
Karta med välvillig tillåtelse av nordland Kartenverlag
Området söder om Schweriner Land från Krakow am See i väster till Woldegk i öster brukar man beteckna som den Mecklenburgska sjöplatån. Här finns ett stort antal sjöar, inte bara Tysklands största insjö, Müritz, utan också det största sammanhängande sjöområdet med många små städer och orter. De flesta är mycket gamla och har en hel del intressanta museer och byggnader att visa upp. Här finns talrika slott, kyrkor, borgar och gamla gravar från en för länge sedan svunnen tid att bese.
Bland städerna upptäcker man gärna Neustrelitz,
som grundades 1733 som residensstad för hertigarna i området Mecklenburg -
Strelitz. Den
senbarocka stilen kan fortfarande beundras i staden, även om många byggnader blev
lidande under och efter andra världskriget. Från stadskyrkans torn har man en härlig
utsikt över staden.
Neubrandenburg (ca 68 400 inv.) är
delstatens tredje största stad och fick stadsrättigheter 1248. Staden
har binamnet "de fyra portarnas stad", vilket syftar på de
tegelstensportar från 1400-talet, som var en del av den
historiska
försvarsanläggningen. Till denna hörde också torn, de speciella s.k.
Wiekhusen (vakthus) och den fullständigt bevarade stadsmuren. Den 2300 m
långa medeltida försvarsanläggningen omslöt
under många hundra år
den lilla stadsbildningen. I staden finns förutom de nämnda exponenterna
för den tyska tegelgotiken även många andra byggnader från denna tid,
t.ex. Mariakyrkan, St. Georg och klostret Broda. Enligt sägnerna skall
stadens grundare ha haft bilden av en italiensk stad för ögonen, när
han lät dra upp den cirkelrunda planritningen för staden och sedan lät
anlägga ett nästan likformat gatunät. Denna grundstruktur har
bibehållits ända tills idag. Först under de senaste tre årtiondena har
staden växt utanför denna stadskärna, då man på kullarna runtomkring
har uppfört nya bostadsområden.
Kulturellt har Neubrandenburg mycket att erbjuda.
På första plats finner man Mariakyrkan, som sedan invigningen 1298 har
varit stadens största och mest betydande byggnad, och som med sitt höga
torn, synligt vida omkring, har varit stadens kännetecken. Den räknas
till Nordtysklands mest konstfulla skapelser inom tegelgotiken. Arbetet
på detta monumentala byggnadsverk började under tidigt 1200-tal som en
kvaderstensbyggnad, men senare beslöt man sig att använda tegel. Under
årens lopp utsattes kyrkan för förstörelse under olika krig, senast
under andra världskriget, då i praktiken endast det yttre murverket och
delar av tornet återstod. Från mitten av 70-talet gjordes ansatser att
återuppbygga kyrkan. 1996 gjordes en internationell utskrivning, som
vanns av den finske arkitekten Pekka Salminen med sitt koncept att bygga
ut kyrkan till en konsertsal. I sitt förslag förenade han gammalt och
nytt och han har för sin prestationen sedan dess fått ett flertal stora
utmärkelser. Den nya konsertkyrkan invigdes 2001 och är nu hemvist för
Neubrandenburgs filharmoniska orkester.
Utanför stadens portar fanns under medeltiden tre
kapell. Av dessa finns endast kapellet St. Georg kvar, sedan de två
övriga förstördes under trettioåriga
kriget. Det lilla tegelkapellet i tidig gotisk stil härstammar från
1308 och befann sig i en liten bybildning utanför stadsmurarna. Kapellets
uppgift var att ta hand om återvändande pilgrimer och senare pestsjuka.
Kapellet har renoverats ett flertal gånger, senast 1994. Idag används
det för gudstjänstbruk, mindre musikevenemang och samtalsrundor. Den
senaste trenden är att använda kapellet för vigslar. Av kapellets
många tidigare konstskatter finns flera i Johanniskyrkan och i det
regionala museet.
I likhet med Mariakyrkan tillkom Johanniskyrkan
under de första åren efter stadens grundande i samband med
franciskanerklostret. Den var framför allt tänkt som en bönekyrka för
munkarna. Efter en brand i mitten av 1300-talet förstorades kyrkan genom
en tillbyggnad av det nuvarande huvudskeppet. I kyrkan finns flera äldre
konstverk som t.ex. predikstolen (1598), altaret (omkr. 1730) liksom de i
koret befintliga korstolarna. Under tiden före DDR-statens upplösande
spelade kyrkan en roll som samlingspunkt för dem, som ville protestera
och delta i den fredliga revolutionen. Här ägde böner för freden rum,
som sedan övergick i stora demonstrationer.
I samband med Neubrandenburg kan också nämnas en
av de hembygdsförfattare, som blivit känd långt utanför delstatens
gränser. Fritz Reuter skrev företrädesvis på den lågtyska dialekt,
som man kan höra i kusttrakterna i norra Tyskland. Reuter bodde under
åren 1856 - 63 i Neubrandenburg och fick ett mycket personligt
förhållande till staden och dess omgivningar. Till hans ära har man
rest en staty över honom och vid en av de fyra stadsportarna har Fritz
Reutersällskapet sin lokal, där man kan ta del av författarens hela
verk.
Alla bilder från Neubrandenburg med vänlig tillåtelse av www.oliver-konow.de
[Upp]