Osnabrücker Land    

Osnabrücker Land ligger i den sydvästra delen av Niedersachsen i ett mycket centralt läge i förhållande till många storstäder. Området lämpar sig väl för turister, som vill ha omväxling mellan natur och stadsliv, ty här lägger naturparkerna beslag på större delen av området. Mitt i ligger en av Tysklands största naturparker bestående av över 70% skog. Under det att den södra och östra delen av området präglas av höjdsträckningarna inom Teutoburgerskogen och Wiehengebirge, ser man i den norra delen mjuka parklandskap och flodängar. 

Just de olikartade landskapstyperna gjorde, att romarna vid tiden efter Kristi födelse sökte sig norrut för att lägga under sig landet. Härvid kom det till ett avgörande slag i närheten av Bramsche, där det lyckades de germanska trupperna att besegra den romerska hären under Varus. Denna sammanstötning kallas därför också "Varusslaget" eller "slaget i Teutoburgerskogen". Sedan en tid tillbaka råder emellertid delade meningar om, huruvida platsen är den rätta, då andra forskare menar, att slaget i stället stod i trakten av Halberstadt i Sachsen-Anhalt. 

I södra delen av området har många orter ett namn med Bad som första början i namnet, t.ex. Bad Laer (högra bilden). Alla dessa är kurorter av hög klass och deras kurer bygger på det salthaltiga vattnet, som tidigare användes för saltutvinning. 

http://www.osnabrueck.de/

Staden Fürstenau (ca 9 800 inv.) ingår tillsammans med ytterligare några kommuner i en storkommun, som har antagit stadens namn. Namnet består i sig av två delar och kan översättas med "furstens vattenborg", även om Au normalt betyder äng. 1344 byggdes ett befäst torn med bostadsutrymme för att säkra platsen mot konkurrerande adelssläkter. I mitten av 1300-talet byggdes orten ut med kompletterande skydds- och försvarsanläggningar. Efter en kort tid slog sig bönder från omgivningarna ned i skydd av borgen. Genom utbyggnaden av fästningen förblev Fürstenau, som också var anslutet till Hansan, under drygt 500 år residens för landsfursten och förvaltningsstad inom området. Livet i staden bestämdes under lång tid av försvars- och förvaltningstekniska orsaker, vilket också till viss del kan förklara, varför Fürstenau aldrig blev någon industristad. Än idag har den småstadskaraktär.

Det historiskt betydelsefulla biskopliga slottet hyser idag storkommunens förvaltning, den södra flygeln är inrättad som katolsk församlingskyrka.

Strax norr om Osnabrück ligger Bramsche (ca 30 800 inv.), vars historia kan följas till stenåldern. Den mest intressanta perioden är tiden strax efter Kristi födelse, då år 9 det berömda slaget mellan romare och germaner ägde rum på den plats, som idag utgör stadsdelen Kalkriese. Detta anser man bekräftas av de arkeologiska fynd som gjorts under senare år (se dock ovan). Orten Bramsche tillkom under frankisk tid men omtalas i skrift inte förrän 1097. Den historiska stadsbilden har bibehållits genom århundradena med många vackra gavel- och korsvirkeshus. Till de äldre byggnaderna hör också den 900 år gamla St. Martinskyrkan.  Bland sevärdheterna finns också Klostret Malgarten med klosterkyrkan från 1200-talet liksom slottet i Neu Barenau och vattenborgen i Alt Barenau. På andra sidan Mittellandkanalen sträcker sig det skogrika Wiehengebirge med utmärkta vandringsleder. Trots alla gamla byggnader är Bramsche en ung stad, eftersom man inte fick stadsrättigheter förrän 1929.

www.bramsche.de 

Osnabrück (ca 164 000 inv.) är en av de tre största städerna i Niedersachsen i en region med omkring 1,2 miljoner innevånare, där staden alltid har spelat en stor roll. Stadens historia går tillbaka långt i tiden. Karl den Store grundade ett biskopssäte redan omkring 780 på en plats, där flera av den tidens viktiga handelsvägar korsades. Skriftligen är platsen känd från 851, då dess kyrkliga byggnader omnämndes. 889 upphöjdes den till marknadsplats. Som stad finns Osnabrück omnämnt i en skrivelse 1147. Detta fick en rättslig bekräftelse 1171 genom kejsaren Fredrik Barbarossa. Ett viktigt årtal i stadens historia är 1246, då de tre städerna Minden, Münster och Osnabrück slöt förbund för att skydda sin handel. Detta fördrag blir en av grundstenarna i det westfaliska  stadsförbundet , som under 1300-talet uppgick i   Hansan. På så vis kom Osnabrück att bli ledande medlem av Hanseförbundet. Fram till 1306 hade den gamla och den nya bosättningen varit självständiga, men efter att ha slutit sig samman fick man en gemensam författning 1246, vilket medförde att staden fick en ännu viktigare roll både politiskt och ekonomiskt. Under 1400-talet uppstår politisk oro i staden, riktad mot både förvaltningen och Kyrkan. 1641 bestämdes att Osnabrück och Münster skulle bli neutrala orter inför förhandlingarna om ett slut av det trettioåriga kriget. I rådhuset samlades förhandlingsdeltagare från de flesta europeiska länder och 25 oktober 1648 kunde den "westfaliska freden" proklameras från rådhusets trappa. Under de napoleonska krigen kom Osnabrück att besättas av franska trupper för att sedan tillhöra kungariket Hannover. I och med att Tyska Förbundet upphörde 1866 kom Osnabrück att tillhöra Preussen.

Från att tidigt ha varit en betydelsefull kyrko- och lärdomsstad har Osnabrück nu också blivit en viktig industristad, varvid metallindustrin erbjuder det största antalet arbetsplatser, speciellt inom bil- och kopparbearbetningsindustrin. Vid sidan av dessa stora finns också ett stort antal medelstora företag inom maskin-, kemi-, plast- och beklädnadsindustrin. Det största antalet anställda finns dock inom tjänstesektorn, som har ca. 2/3 av alla anställda.

Ur fritidsaspekt profiterar Osnabrück också av det gynnsamma läget mellan Teutoburgerskogen och Wiehengebirge. Det omgivande Osnabrücker Land erbjuder rekreation i många kurorter och historiskt intresserade söker sig till de arkeologiska utgrävningarna i närheten av staden.

Till stadens sevärdheter hör bl.a. det historiska rådhuset, som stod färdigt 1512 byggt i sengotisk stil. I Fredssalen finns 42 porträtt av europeiska sändebud till kongressen, bland dessa ett av Drottning Christina. I skattkammaren förvaras "kejsarpokalen" och en gammal kedja, båda från 1200-talet. Här kan man också se en efterbildning av fredsfördraget 1648. I rådhusets övre våningar finns en stadsmodell, som visar upp staden på 1630-talet, och en utställning om stadens uppbyggnad efter andra världskriget. 

St. Mariakyrkan finns omnämnd 1173, men arkeologiska utgrävningar visar att det redan under 900- och 1000-talen stod en enskeppig salskyrka på platsen. Tack vare tidigare gravar, som man har hittat, antar man, att det redan före denna tid fanns en träbyggnad som föregångare.Under 1200-talet tillkom de båda sidoskeppen och omkring 1300 fick kyrkan karaktären av en gotisk hallkyrka med ett treskeppigt långhus. Koret och korvalvet tillkom under första hälften av 1400-talet. Imponerande är också kyrkans yttre, där nord- och sydsida är symmetriskt utformade. I kyrkans inre finns betydande konstföremål, som många av dem härstammar från 1500-talet. Till de allra äldsta inventarierna hör ett triumfkrucifix från 1200-talet.

 www.osnabrueck-tourism.de  

Betydligt mindre är Georgsmarienhütte (ca 33 800 inv.), som egentligen inte utgör någon i sig sluten stad utan snarare ett stadslandskap, som har utvecklats till en uppåtsträvande stad inbäddad i det gröna landskapet. Namnet Georgsmarienhütte är betydligt äldre än staden och går tillbaka till den tid, då järnet som industri främjades. Upphov till namnet var kung Georg V av Hannover och hans hustru Marie. Runt omkring järnverket fick kommunen samma namn, som senare kom att övertas av den nya staden, då den slogs samman med de omgivande kommunerna 1970. Från att ha varit en stad med en enda näringsgren, har den allt mera diversifierats och merparten av stadens företag klassas som små eller medelstora.

1170 grundades klostret Oesede och från denna tid är också klosterkyrkan, St. Johann, som utgör stadens mest uppseendeväckande byggnadsminne. Kyrkan är k-märkt och till byggnadsstilen senromansk med sengotiska förändringar. Som korskyrka med ett enda skepp räknas den till de ovanligaste i Nordvästtyskland. Tidigare var den förbunden med klostret genom olika ingångar, men dessa har murats igen. Ursprungligen hade den också två torn, men ett av dem raserades under 1800-talet. Kyrkans inre är försett med åtskilliga konstföremål från 1300-, 1400- och 1500-talen. Frånsett kyrkan finns ytterligare två byggnader kvar av det tidigare klosterkomplexet, men dessa är av yngre datum. Klostret upplöstes 1803 efter att ha bestått i 633 år.

Staden Melle (ca 47 400 inv.) är känd sedan mitten av 1100-talet. 1250 uppfördes vattenborgen Grönenberg och i dess omgivningar slog sig sedan bönder och hantverkare ned. Fram till mitten av 1300-talet hade platsen vuxit så pass att den försågs med egen domstol. Stadsrättigheter fick man emellertid först 1853. Som så många andra städer i området har Melle vuxit starkt under senare tid, vilket berott på de sammanslagningar med kringliggande byar och kommuner som skett.

Även Melle hade tidigare ett stort antal korsvirkesbyggnader, som dock till större delen brann upp i en storbrand 1720. Kvar från denna tid finns gamla posten i Melle. Under 1800-talet ersattes många korsvirkesbyggnader med stenhus eller man lät bygga av sten direkt. Anledningarna till detta kunde vara brist på trä som byggnadsmaterial eller en förändrad självbevarelseinstinkt, som ledde till att man ville efterlikna det byggnadssätt, som härskade i städerna för att därigenom nå en högre status.

Även de sakrala byggnaderna under 1800-talet imiterade tidigare bygghistoria. Detta kan man klart se vid besök av olika kyrkor i staden. Så är t.ex. Gesmolderkyrkan i Grönegau en klassicistisk byggnad, som påminner om Pantheon i Rom, medan kyrkan i Buer är nyromansk och påminner om kyrkor byggda av Schinkel i Berlin eller Brandenburg. Vidare påminner t.ex. St. Bartholomeuskyrkan i Wellingholzhausen om de gotiska hallkyrkorna i Münsterland.

Till stadens historiska minnesmärken hör också vattenborgar, som man hittar framför allt i Grünegaus parklandskap. Grünegau hör till en västlig utlöpare av ett nordtyskt geografiskt betingat konstbegrepp, som kallas Weserrenässans. Då Melle ligger i utkanten av detta område, innebar det att den konstnärliga påverkan kom något senare än i kärnområdena och inte heller med full kraft. Vattenborgarnas historia går tillbaka till medeltiden. Slottet Gesmold byggdes omkring 1200 som ett torn med bostad för att senare utvecklas till ett präktigt herresäte. De flesta av dessa slott är i privat ägo och bebodda av ägarfamiljerna.

Till småstäderna i området hör också Dissen (ca 9 500 inv.), drygt 2 mil söder om Osnabrück. Att området runt Dissen är gammalt kulturland framgår av romerska historikers berättelser från tiden 100 f. K., då de reste genom området. I tyska skrifter omnämns orten inte förrän 822. Redan under 700-talet hade Karl den Store dragit ut i fält mot de saxiska stammar, som hade erövrat området tidigare, för att omvända dem till kristendomen. Detta företag visade sig vara tidsödande, då den inhemska befolkningen motsatte sig hans förehavanden. Fortfarande i slutet av 1000-talet klagades det från biskoparna på den hedniska inställning, som befolkningen uppvisade. Så sent som 1717 klagades det över att man använde sig av hedniska bruk. Dissens första kyrka byggdes redan under Karl den Stores tid men förstördes 1236. Tack vare arkeologiska fynd tror man sig veta, att den låg innanför borganläggningen. 1276 byggde man upp den igen på samma plats. Efter trettioåriga kriget förklarades den protestantisk och den räknas nu som ett av Dissens äldsta byggnadsverk.

Från Karl den Stores tid stammar också sådana byggnader, som benämns "Meierhof". När han drog ut i krig mot spanjorerna, lät han bygga speciella gårdar, varifrån man kunde övervaka ordningen i landet. Dessa gårdar förestods av höga tjänstemän, s.k. "Meier", vilket kan översättas med "förvaltare". Under julen 1627, då Tillys trupper var inkvarterade i Dissen, brann gården ned, men byggdes snart upp igen. 1928 köptes den in av kommunen, som sedan dess använder den som rådhus.

Stad blev Dissen först 1951.

Staden Bad Iburg (ca 11 500 inv.) är känd sedan 753, då den först omnämns. I slutet av 700-talet blev borgen Iburg utsatt för belägring och erövring av olika arméer. Efter en storbrand i Osnabrück utses Iburg till ständig bostad för biskoparna av Osnabrück. 1254 får Iburg stadsrättigheter och befästes. I mitten av 1300-talet förstörs borgen och det där grundade klostret genom brand. Kort därefter slås borg och ort tillsammans till ett råd med gemensam författning. 100 år senare omgärdas orten med murar, som förses med tre stadsportar. Bekant är Iburg också för den händelse som inträffade 1534, då biskopen av Waldeck lät fängsla vederdöparna i Münster och sedan avrätta dem. 1633 besättes borgen av svenskarna. I mitten av 1700-talet byggs klostret på nytt i barock stil. Under 1900-talets början får Iburg rangen av luftkurort, vilken 1953 utvecklas till Kneippkurort. Tack vare sitt betydande historiska förgångna får staden tillbaka sina stadsrättigheter 1959. I samband med att staden får statligt godkännande som Kneippkurort ändras också stadens namn till Bad Iburg.

Bland stadens sevärdheter kan nämnas St. Nikolauskyrkan (eller Fleckenskirche), som grundlades 1226. I stort finansierades bygget av troende handelsmän, som på vägen mellan Osnabrück och Münster bodde i skydd av borgen. De idag synliga gotiska formerna berodde på förändringar under 1300-talet. Tornet tillkom 1771. Kyrkan är den äldsta hallkyrkan i området Osnabrücker Land och är rikligt utrustad. Sevärt är också slottet med benediktinerklostret och klosterkyrkan. Den som vill veta vad klockan är slagen, kan besöka klockmuseet med över 800 klockor i olika storlekar. Husets fasad är utmärkt med världens största fickur (Guiness).

 Om inte annat anges, är alla bilder med vänlig tillåtelse av www.osnabruecker-land.de

[Upp]