling i staden; och inte minst domkyrkans museum, som visar upp sakral konst och objekt använda inom kyrkan men även takmålningar från kejsar Konstantins tid. 

Foton: Dieter Jacobs   

Allt kartmaterial © Thomas Lutz, Lutzdesign. Ingående beskrivningar av Moseldalen på tyska och engelska hos

[Upp]