Region Braunschweig

Regionen Braunschweig är kanske inte så stor, men har en hel del intressanta saker att visa upp. De i regionen ingående städerna, förutom Braunschweig, är Peine, Gifhorn, Goslar, Helmstedt, Wolfenbüttel, Wolfsburg och Salzgitter.

http://www.region-braunschweig.de 

Riktigt gamla byggnader är sparsamt förekommande i Peine. Stadens äldsta kyrka, Nicolaikyrkan, också kallad "Horstkapellet", är byggd i korsvirkesstil omkring 1740. Övriga kyrkor i staden är betydligt yngre. Bland alla vanliga museer finns också ett som kanske är mera smakligt. Chokladfabriken i staden har ett museum, där man kan se utvecklingen av denna godsak. Möjlighet att bese tillverkningen finns också liksom att shoppa till fabrikspriser.

www.tourismus-peine.de

Gifhorn (ca 41 500 inv.) eller kvarnarnas stad, som den också kallas, ligger vid sammanflödet av floderna Aller och Ise och präglas av de sydliga utlöparna av Lüneburger Heide. Här kan man utforska vidsträckta skogar, myr- och flodlandskap. Staden är en bra utgångspunkt för vattenturism med förbindelser på floden Aller och de olika kanaler som finns i närheten.

Staden omnämns första gången 1196/97. Att den uppstod på just denna plats har framför allt med det geografiska läget att göra. Sammanflödet av de båda vattendragen ledde sedermera till att en skyddsborg byggdes. Senare fick man också marknadsrätt. Detta läge har också gett upphov till stadsnamnet, där Gif/Giff är besläktat med ordet Giffel/Gaffel, som är en stor tvåarmad gaffel. Stor betydelse för staden fick också två viktiga handelsvägar som korsades här: saltvägen mellan Lüneburg och Braunschweig samt kornvägen mellan Magdeburg och Celle. I ett krig 1519 förstördes Gifhorn nästan helt och hållet. Detta kan vara förklaringen till att de äldsta husen härstammar från 1500-talet. Bland de först uppförda byggnaderna efter kriget var slottet, som påbörjades 1525. Till detta fogades 1547 slottskapellet, som är en av de första protestantiska sakralbyggnaderna i Tyskland. I övrigt finns många gamla, vackra byggnader som t.ex. Kavaljershuset (1546), Gamla Rådhuset (1562) och Höferska huset (1570). Många olika byggnadsstilar är representerade i staden. Vill man skaffa sig  en överblick över Gifhorn, kan man bestiga utsiktstornet på Katzenberg. Den som vill veta mera om stadens kvarnar, besöker museiområdet för vatten- och väderkvarnar, som förutom 12 originalkvarnar också visar en utställningshall med modeller av kvarnar från hela världen. I slottets kommendantur presenteras utställningar, som visar slottets och stadens historia.

www.gifhorn4u.de 

Wolfsburg (ca 121 400 inv.) förknippas oftast med den där byggda Volkswagenfabriken. I jämförelse med andra städer i regionen är Wolfsburg en ung stad, som fick sina rättigheter 1938. Alla är nog rörande eniga om att Wolfsburg inte skulle ha funnits till, om det inte hade varit för Ferdinand Porsche och hans "skalbagge".

Stadens historia går emellertid tillbaka längre än så. 1302 omnämns Wolfsburg som säte för en adelssläkt. Långt senare träffar man på en av Tysklands berömda författare, vars verk är bekant, men vars namn är mindre bekant utomlands: August Heinrich Hoffmann-von-Fallersleben. Hans mest kända verk är "Deutschlandlied", den tyska nationalsången.

1938 började man bygga Volkswagenwerk, men namnet Wolfsburg fick staden först 1945. Fabriken är Niedersachsens största privata arbetsgivare med ca 47 800 anställda bara i Wolfsburg. Inte för inte kallas det för en stad i staden. Fabriksområdet omfattar ca 13 km² och på den 1,6 km² bebyggda ytan för tillverkningshallarna skulle man kunna placera in furstendömet Monaco. Fabriken har ett intressant museum och ger även möjligheter att bese produktionen.

www.wolfsburg.de 

Braunschweig (ca 248 800 inv.) är en av de städer, som är väl värd ett besök. Stadens historia går långt tillbaka i tiden och det första skriftliga omnämnandet dateras till 1031. Enligt legenderna skall början ha varit en rastplats i skärningspunkten av betydande handelsvägar. I mitten av 1100-talet valde hertigen Henrik Lejonet att förlägga sitt residens här och därmed började stadens kulturella och ekonomiska uppgång. Inte förvånande har också staden ett lejon som symbol. I medveten konkurrens till de befintliga kungaborgarna (t.ex. Goslar) lät Henrik bygga borgen Dankwarderode, där han också dog 1195. Stadens politiska och ekonomiska utveckling sedan mitten av 1200-talet hade sitt ursprung i medlemskapet i Hansan, även om staden under en period var avstängd från medlemskap, och omfattande förbindelser med andra hansestäder i norra Tyskland liksom med handelsstäder i länderna utmed Nordsjöns och Östersjöns kuster upparbetades. Ända in på 1600-talet hade staden en viktig ställning inom Hansan. Den omfattande handeln gjorde, att stadens borgerskap blev välsituerat och kunde låta uppföra dyrbara byggnader. Från denna tid är bl.a. kyrkorna S:t Martini, S:t Andreas och S:t Katharinen liksom det gamla rådhuset. Reformationen fick tidigt genomslag i staden och fick sin höjdpunkt genom stadens inträde i Schmalkaldiska Förbundet (ett förbund mellan de evangeliska riksständerna). Genom stadens anslutning till Luthers lära kom man att stå i direkt motsättning mot den regerande hertigen, som vid den tiden var en av de starkaste motståndarna till den nya läran. Under det schmalkaldiska kriget blev hertigen 1545 fördriven från sitt kraftigt förödda land men kunde återvända två år senare efter slaget vid Mühlberg. Ytterligare slag följde, men staden kunde hävda sin religionsfrihet. 1671 lyckades den då regerande hertigen inta och besegra staden, som därigenom förlorade sin politiska självständighet. Efter en period av mindre inflytande började staden i mitten av 1700-talet att blomstra på nytt, då hertigen förlade sitt residens dit. Collegium Carolinum grundades, början till dagens tekniska universitet, och man lade grunden till dagens stora museer. Musik och teater gjorde staden till ett kulturellt centrum i Tyskland under upplysningstiden; man uruppförde verk av Lessing och Goethe. Under 1800-talet lät staden tala om sig på det tekniska och industriella området. Produkter från firmor som Rollei och Voigtländer, Schimmel och Grotian-Steinweg blev kända över hela världen. Till följd av oroligheter efter första världskriget kunde vänsterinriktade partier gripa makten och en socialistisk republik Braunschweig utropades 1918. Denna blev dock inte långlivad, då riksregeringen på grund av oroligheter och strejker såg sig föranlåten att ingripa för att återställa ordningen. Genom den ekonomiska krisen 1929 steg antalet arbetslösa dramatiskt, vilket gjorde att nationalsocialisterna kunde öka sitt inflytande. Härvidlag kom Braunschweig att få ett mindre smickrande rykte, då det lyckades lokala politiker (Klagges) att skaffa Adolf Hitler tyskt medborgarskap genom en anställning som tjänsteman, vilket gjorde honom valbar till den tyska riksdagen. Klagges ambition att bygga ut Braunschweig till en nationalsocialistisk mönsterstad fick som resultat, att förutom att talrika byggnader i bombastisk stil uppfördes, också att olika politiska institutioner förlades till staden och dess närmaste omgivningar. Stadens strategiskt gynnsamma läge, mängden av stora industriföretag med krigsviktiga uppdrag och närheten till de viktiga industristäderna Wolfsburg och Salzgitter innebar också, att Braunschweig kom att utgöra ett angreppsmål för det allierade flyget och ca 90 % av innerstaden förstördes därigenom. Kriget avslutades för Braunschweigs del den 12 april 1945, då amerikanska trupper marscherade in. Dessa ersattes efter några veckor av brittiska ockupationstrupper och en militärförvaltning inrättades. Återuppbyggnaden av staden skedde först i områdena omkring domen, Ägidien-, Magni-, Martini- och Michaeliskyrkan, då på så sätt den medeltida stadsbilden kunde bevaras. På grund av stadens gränsnära randläge försköts efter 1945 tyngdpunkten inom industrin från en tidigare livskraftig konservindustri till maskinindustri och biltillverkning, där förutom Volkswagenkoncernen också talrika underleverantörer placerade sina fabriker. Stadens största arbetsgivare är numera Volkswagen och Siemens, medan de tidigare stora har antingen försvunnit från marknaden eller flyttat till andra orter. Sedan återföreningen 1990 har Braunschweig återfått en central position i Tyskland inom industri, handel och ekonomi i delstatens viktigaste industriregion.

Foto: Gramann

Stadens centrum består av ett stort område med gågator, där man kan handla av hjärtans lust. Man bör emellertid inte försumma att besöka några av stadens sevärdheter. Hit hör t.ex. borgen Dankwarderode, som var Henrik Lejonets residens. Den nuvarande byggnaden började uppföras 1887 efter att ha blivit delvis förstörd i en brand. Den byggdes upp för att efterlikna den 1175 uppförda byggnaden på basis av arkeologiska undersökningar. Borgen innehåller Hertig Anton Ulrichs-museets medeltida avdelning. I väpnarsalen presenteras delar av Welfernas skatt och värdefulla liturgiska klädnader. I övervåningen finns den vackra riddarsalen.

Foto: Rothe

Foto: Ammerpohl

Den tidigare stiftskyrkan S:t Blasii på Borgplatsens södra sida är idag protestantisk domkyrka. Den byggdes av Henrik Lejonet åren 1173 - 1195, sedan han hade återkommit från en Palestinaresa. I stället för en äldre byggnad lät han uppföra en treskeppig valvbasilika, där han tillsammans med sin hustru ligger begravd. Denna grift utfördes i musselkalk omkring 1250 och anses vara ett av de mest väsentliga verken i sten från medeltiden. Också hans son, den tyske kejsaren Otto IV, ligger begravd i domkyrkan. På grund av kyrkans historiska anknytning till Henrik Lejonet omformades den under den nationalsocialistiska perioden till en av deras hyllningsplatser och anpassades efter den politiska åskådningen. Sålunda togs altaruppsatsen bort och ersattes med svastika och fanborg. Den ursprungliga basilikan har fram till nu byggts om, rekonstruerats och utvidgats flera gånger. Till kyrkans viktigaste konstverk hör förutom Henrik Lejonets grav ett Mariaaltare (1188), den sjuarmade ljusstaken (ca 1175) och det snidade krucifixet av mästaren Imervard (1100-talets andra hälft). Särskilt sevärd är dessutom kryptan med en faksimilutgåva av Henrik Lejonets evangeliebok, som förvaras i biblioteket i Wolfenbüttel. Utanför domkyrkan vakar stadens symbol, lejonet, en bronsstaty från 1166 (originalet kan beses inne i borgen).

I Braunschweig finns ytterligare nio kyrkor, som är (nästan) lika gamla som domkyrkan, dock ej med så många sevärdheter som denna.

Det medeltida rådhuset i Gamla stan är ett av de vackraste byggnadsminnesmärkena och består av två rätvinkligt sammanbyggda flyglar. På en av pergolans pelare hittar man den gamla Braunschweigalnen (57,07 cm), som framför allt tjänade som mått för tyghandlare. På den över pergolan befintliga rätvinkliga balkongen finns nio intressanta pelarfigurer från 1400-talet, som föreställer ottoniska och welfiska kejsare, kungar och hertigar tillsammans med sina fruar. Rådhuset fungerar nu som utställnings- och representationsbyggnad. I bottenvåningen och i källarvalven kan man ta del av en utställning om stadens historia från 800-talet och framåt. 

Foto: pha

Gewandhaus, som nu används av Industri- och handelskammaren, var först lager och försäljningsplats för stadens förnämsta skrå, skräddarna, och känt sedan 1303. Mest iögonenfallande är byggnadens östra gavel, som räknas till stadens mest betydelsefulla verk från renässansen.

Foto: Bormann

Staden kan uppvisa inte mindre än 14 olika museer och permanenta utställningar med Hertig Anton Ulrich-museet som det främsta. Museet är ett av de äldsta konstmuseerna i Europa och har den fjärde största samlingen tavlor av gamla mästare i Tyskland, skulpturer och konstverk från antiken till tidig nyare tid samt en omfattande samling kopparstick. Slottsmuseet informerar om slottets historia och visar slottsinredning från 1800-talet. Stadsmuseet har ca 270 000 objekt och är ett av de största konst- och kulturhistoriska museerna i Tyskland. Landsmuseet är uppdelat på flera platser och visar den historiska utvecklingen inom regionen Braunschweig. Naturhistoriska museet har en speciellt rikhaltig samling fåglar mm.

Foto: BS Stadtmarketing GmbH  www.braunschweig.de 

Strax söder om Braunschweig ligger den vackra, tidigare residensstaden Wolfenbüttel (ca 53 400 inv.), känd sedan 1118. Från ca 1430 fungerade den som residensstad för hertigarna av Braunschweig och Lüneburg. Under ett krig mot Schmalkaldiska Förbundet förstördes staden 1542, men återuppbyggdes därefter på det sätt som man fortfarande känner igen. Under trettioåriga kriget besattes den först av danskarna 1626 och sedan av de kejserliga trupperna 1627. För stadens del tog kriget slut 1643 och hertig August d.y. flyttade in i residenset. Samtidigt påbörjades också återuppbyggnaden av delar av staden. 1747 samlades alla stadens ortsdelar under det gemensamma namnet Wolfenbüttel. Samma år grundades också den hertigliga porslinstillverkningen, den tredje äldsta i Tyskland. 1753 förlorade Wolfenbüttel sin ställning som residensstad, då hertigen förlade sitt residens till Braunschweig. Under åren 1757-61 drogs staden in i sjuårskriget och besattes av franska trupper. 

Till stadens sevärdheter hör renässansslottet, som intar en speciell ställning bland Niedersachsens slott. Det är inte bara det näst största i sitt slag, utan har också delstatens enda statsvåning från den högbarocka tiden. Den mäktiga anläggningen bestående av fyra flyglar tjänade som residens åt hertigarna av ätten Braunschweig-Lüneburg i över 320 år. Slottets praktfulla fasader och de mellan 1690 och 1740 inredda representationsrummen visar på deras glansfulla hov. Dessa utgör det väsentligaste i museet i slottet Wolfenbüttel. Vid sidan av slottssalarna med deras imponerande exempel på furstlig bostads- och bordskultur från enväldets tidsålder erbjuder museet också en mängd objekt, som belyser borgerligt liv under de 300 senaste åren. 

1572 skapades det världsberömda Herzog Augustbiblioteket, där man har världens dyraste bok, inköpt på en auktion i London 1983 för 32,5 miljoner DM. Det rör sig om Henrik Lejonets evangeliebok, som är en av de praktfullaste och konsthistoriskt värdefullaste handskrifterna från medeltiden, som nu har fått sin slutgiltiga plats i Wolfenbüttel. Den nuvarande biblioteksbyggnaden uppfördes under 1880-talet i stil efter ett florentinskt palats och ersatte den berömda rotundan från 1700-talet. Biblioteket har ca 800 000 band från 1400-talet och framåt. Under 1600-talet var detta Europas största boksamling. Det har numera gjorts om till forskningsbibliotek. Intressant för en lekman är att studera de olika kartor från tidigare århundraden, som visar hur uppfattningen om orters belägenhet och länders utseende har skiftat från medeltiden. En gång i tiden bodde och verkade Lessing som bibliotekarie här och fortfarande omtalas Wolfenbüttel som "Lessingstaden". 

Staden har ett stort antal vackra korsvirkesbyggnader, som är rikt ornamenterade och ofta försedda med inskrifter. De flesta går tillbaka i tiden till 1600- och 1700-talen och omfattar både offentliga och privata hus.

Till stadens sevärdheter hör också de tre kyrkorna "Hauptkirche", "S:t Trinitatis" och "S:t Johannis". Storkyrkan var tänkt som protestantismens första stora kyrkobyggnad och hade inga direkta förebilder. Hertigens byggmästare stod för utförandet, som påbörjades 1608 och uppvisar stilelement från gotiken, renässansen och barocken, dock alla sammansmälta till en enhet. Anmärkningsvärda är de rikligt utsirade portalerna, framför allt huvudingången i väster. Furstegraven innehåller i 29 delvis konstnärligt värdefulla sarkofager de medlemmar av furstehuset, som från mitten av 1500-talet fram till 1750 begravdes här. Högaltaret är snidat i trä med en imponerande framställning av passionshändelserna, som har gjort detta verk till ett utmärkt exempel på protestantisk sakral bildkonst. Under kyrkans orgelläktare skall hovkapellmästaren Michael Praetorius (Det är en ros utsprungen...) vara begravd. I Storkyrkan finns en ständig utställning över hans liv och verk och man kan också med hjälp av hörlurar lyssna till hans musik. Trefaldighetskyrkan uppfördes på resterna av den tidigare kejsarporten, som hade byggts 1589 och fram till 1660 var huvudentrén till staden. Den sista resten av stadsporten finns nu inne i kyrkan mellan sakristian och kyrkoskeppet. Kyrkans barocka fasad och de flankerande tornen räknas som en av de originellaste byggnaderna inom residenset. Mellan 1716 och 1722 nybyggdes kyrkan, men man behöll de äldre fasadtornen. Fasadens mittendel tar upp influenser från det tidigare lustslottet i Salzdahlum. Johanneskyrkan invigdes 1663 och genomgick 1960 en genomgripande inre restaurering. Altare, predikstol, dopfunt och orgelhusets front härstammar från slottskapellet i det med tiden förfallna fursteslottet Hessen. 

Foto: M. Weber GWF

I en byggnad på innergården till det dåvarande fängelset Wolfenbüttel uppstod hösten 1937 en avrättningsplats, där dödsdomar från civila och militära instanser verkställdes åren 1937-45. Under denna period avrättades mer än 700 civila och soldater. Även efter 1945 användes den av de brittiska militärmyndigheterna för att verkställa 67 dödsdomar. Byggnaden kunde bibehållas och i april 1990 omvandlades den till en minnes- och dokumentationsplats för offer för den nationalsocialistiska rättsskipningen. Tyngdpunkten i forskningarna ligger på den nationalsocialistiska rättsskipningens historia och speciellt på att utforska denna rättsskipnings offers öden. Man erbjuder dessutom ett brett program av seminarier och guidade turer, speciellt för skolklasser.

  www.wolfenbuettel-tourismus.de

Helmstedt (ca 23 900 inv.) är den östliga gränspunkten inom regionen. Staden ligger på bördig mark och mycket tidigt blev landet uppodlat. Fornfynd visar, att det bodde folk här redan för 5000 år sedan. Redan omkring år 800 grundades en missionscell här, som senare gav upphov till klostret St. Ludgerus. 1199 förstördes staden i maktkampen mellan Welfer och Staufer och för att sedan skydda den, anlades 1230 en stadsmur omkring stadskärnan. 1247 fick Helmstedt stadsrättigheter. Eftersom Helmstedt låg efter den viktiga handelsvägen mellan Köln och Magdeburg utvecklades handeln tidigt. 1568 infördes reformationen. Efter krigets slut 1945 blev Helmstedt gränsstad mot DDR och därmed en av de viktigaste gränsövergångarna mellan öst och väst. Motsvarande gränskontroll på den östtyska sidan var Marienborn. 

Som en påminnelse om den tidigare politiska situationen visar man vid tre stationer inom projektet Gränslös, hur livet tedde sig vid gränsen tidigare: 1) Zongränsmuseet visar fotografier, modeller och originalobjekt som minor, taggtråd och självavfyrande anläggningar, 2) ett komplett avsnitt av gränsen i original och 3) kontrollpunkten Marienborn direkt vid genomfarten till Berlin. 

Strax utanför staden, i Elm, ligger Nordtysklands största bokskog, som erbjuder lugn och rofylld rekreation.

www.stadt-helmstedt.de 

Salzgitter (ca 102 300 inv.) är en stad med ett helt annorlunda stadslandskap. Staden består av 31 olika stadsdelar med många grönområden och vatten och framstår som ett rekreationsområde i sig självt. Staden grundades först 1942 sedan man byggt ut ett industriområde på Tysklands enda järnmalmsförekomst. Detta skulle visa sig få svåra följder för regionen, som ju sedan tidigare var orienterad mot lantbruk. Under kriget bombades staden med dess industrier mer än 1100 gånger och dess infrastruktur var helt borta. Vid krigets slut försvann också alla de arbetare, som hade tvångskommenderats dit och deras plats intogs i stället av flyktingar och fördrivna österifrån.

Att det är en tämligen ung stad innebär inte, att det inte finns ett flertal historiska byggnader eller kulturell verksamhet som man som turist kan ta del av. Redan vid tiden för Kristi födelse kände man till de rika malmförekomsterna och utvann järnet. Närheten till Braunschweig gjorde att Salzgitter kom att få betydelse som skydd för den hertigliga staden. Under hela medeltiden och senare har olika släkter och ätter byggt slott och herrgårdar, som man kan besöka. 

Det tidigare klostret Ringelheim grundades på 900-talet men sekulariserades 1803, varpå godset förvärvades av greven von der Decken, som genom tillbyggnader av huvudbyggnaden förvandlade godset till en slottsliknande herrgård. Senare gjordes också den gamla trädgården och området med fiskdammar om till en park i engelsk stil. Från 1937 ägdes det av ett statligt bolag, som använde det som förvaltningslokal. Efter 1942 användes det inom sjukvården. Numera är byggnaden och parken i privat ägo. Parken är dock tillgänglig för allmänheten. 

Den till klostret hörande kyrkan skadades svårt i en brand 1596, men en ombyggnad började först 1694 i barock stil. Kyrkans murar höjdes med flera meter och den försågs också med ett klocktorn. Kyrkans inre smyckades i ganska yppig barock och försågs med en värdefull barockorgel, som räknas till de bästa i Nordtyskland. 1796 ändrades kyrkan efter klassicistisk smak. Sevärt är också det stora krucifixet från ca 1000, som är Tysklands näst äldsta storkors. 

Slottet Salder byggdes 1608 i renässansstil och köptes 1695 av arvprinsen av Braunschweig-Wolfenbüttel, varpå det genomgick en grundlig restauration. Sedan 1962 ägs slottet av staden Salzgitter, som har upplåtit det som museum. Tyngdpunkten i utställningarna ligger på olika historiska aspekter på hela området Salzgitter. Museets mest kända utställningsföremål är ett skelett av en fisködla, som levde för ca 115 miljoner år sedan. Skelettet upptäcktes 1941 i ett underjordiskt bergbrott. 

Till de mest betydande sakrala byggnaderna i Salzgitter hör stiftskyrkan i Steterburg. Den nuvarande kyrkan, som byggdes under 1750-talet, har två föregångare från 1000- resp. 1100-talet. I samband med trettioåriga kriget förstördes kyrkan så omfattande, att en nybyggnation inte kunde undvikas. Den barocka kyrkans inre delas genom korintiska träpelare in i ett långt mellanskepp med halvcirkelformade ändar och en koromgång i två etager. 

På en brant bergstopp på höjdsträckningen vid Salzgitter låg en gång borgen Lichtenberg, som hör till de mest betydelsefulla anläggningarna i sitt slag sedan Henrik Lejonet. Borgen var en säkring av hans maktbas gentemot grannarna i biskopsstaden Hildesheim och det kejserliga Goslar. Genom det strategiskt viktiga läget kunde han härifrån också behärska handelsvägarna. Efter den öppna fejden med Henrik Lejonet blev borgen 1180 ett omtyckt angreppsmål för kejsaren Fredrik Barbarossa och hans trupper. 1194 gav Fredriks efterföljare Henrik IV tillbaka borgen till welferna. Borgen förstördes först 1552 som en följd av det Schmalkaldiska kriget. Trots detta blev den aldrig helt bortglömd utan ruinen tjänade som ett omtyckt utflyktsmål. 1995 påbörjades ett omfattande renoveringsarbete, så att man nu kan bestiga en plattform på borgtornet, varifrån man har en vidsträckt utsikt över staden och omgivningarna ända till Braunschweig eller Brocken. I borgtornet finns dessutom en utställning om borgen och dess historia.  

www.salzgitter.de 

Den stad som bland turister är mest känd, är tvivelsutan Goslar (ca 40 900 inv.) vid foten av Harz. Stadens ursprung går tillbaka till 1000-talet, då brytningen av silver i Oberharz och koppar i Rammelsberg tilltog och en bosättning uppstod vid floden Gose. Så tidigt som 1005 omtalas en borg i Goslar och detta är då troligen en föregångare till den nuvarande kejsarborgen. I mitten av århundradet byggdes två av de mest storartade byggnaderna under saliernas tid, domkyrkan och kejsarborgen. Genom denna borg blev Goslar en av de viktigaste platserna i riket för de styrande, som ju på den tiden färdades mellan olika borgar för att kunna upprätthålla sin makt. Under 1100-talet växte Goslar ut till en medeltida storstad, som kom att bli ett centrum för bergsbrytningen i Harz. 1219 fick Goslar stadsrättigheter. Under 1200-talet gjordes också mycket inom det sociala området för arbetarna i gruvorna, som t.ex. sjukhusvård och en organiserad socialomsorg. Under 1400-talets mitt steg produktionen i Rammelsberg, vilket innebar en blomstringstid för Goslar. Nu uppstod också den medeltida stadsbilden med byggnader som rådhuset, gilleshusen, de sista utbyggnaderna av stadens försvarsanläggningar och de gotiska ombyggnaderna av kyrkorna. Från 1525 följde en längre tid av stridigheter med hertigdömet Braunschweig-Wolfenbüttel, som skärptes genom att Goslar införde reformationen, medan hertigdömet förblev katolskt. Detta medförde så småningom, att Goslar från att ha varit en fri riks- och hansestad blev en betydelselös landsortsstad. Den ekonomiska nedgången påskyndades dessutom av plundringar och höga krigstributer, då svenskarna ockuperade staden 1632. 512 års ställning som fri riksstad avslutades 1802 genom Preussens övertagande av makten i området. 1859 upptäcks nya, stora fyndigheter i Rammelsberg, som fick en ökad ekonomisk betydelse för staden. I april 1945 ryckte amerikanska trupper in i staden utan att möta motstånd. Inte heller hade Goslar utsatts för någon stor förstörelse genom bombangrepp under kriget, utan all gammal bebyggelse stod mer eller mindre intakt. 1988 avslutades brytningen i Rammelsberg efter en mer än 1000-årig verksamhet och 1992 uppfördes både bergverket och Gamla stan i Goslar på UNESCO:s världsarvslista.

Den mellan 1040 och 1050 byggda kejsarborgen är ett unikt minnesmärke över tidig världslig byggnadskonst och utgör den största, äldsta och bäst bibehållna profana byggnaden från 1000-talet i Tyskland. Borgen användes av kejsarna fram till 1253, men därefter började den förfalla. 1868 började man restaurera den förfallna borgen, som alltsedan dess har varit en omtyckt turistisk attraktion i staden. I det söder om huvudbyggnaden befintliga kapellet St. Ulrich ligger i en sarkofag med en bild av kejsaren Henrik III hjärtat och andra inälvor efter den 1056 avlidne kejsaren begravda, resterande delar av kroppen begravdes i Speyer. 

Rådhuset i Goslar är en byggnad som har växt till nuvarande storlek under drygt 400 år med början i mitten av 1400-talet. Först byggdes den östra flygeln, som med sina arkader vetter mot torget. Helhetsintrycket präglas emellertid av 1500-talet, som var Goslars blomstringstid. Sin funktion som rådhus har byggnaden fortfarande. Speciellt sevärd är den gamla rådssalen, som inreddes 1505-20. Den är en unik klenod från sengotiken med väggar och tak klädda med bilder, där varje bild är ett konstverk av hög kvalitet och samlat ger ett imponerande intryck.

Alldeles i närheten av rådhuset byggde 1494 stadens köpmän sitt gilleshus. De var de rikaste och mest inflytelserika innevånarna i staden och demonstrerade det med den här byggnaden. Under århundradenas lopp blev fasaden överbyggd flera gånger, så att det uppvisar en stilhistorisk blandning, som bidrar till dess karaktär. De barocka kejsarfigurerna ser ut att trivas i sina gotiska nischer. Sedan nästan 200 år residerar hotell "Kaiserworth" i huset.

Inte långt från torget hittar man Goslars äldsta öppna plats, Schuhhof. Denna omramas av ståtliga korsvirkeshus och arkaden till skomakarnas gilleshus. Att husen har uppstått ur de tidigare smala torgbodarna kan man fortfarande se. Juletid finner man här den vackra julskogen, som varje år drar tusentals besökare till Goslar.

Staden skyddades under medeltiden av kraftiga försvarsanläggningar bestående av en inre och en yttre mur samt däremellan en inre och en yttre vallgrav med en hög vall mellan dessa. Under senare delen av 1700-talet, då tekniken hade gått förbi denna typ av försvar, förminskades stadsportarna och vallanläggningarna omvandlades till parker och trädgårdar, som nu utgör ett idylliskt grönområde runt staden. Även om stora delar av stadsmuren raserades under 1700- och 1800-talen, finns fortfarande delar av den kvar, så att man kan se, hur staden kunde försvara sig mot anfall.

I Goslar finns ett flertal museer: Rammelsberg, där man också kan göra ett besök nere i den nedlagda gruvan, Goslars museum, som har omfattande samlingar om Goslars historia och konsthistoria liksom geologi och mineralogi i regionen, Tennfigursmuseet, Mönchehaus museum med modern konst, Museum im Zwinger med bl.a. gamla vapen.

www.goslar.de

Genom detta område passerar turistleden: Nedersaxiska sparrisvägen

[Upp]