Fichtelgebirge    

Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern

Fichtelgebirge hör till Tysklands medelhöga bergsområden och är beläget i nordöstra Bayern, där Bayern, Sachsen och Böhmen stöter samman. Området är med sina vidsträckta granskogar och berg ett idealiskt semester- och rekreationsområde med 320 mil markerade vandringsleder, som för till områdets naturscenerier och sevärdheter. Fichtelgebirge ansluter i nordväst till Frankenwald och i nordost till Elstergebirge. De högsta bergstopparna är Schneeberg (1051 m) och Ochsenkopf (1024 m). 

Genom Fichtelgebirge löper den europeiska huvudvattendelaren från sydväst mot nordost, vilket gör att från området floder rinner i alla fyra väderstrecken: mot norr saxiska Saale, mot öster Eger, mot söder Naabs två källfloder och mot väster Vita Main. Fichtelgebirge utgör den nordligaste punkten i Tyskland i denna vattendelare och samtidigt också den östligaste i Mainsystemet.

Fichtelgebirge, som i sin kärna fortfarande är ett landskap bestående av berg, myrar och täta skogar, förblev obebott i stor utsträckning ända in på 1100-talet. En ändring inträdde först, då de bayerska hertigarna utsträckte sina nordliga områden söderifrån och det frankiska riket utsträcktes mot Eger västerifrån. På så sätt uppstod ett rikseget gränsland och skyddsborgar byggdes för att säkra vägarna till gränslandet mot anfall från öster. Särskilt typiska för Fichtelgebirge är därför de medeltida försvarsanläggningarna och borgarna, slotten, borgruinerna och kyrkorna, som i många fall var försvarskyrkor.

Under lång tid var malmbrytning den dominerande näringsgrenen i området, framför allt brytningen av silver-, järn-, koppar- och tennmalmer. Senare tillkom glasframställning och även idag kan man köpa glasvaror prisvärt i många fabrikslokaler. Området är också känt för sin porslinstillverkning med företrädare för många kända tyska porslinstillverkare. 

Hof (ca 47 700 inv.) är en av de nordligaste städerna i Bayern i skärningspunkten mellan Bayern, Sachsen, Thüringen och det tjeckiska Egerland. Staden är känd sedan 1214, men en liten by torde ha funnits här redan omkring 1080. Den nya delen av staden grundades omkring 1230 och befästes. Vid en brand 1299 förstördes både den gamla och den nya staden. Efter att staden hade återuppbyggts, såldes den till borggrevarna av Nürnberg 1373. Under de följande större krigen brandskattades eller belägrades staden flera gånger. De värsta åren inträffade 1632-43 under trettioåriga kriget. Från 1792 växlade Hof härskare från Preussen via fransk förvaltning till Bayern 1810. 1823 drabbades staden av ytterligare en stadsbrand, som förstörde 9/10 av alla byggnader. 1853 öppnades stadens första storföretag i textilbranschen, ett mekaniskt bomullsspinneri, som sedan följdes av andra. 1945 inrättades ett genomgångsläger för att kunna ta emot den stora flyktingströmmen österifrån. Av de över 600 000 mottagna flyktingarna stannade över 23 000 i Bayern. 

I staden råder en viss definitionsförbistring beträffande termerna 'Altstadt' och 'Neustadt'. Letar man sig fram till Gamla stan, och förväntar sig att hitta spår efter äldre bebyggelse, blir man besviken, för denna finns i den nya staden. Anledningen är att den första bebyggelsen, bosättningen 'Rekkenze', låg utanför stadsmurarna, medan den del som nybyggdes och som då fick beteckningen 'Neustadt' nu är den äldsta delen av staden.

Hospitalkyrkans enkla yttre ger ett intryck av en liten kyrka byggd i gotisk stil. I sitt inre hyser den en rik, konstnärlig barockinredning med ett tak, som är smyckat med över hundra bilder från nya och gamla testamentet. Likaså är altaret rikt utsmyckat.

Stadens äldsta kyrka är St. Lorenz, som ligger i Rekkenze, den först bebyggda delen utanför stadsmurarna. Kyrkan har ett fascinerande läge på ett klipputsprång över floden Saale. Kyrkan är känd för två konstskatter: ett krucifix från ca 1500 och ett altare.

Staden kan visa upp två litet specialiserade museer: ett för tändstickor och ett för teddybjörnar. I tändsticksmuseet visas framför allt bil-, motorcykel- och skeppsmodeller byggda av tändstickor. Alla föremålen är en mans verk under ca 40 års hobbyverksamhet. Teddybjörnsmuseet presenterar en samling av ca 5 000 teddybjörnar och andra utställningsföremål. Museet befann sig tidigare i Berlin, då det också togs upp i Guinness rekordbok. 

www.hof.de/ 

Selb (ca 16 500 inv.) koloniserades under 1100-talet, då bosättare från det bayerska området slog sig ned i trakterna runt omkring. Från 1135 kan också en adelssläkt med namnet "de Selewen" härledas. Orten omnämns skriftligen första gången 1281 i en kejserlig urkund. 1412 såldes orten till borggrevarna av Nürnberg. Den första stadsrättigheten utfärdades 1426. Under de följande århundradena bytte Selb ägare flera gånger och utsattes för förstörelse i de tätt återkommande krigen men kunde trots detta under 1600-talet få en betydelse som malmbrytningsort. Under 1700-talet var Selb en typisk hantverkarstad, som 1709 fick sin första industri i form av en papperskvarn, som ända fram till 1970-talet hade betydelse för tryckeribranschen. Efter fredsslutet 1809 överfördes Selb till Bayern. 1836 upphöjdes Selb ånyo till stad. Genom en brand 1856 förstördes hela staden, som måste byggas upp på nytt. Härigenom ändrades stadens struktur helt och hållet och "porslinsstaden" föddes. Det nya var, att det blev möjligt att industriellt serietillverka porslin, som nu också kunde köpas av gemene man. Under den närmaste tiden grundades ytterligare ett antal porslinsfabriker, av vilka några med världsrykte fortfarande finns kvar. Krisen för porslinsindustrin under 1990-talet gjorde att antalet anställda minskades drastiskt, då industrierna rationaliserades eller tillverkningen förlades till utlandet. Idag är Selb en industriort, där vid sidan av den keramiska industrin också industrier inom maskin- och anläggningsbyggnad, biltillbehör och plastbearbetning har etablerats. 

Till de intressanta sevärdheterna i Selb hör "Porzellanikon Selb", ett museum till temat porslin, vilket i sig rymmer tre olika museer. Museet befinner sig i en nedlagd tidigare porslinsfabrik tillhörig Rosenthal. Ett av de ingående museerna bär också namnet Rosenthal Museum, där man visar föremål ur den 125-åriga produktionen. De båda andra, Europeiska industrimuseet för porslin och Europeiska museet för teknisk keramik, visar framställning resp. teknisk användning av keramik. För den som vill köpa porslin finns möjligheter att utnyttja fabriksförsäljningen hos flera tillverkare. 

www.selb.de 

Arzberg (ca 6 800 inv.) ligger vid sydöstra kanten av det hästskoformade Fichtelgebirge inte långt från den tjeckiska gränsen och är känt sedan 1268. 1408 erhöll man stadsrättigheter av borggreven av Nürnberg. Orten är först känd genom sin järnmalmbrytning, som 1838 avlöstes av framställningen av porslin. Arzberg är idag känt världen över genom sina traditionella porslinsmärken.

Arzberg har ett flertal äldre sevärda byggnader och den allra äldsta utgörs av Kruttornet (Pulverturm), som är en del av de gamla befästningsanläggningarna på den bäst bibehållna sydöstra sidan. Byggnadsstilen tyder på sen medeltid (tornet är öppet mot insidan och försett med kägelformat tak). Tornet är byggt i vit kalksten, som svärtats av sot under trettioåriga kriget och som sedan lämnats kvar. Vid sidan av tornet finns också delar av den gamla muren kvar med de kvadratiska skottgluggarna. 

Till stadens äldre byggnader hör också slottet Röthenbach. Den nuvarande renässansbyggnaden uppfördes omkring 1560, men skall ha föregåtts av en byggnad omtalad redan 1389. Slottet kom 1827 att tillhöra ätten von Waldenfels, som ännu bebor det. Slottet är byggt i form av en hake och omgavs tidigare av en vallgrav. I vinkeln mellan de båda flyglarna reser sig det runda trapptornet.

Ett tidigare riddargods och slott finns i stadsdelen Schlottenhof. Godset byggdes under 1750-talet, då man använde sig av en tidigare befintlig del från 1600. Även detta slott är i privat ägo.

I likhet med i Selb finns här också möjlighet till inköp direkt av ortens porslinstillverkare.

www.arzberg.de/ 

Wunsiedel (ca 9 800 inv.) är känt sedan 1163 och fick stadsrättigheter 1326. Under 1200- - 1400-talen blev orten känd för sin malmbrytning, vilket gav upphov till uppfinningen och framställningen av bleckplåt. Den ekonomiska blomstringen avbröts nästan helt och hållet omkring 1500 av hussiterkrigen och det ogynnsamma läget. Under 1700-talet utvecklas staden till en tjänstemanna- och skolstad. Från 1792 stod staden under preussisk förvaltning och införlivades 1810 med Bayern. En brand förstörde 1834 den gamla delen av staden, som sedan byggdes upp igen efter en ny plan och fick det utseende, som den har idag. 1872 började järnvägen att byggas men på grund av det geografiska läget fick inte staden anknytning till järnvägen mellan Berlin och Regensburg, vilket ledde till en minskad ekonomisk betydelse inom regionen Fichtelgebirge. Som första stad inom området började den därför att profilera sig mot turismen. I början av 1900-talet började textil- och porslinsfabriker att lokaliseras till Wunsiedel, som nu åter blev ekonomiskt intressant. 

Det ursprungliga borgkapellet förvandlades omkring 1380 till stadskyrka. Efter en brand 1476 förnyades kyrkans kor och denna gotiska del består ännu. Efter en brand 1731 revs resten av kyrkan och byggdes sedan upp i större format. Kyrkans inre utformades i s.k. "markgrevestil", en förenklad barockstil, som passade protestantiska gudstjänster. Penningbrist gjorde, att tornet inte kunde byggas färdigt förrän 1770, då det försågs med en tornväktarvåning och ett kopparkupoltak. Genom ett blixtnedslag brann kyrkan upp 1903 så när som på tornet och altartavlan, som kunde räddas. Kyrkan byggdes åter upp enligt de föregående planerna men innehåller på grund av branden inga äldre konstverk. 

www.wunsiedel.de/ 

Bayreuths (ca 73 000 inv.) äldsta historia är tämligen okänd, men orten omtalas 1194. 1260 kom landet vid övre Main att tillfalla borggrevarna av Nürnberg, vars dynasti sedan skulle komma att bestämma stadens och regionens historia under mer än ett halvt årtusende. Bayreuth utvecklades långsamt och skadades ofta av krig, bränder och farsoter. Vändpunkten för staden kom 1603, då Bayreuth blev residensstad. Härigenom ändrades både stadsbilden och befolkningsstrukturen. Trots alla bemödanden blev staden indragen i trettioåriga kriget och den påbörjade utbyggnaden stagnerade. Både staden och det flacka landet runt omkring utsattes för de kejserliga truppernas plundringar och förstörelser. Efter kriget normaliserades livet långsamt. Från 1701 uppstod den nygrundade staden St. Georgen, som fram till 1811 var en självständig, från Bayreuth oavhängig stad. Under denna tid uppfördes i den nya staden flera sevärda byggnader. Bayreuths blomstringsperiod inträffade under 1700-talets mitt, då ett antal representativa byggnader och anläggningar tillkom. Slutet för Bayreuth som residensstad kom 1769, då furstendömet tillföll markgrevarna av Ansbach genom arv. 1792 blev staden preussisk och 1810 bayersk. Ett stort problem under 1800-talets mitt utgjorde kommunikationerna, eftersom de nyanlagda järnvägarna gick långt från staden, varför nya industrier bara med tvekan uppfördes i staden. Undantagen utgjordes av bryggerier och spinnerier. Även två bayerska regementen förlades till staden. 1873 bosatte sig kompositören Richard Wagner i staden, vilket skulle komma att påverka kulturlivet. 1876 började han med sina festspel, vilka betydde en stimulans för och utveckling av staden. De drog inte bara musiker till staden utan också prominenta företrädare för näringsliv och politik. Det senare visade sig bli ödesdigert, då andra världskriget gick mot sitt slut. Staden hade låtit sig firas som "nationalsocialismens kraftcentrum" med deltagande i festspelen av rörelsens toppgarde. Under de sista krigsveckorna bombades staden svårt och förstördes till en tredjedel. Efter kriget skedde en kraftig upp- och nybyggnad och staden har sedan dess utvecklats till en attraktiv plats för näringslivet. 1975 invigdes Bayerns sjunde universitet.

Det markgrevliga operahuset, som är en av Europas vackraste barockteatrar, stod färdigt 1748 och tillkom på tillskyndan av markgrevinnan Wilhelmine, en syster till Fredrik den Store. Hon var en av Tysklands mera framträdande kvinnogestalter under 1700-talet och gjorde om residensstaden Bayreuth till en kulturmetropol. Hennes favoritprojekt var operahuset, som vid den tiden till storlek och prakt kunde jämföras med operahusen i Wien, Dresden, Paris eller Venedig. Från 2010 skall byggnaden genomgå en flerårig restaurering, då den är stängd för allmänheten. 

Sedan det gamla slottet hade förstörts i en brand, byggdes 1753 det nya stadsresidenset i en stil som brukar kallas Bayreuthrokoko. Stort inflytande över utformningen hade markgrevinnan Wilhelmine, som själv stod för utsmyckningen av flera rum. I slottets bottenvåning visas en omfattande samling fajans från en  1716 i Bayreuth grundad tillverkningsindustri. 

Eremitaget, en historisk parkanläggning utanför staden, var en tillflyktsort för hovet och hyste bl.a. det gamla slottet med dess inre grotta, som inrättades 1715. Från 1735 utvidgade markgrevinnan Wilhelmine byggnaden till ett sommarslott med praktfull inredning. Till eremitaget hör också de pittoreska vattenspelen och orangeriet med det centrala soltemplet. Sommartid används eremitaget som plats för Bayreuths sommarnattsfester.

Festspelshuset i Bayreuth hör till mera påtagliga sevärdheterna i staden. Med sin unika arkitektur och akustik räknas det till världens förnämsta operascener. Richard Wagner lät uppföra den unika byggnaden 1872 för att i lugn och ro kunna koncentrera sig på uppförandena av sina verk. 1876 ägde de första festspelen rum med ett komplett uppförande av Nibelungenringen. Huset är speciellt känt för sin förnämliga akustik, som beror på, att väggarna är helt träbeklädda och att det inte finns några loger längs sidorna i salongen. Lokalen används numera endast sommartid och för uppförande av Wagners operor.

I det 1761-63 byggda slottet Fantaisie befinner sig idag det första tyska museet för trädgårdskonst. Förutom utställda föremål kan man också se trädgårdskonstens historia levandegöras via insceneringar och kortfilmer.

Förutom många andra historiska sevärda byggnader finns i staden dessutom inte mindre än 27 museer med olika intresseinriktningar som t.ex. konst, historia, geologi, musik, litteratur, tobak, skrivmaskiner m.m.

Foto © Kongress- und Tourismuszentrale Bayreuth

[Upp]