Bayerska Schwaben    

 Karta med vänlig tillåtelse av © Landesamt für Vermessung und Geoinformation Bayern

Kärva berg, floddalar och vidsträckta slätter, skogar och sjöar - det är det varierande landskap som Bayerska Schwaben erbjuder och som gör det så tilltalande som turistmål med en mängd sevärdheter att besöka, från borgar och kloster till naturminnesmärken. Dessutom finns unika städer som t.ex. Nördlingen, Augsburg och Donauwörth. En mängd museer ger en inblick i regionens historia, i berömda personers liv samt från olika områden som konsthantverk, teknik eller naturkunskap. 

Nördlingen (ca 19 100 inv.) har sin historiska grund i ett romerskt kastell och en civil bosättning under det första århundradet. Denna övergavs emellertid efter 233. Från 500- - 600-talen har upptäckts gravar och namngivningen med "-ingen" tyder på en alemannisk bosättning. Platsen omnämns 898 som en karolingisk kungsgård. 1215 bytte kejsaren Friedrich II till sig staden, som nu blev fri riksstad. 1327 beslutades att den skulle förses med en ringmur med 5 portar och 11 torn. Muren förstärktes under 1400- och 1600-talen och finns fortfarande kvar. Under 1400-talet uppfördes den sengotiska St. Georgskyrkan. 1634 stod slaget vid Nördlingen, då en antalsmässigt överlägsen kejserlig här kunde inta staden efter att ha besegrat den svenska hären. Nördlingen förlorade 1803 sin ställning som fri riksstad och överfördes till Bayern. Efter världskrigets slut upptogs många fördrivna i staden, vars befolkning ökade markant. Härvid grundades också många nya företag och Nördlingen blev en betydande industriort i området.

St. Georgskyrkan är en sengotisk hallkyrka med ett 90 m högt torn över den västra portalen. Kyrkan började byggas 1427 och stod färdig 1505. Skepps- och korvalven vilar på 22 slanka pelare och 24 fönster släpper in ljus i kyrkan. I samband med reformationen blev kyrkan evangelisk stadskyrka 1523/25. (Nördlingen är ett av de få områden i Bayern med en evangelisk majoritet bland befolkningen, vilket hänger samman med stadens tidigare historia.) I mars 1945 träffades kyrkan av en bomb, som förstörde orgeln. Vid en brand 1974 förstördes också den gamla barockorgeln från 1610. 

Stadens äldsta stenhus är rådhuset från 1200-talet. Det användes fram till 1382 som affärslokal och sedan dess oavbrutet som stadens rådhus. Under de följande århundradens skedde ett flertal om- och tillbyggnader.

"Klösterle" är ursprungligen en kyrkobyggnad efter ett 1233 byggt Franciskanerkloster. 1536 köptes byggnaden av staden, som sedan byggde om den för andra ändamål. Vid senaste ombyggnaden gjordes en del om till hotell.

Bland stadens museer (7 st.) förtjänar speciellt Rieskrater-Museum att omnämnas. För 15 miljoner år sedan uppstod Nördlinger Ries, då en stor meteorit med en hastighet av minst 70 000 km/t slog ned och åstadkom en ca 25 km bred krater. Denna är idag en av jordens bäst bibehållna och utforskade meteoritkratrar. På grund av sin likhet med många månkratrar användes den av amerikanska astronauter som träningsobjekt inför deras resor till månen. Som ett minne av de genomförda månresorna har museet en bit månsten som ett permanent lån från NASA. I övrigt visas meteoriter, stenarter och fossiler. Texttavlor förklarar hur händelsen i Ries har uppkommit och vilka följdverkningar den hade på jorden. Man uppskattar, att förstörelsekraften vid nedslaget skulle motsvara ca 250 000 atombomber av den typ, som fälldes över Hiroshima. Stenar pressades ned till ett djup av 4 km och enorma massor splittrades eller smälte och flög ut ur kratern.

Tågentusiaster kan i staden besöka bayerska tågmuseet, som i de tidigare lokstallarna visar upp över 100 originalfordon, däribland 25 ånglok - från det lilla rangerloket till det eleganta snälltågsloket. 

Den historiskt intresserade, som vill lägga ned litet tid på att följa i den svenska härens fotspår under framryckningen i slaget vid Nördlingen, kan utnyttja den skyltade vandringsleden "Schwedenweg" från Bopfingen till slagfältet öster om Ederheim. Utmed leden finns informationstavlor som ger upplysningar om de historiska sammanhangen, truppstyrkor, enskilda beståndsdelar av en 1600-talsarmé och förloppet av slaget vid Albuch den 6 september 1634. Leden är ca 25 km lång och har en nivåskillnad av ca 125 m. Vandringen tar ca 6 timmar men kan också dröja längre, om man utnyttjar alla informationer om extra avstickare till sevärdheter eller utsiktspunkter. Både i "Stadtmuseum" och i "Stadtmauermuseum" kan man ur olika synvinklar informera sig närmare om det trettioåriga kriget. 

www.noerdlingen.de/ 

Harburg (ca 5 500 inv.) användes redan under romartiden som läger för de romerska trupperna. Från den tiden har man funnit ett vitt förgrenat vägnät, som var så stabilt, att det användes långt in på medeltiden. Då romarna under andra hälften av 200-talet drog sig tillbaka, övertog alemannerna området. Från omkring 750 kom området att ligga inom den karolingiska intressesfären. 1150 omtalas att en borg hade byggts på en klippa ovanför den nuvarande staden Harburg. Både orten och borgen befann sig i ätten Hohenstaufens ägo fram till 1251, då orten samt ytterligare några andra borgar pantsattes. Vid ett senare tillfälle pantsattes också borgen Harburg. På ett tidigt stadium fick reformationen fotfäste i Harburg genom den regerande greven Karl Wolfgang. Vid hans död 1549 tillföll Harburg en katolsk greve, som omedelbart återinförde katolicismen. Men redan efter två år kom orten att tillhöra en protestantisk greve, som igen införde protestantismen. Alltsedan dess har Harburg varit protestantiskt. Trots en protestantisk befolkning utsattes orten under trettioåriga kriget för överfall av svenska skaror, som sökte efter mat och byte. Under det franska kriget 1800 belägrades borgen av franska trupper, men då de österrikiska försvararna kapitulerade, förhindrades att borgen förstördes. I och med att det lilla furstendömet Oettingen-Wallerstein 1806 övergick till kungariket Bayern, blev Harburg en bayersk landskommun. 1849 upphöjdes Harburg till stad.

Borgen Harburg är en omfattande medeltida anläggning från 1000- - 1100-talen, som pantsattes 1295 till grevarna av Oettingen. Borgens tillstånd är i allt väsentligt det samma som under 1700-talet. En ringmur med sex torn omsluter huvudborgen med alla dess olika delar. Det kvadratiska vakttornet lär härstamma från 1200-talet. Slottskyrkan St. Michael är en till övervägande delen barock byggnad uppförd på äldre fundament. Idag ägs borgen Harburg av en allmännyttig stiftelse, Fürst zu Oettingen-Wallerstein-Kulturstiftung. 

www.stadt-harburg-schwaben.de/ 

Donauwörth (ca 18 100 inv.) kan uppvisa fynd av yxor från stenåldern, dolkar och svärd mm från bronsåldern och åtskilliga föremål från romartiden. Vissa av de romerska fynden tyder på, att här fanns en romersk passage av Donau. Omkring år 500 fanns den första bosättningen av fiskare på en ö i Wörnitz. Omkring 970 fanns en bro över Donau och en borganläggning vid Mangoldklippan. 1029 instiftades det första klostret, som invigdes 20 år senare. Det förstördes omkring 1070, men ett nytt byggdes utanför borgens murar. 1214 kom Tyska Orden till Donauwörth, sedan kejsaren hade skänkt ordensbröderna kapellet vid Donau. 1218 uppfördes den s.k. staufiska ringmuren. Under 1600-talets början uppstod häftiga motsättningar mellan katoliker och protestanter i staden och då katolicismen återinfördes, flyttade den protestantiska delen av befolkningen, så att stadens befolkning halverades. 1632 besattes staden av Gustav II Adolf och hans trupper för att två år senare dra sig tillbaka. Under åren 1646-49 ockuperades staden omväxlande av svenska och bayerska trupper. Under det spanska tronföljdskriget i början av 1700-talet drabbas Donauwörth och den omgivande trakten svårt. I samband med sekularisationen 1803 upphävdes de båda klostren och munkarna lämnade staden. Vid bombanfall under andra världskrigets slutskede förstördes 3/4 av staden, innan den intogs av amerikanska trupper. Under de kommande åren flyttade många flyktingar och fördrivna in, så att 1949 befolkningen till 1/4 bestod av nyinflyttade.

Förutom delar av den gamla stadsmuren finns också en av de fyra stora portarna kvar, Rieder Tor. Denna pampiga port fick sitt nuvarande utseende 1811, men har renoverats och restaurerats sedan dess. I byggnaden finns nu ett museum, Haus der Stadtgeschichte. Muren hade ursprungligen 38 torn, av vilka Färbertörl är ett. Efter restaurering har det blivit hemvist för ett galleri. 

Då Tyska Orden flyttade in i Donauwörth 1214, hade den inte funnits till i mer än 17 år, varför sektionen hör till de äldsta i landet. Under 1300-talet utökades broderskapet med ytterligare medlemmar, varför deras bostad liksom det skänkta kapellet måste byggas ut. Den nuvarande byggnaden uppfördes i mitten av 1770-talet och försågs med målningar av en känd målare från staden. I huset finns nu stadens konstgalleri, som visar tavlor, som har anknytning till staden.

Den äldsta delen av stadens rådhus började byggas 1236 och byggdes 1308 ut med bortforslade stenblock från borgen Mangoldstein. Under 1300-talet brann byggnaden vid två tillfällen, på 1500-talet utökades huset med ytterligare en våning och i slutet av 1700-talet försågs rådhuset med dess nuvarande mansardtak. Det nuvarande utseendet med tinnar och tornliknande prydnader härrör från den nygotiska restaureringen 1853. Sedan dess har huset renoverats och byggts ut för att bättre passa sin nuvarande funktion.

Det tidigare benediktinerklostret tillkom under 1000-talet och fick omkring 1030 genom greve Mangold I en bit av Kristi kors som gåva av den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Historiskt kan denna relik beläggas till 300-talet. 1101 åtog sig benediktinermunkarna från St. Blasien vallfärderna till det heliga korset och 1125 uppfördes kloster och kyrka på dagens plats. Sin nuvarande utformning fick byggnaderna under 1700-talet. Vid Napoleons två besök i staden vanhelgades kyrkan, då han använde den som häststall. Kyrkan anses vara ett mönsterexempel på kyrkobyggnadskonst enligt Wessobrunnerskolan. Till kyrkans sevärdheter hör högaltaret, korstolarna och en bild av den sörjande Maria. Vid vissa speciella festdagar visas den monstrans från 1716, som innehåller den bysantinska reliken.

Förutom det ovan nämnda historiska stadsmuseet finns också ett dockmuseum, ett hembygdsmuseum och ett arkeologiskt museum.

Foto: © Stadt Donauwörth 

Dillingen (ca 18 300 inv.) påbörjade sin historia 973 genom en alemannisk bosättning och en ottonsk borg. Denna borg utvecklades under 900-talet till en medelpunkt i ett grevskap och omnämndes för första gången 973. I dess omedelbara närhet utvecklades under medeltiden en ort, som under 1200-talet byggdes ut till stad och 1258 kom att tillhöra stiftet Augsburg. Under senmedeltiden växte staden stadigt ut och snart tillkom nya förstäder i anslutning till stadsmuren. Borgen byggdes om till ett sengotiskt borgslott och stiftet flyttade regeringen över sina världsliga egendomar till slottet. 1549 grundades ett universitet i staden, vilket under flera århundraden säkrade staden en privilegierad ställning inom det andliga området. Dessutom utsågs staden till garnisonsstad. Residenset och universitetet behärskade den historiska utvecklingen och det kulturella livet i Dillingen till in på sent 1700-tal. Genom sekularisationen kom Dillingen 1802 till Bayern och förlorade därigenom sin ställning både som residensstad och universitetsstad. Som kompensation förlades i stället bl.a. regionala myndigheter och en större garnison till staden. Efter andra världskriget skedde en förstärkt utbyggnad av industri och hantverk och staden blev på nytt garnisonsstad. Genom kommunsammanslagningen under 1970-talet växte staden betydligt både till folkmängd och yta. 

I Dillingen finns flera sevärda byggnader. Hit höt "Gyllene salen", som befinner sig i det tidigare universitetet, numera bl.a. en akademi för vidareutbildning av lärare. Salen kan beses i samband med guidade stadsvisningar men också vid enskilda besök på bestämda tider. Salen utsmyckades i början av 1760-talet i prunkande rokoko och användes vid den tiden vid det akademiska årets höjdpunkter. Numera används den vid stämningsfulla konserter och akademins eller stadens festliga evenemang.

Slottet i Dillingen märks allra bäst, om man närmar sig det söderifrån. Slottet är intimt förenat med stadens historia, eftersom denna tog sin början i den medeltida borgen. Sedan biskoparna i Augsburg hade övertagit borgen, lät de under 1400-talet bygga om den till slott och förlade sitt residens hit. Varje biskop lät bygga om och utvidga slottet, så att det redan under 1500-talet gällde för att vara det största och vackraste furstesätet i Schwaben. Tack vare denna ombyggnadsiver finns i dagens slott de allra flesta stilepoker representerade. Slottet är idag arbetsplats för en del myndigheter.

Mittemot slottet ligger basilikan St. Peter. Dess föregångare var en senromansk kyrka från 1200-talet och en gotisk sakralbyggnad från 1400-talet. 1618 revs kyrkan till största delen och året efter påbörjades nybyggnaden, som resulterade i en treskeppig hallkyrka. Då kyrkan 1643 uppvisade skador, gjordes den om till en väggpelarkyrka. Under 1970-talet genomgick kyrkan en väsentlig renovering.

1549 grundades en akademisk skola för prästutbildning. Till en början användes ett kapell för gudstjänsterna, men då detta blev för litet, byggdes i början av 1600-talet en kyrka, den s.k. "Studienkirche". Till det yttre uppvisar denna renässanskyrka en enkelhet, som dock inte motsvaras av dess interiör. Den ursprungliga inredningen genomgick en komplett förändring i mitten av 1700-talet och fick i stället en inredning i rokokostil. Under ca 350 år var detta den kyrka, som föredrogs vid prästvigning i stiftet.

Günzburg (ca 19 600 inv.) grundades av romarna omkring 70 som ett försvar vid Donaugränsen. Vid sidan av kastellet utvecklades en stor civil bosättning med förbindelse till det romerska vägnätet. Då romarna drog sig tillbaka, stannade troligen rester av den romerska befolkningen kvar. Från 493 behärskades området av östgoter, som 506 lät alemanniska bosättare slå sig ned här som ett skydd mot frankerna. 536 måste området ändå avträdas till frankerna. 1301 kom Günzburg till huset Habsburg, som gjorde staden till huvudort i markgrevskapet Burgau. Under åren 1609-18 var Günzburg residensstad. Under trettioåriga kriget drabbades staden svårt och befolkningsmängden reducerades med två tredjedelar. En stadsbrand 1735 drabbade även den staden svårt men gjorde det också möjligt att bygga den nya Frauenkirche, ett mästerverk i rokokostil. Efter freden i Pressburg blev staden 1806 bayersk. Då järnvägslinjen München - Stuttgart stod klar 1853, innebar det för Günzburg också början av en industriell produktion, som stadigt har fortsatt att utvecklas och präglat stadens bild. Den positiva trenden bröts emellertid av de båda världskrigen. Under 1970-talets kommunala sammanslagningar anslöts de omkringliggande kommunerna och stadens område fördubblades. 

De flesta städer brukar ange, vilka i staden födda innevånare som har gett staden ära genom sin verksamhet. Mera sällan ser man det motsatta förhållandet. Günzburg tillhör emellertid dem, som öppet redovisar, att två av dess tidigare innevånare genom sin verksamhet har skadat staden och dess rykte. Båda var verksamma under den nationalsocialistiska perioden. Den ene, Franz Xaver Schwarz, var partiets skattmästare och ansvarig för partiets ekonomi, den andre, Josef Mengele, var känd för sin verksamhet som läkare i Auschwitz. Medan den förste inte var särskilt känd bland allmänheten, har Mengele gjort sig känd som prototypen för den brottslige vetenskapsmannen genom sina försök på fångar. (1949 flydde Mengele till Sydamerika och bosatte sig i Argentina. Sedan efterforskningarna efter honom hade börjat, flydde han till Paraguay och senare till Brasilien, där han avled 1979.)

Günzburgs förnämsta sevärdhet är den 1736 påbörjade och 1780 färdiga "Frauenkirche", som ersatte den tidigare nedbrunna gotiska kyrkan. Den långa byggnadstiden förklaras med penningbrist och det österrikiska tronföljdskriget. Då kyrkan ritades, gjordes den som en rektangel med långsidorna lätt böjda utåt, samtidigt som hörnen rundades av inuti. Detta ger besökaren ett intryck av en oval. Kyrkan är rikligt försedd med målningar av lokala och regionala målare. Kyrkan har samma byggmästare som den bekanta Wieskyrkan, men gjordes före denna, så att man i Wies kan se vidareutvecklingar av olika arkitektoniska lösningar och inredningsdetaljer. 

1996 ansökte staden om att få öppna den fjärde LEGOparken, vilket bifölls och 2002 kunde parken öppna för allmänheten. Det mesta i parken riktar in sig mot barn och ungdomar, men även äldre kan finna nöje i vissa saker. Här visas t.ex. en värld i miniformat uppbyggd med mer än 25 milj. legobitar. Den som vill bygga på egen hand kan göra det. Man kan åka fort eller långsamt, på vattnet eller i vattnet, jaga drakar eller leta guld, göra en safaritur eller delta i en kanotexpedition. Det här är en plats, där barn utan vidare kan sysselsätta sig en hel dag. 

Foton från Günzburg med vänlig tillåtelse av Regionalmarketing Günzburg GbR - Wirtschaft und Tourismus

Neu-Ulm (ca 52 800 inv.) är en stadsbildning, som tillkom efter napoleonkrigens slut. I fördraget 1810 mellan kungarikena Bayern och Württemberg slogs fast, att gränsen mellan de båda rikena skulle gå mitt i Donau. Vid denna tid bestod orten av en tillfällig ansamling av trädgårdar, gårdar, värdshus, en gränspost och en tullstation samt byn Offenhausen. Stadens uppkomst påskyndades genom ett beslut 1841 att i Ulm (på andra sidan floden) bygga en stor fästning. Den bayerske kungen Ludwig I hävdade, att planeringen för en fästning på den bayerska sidan skulle ge tillräckligt med plats för en stad. 1869 upphöjdes Neu-Ulm till stad med hänsyn till den snabba tillväxten. 1906 tilläts staden växa utanför fästningsvallarna och en nödvändig utbyggnad företogs, varvid de första fabrikerna uppfördes. Efter första världskriget upplöstes garnisonen i Neu-Ulm, vilket för stadens näringsliv innebar, att man måste orientera sig i nya riktningar. Detta lyckades också och vid utbrottet av andra världskriget var Neu-Ulm en förmögen stad. Vid slutet av kriget var den nästan helt förstörd. Alla broar över Donau hade sprängts och 80% av alla byggnader var förstörda. Otaliga flyktingar sökte här ett nytt hem och stadens myndigheter bestämde sig för en återuppbyggnad. De första återuppbyggnadsarbetena följdes av en byggnadsboom under 60- och 70-talen, då nya bostadsområden gjordes tillgängliga och industriområdet växte. Under åren 1951-91 var Neu-Ulm amerikansk garnison.

På grund av stadens relativt nya uppbyggnad saknas direkta kulturbyggnader, varför alla kulturintresserade hänvisas till Ulm på andra sidan floden.

Aichach (ca 20 800 inv.) kan se tillbaka på en ca tusenårig historia. 1177 omnämns en borg Aichach, vilket torde avse den bosättning, som tillhörde borgen i Oberwittelsbach. Även i Aichach fick Tyska Orden tidigt ett fäste, då Ludwig I 1210 skänkte kyrkan till ordensbröderna. 1331 omtalas att en mur byggdes omkring orten och 1347 att staden hade fått alla rättigheter. I början av 1400-talet förstärktes stadens befästningar. Efter en belägring 1634 brann staden nästan helt upp. Under trettioåriga kriget tågade de krigförande parterna vid flera tillfällen genom den svårt medtagna staden och om Aichach utkämpades också ett slag mellan svenska och kejserliga trupper. 1704 kom engelska, holländska och spanska trupper till Aichach och det hertigliga slottet blev ett offer för det spanska tronföljdskriget. Även under Napoleonkrigen drabbades staden, då omväxlande franska och österrikiska trupper tågade genom och fordrade inkvartering.

Till stadens sevärdheter hör vattenslottet i stadsdelen Unterwittelsbach, även kallat "Sisislottet". Slottet har en lång historia. Under många år var det jaktslott, som tillhörde hertig Max av Bayern. Hertigen var far till Elisabeth (Sisi), sedermera kejsarinna av Österrike och drottning av Ungern. Hon tillbringade delar av sin tidiga barndom på slottet, som 1888 ärvdes av brodern. Under andra världskriget och därefter användes det som förläggning för flyktingar intill dess det såldes 1955. 1999 köptes det av staden, som efter renovering inrättade ett "Sisimuseum". Sedan dess genomförs årliga specialutställningar under sommarmånaderna. Tidvis kan också slottets inre beses.

Av den ursprungliga stadsmuren finns framför allt ett antal torn och portar kvar. Den övre porten härrör från tiden för Aichachs upphöjelse till stad, då ringmuren förbättrades och försågs med gotiska portar. Undre delen av porten torde ha tillkommit vid denna tidpunkt. Den övre delen förstördes vid svenskarnas belägring av staden och byggdes upp på nytt i barock stil 1697. Likaså torde den nedre porten vara tillkommen vid samma tid. Även denna förstördes till sin överdel vid svenskarnas belägring och ersattes 1646 med en ny överbyggnad, dock i enkel gotisk stil, eftersom man saknade medel. Vid sidan av de båda stadsportarna är "Auer-Turm" med sina gotiska tinnar det vackraste ännu bibehållna tornet  från den tidigare stadsbefästningen. Tornet, tillsammans med stadsmuren, finner man i norra delen av gamla stan. Kvar finns också de båda tornen "Spechtturm" och "Köglturm".

www.aichach.de/ 

Augsburg (ca 263 300 inv.) har sina historiska rötter i romartiden, då de romerska fältherrarna Drusus och Tiberius på uppdrag av kejsaren Augustus besegrade kelterna och innevånarna i Alperna. År 15 f.Kr. byggdes ett militärläger på det nuvarande stadsområdet, som sedan blev huvudstad i den romerska provinsen Rätien. Över 400 års tillhörighet till det romerska riket präglade stadens tidiga utveckling. Avgörande för Augsburgs uppgång var både den militära betydelsen för det romerska riket och det trafikmässigt gynnsamma läget med tillgång till både land- och vattenvägar. Augsburg låg i skärningspunkten mellan viktiga öst-väst- och nord-sydförbindelser. Senare kom de medeltida handelsvägarna att följa de romerska vägarna. Efter flera hundra år av lugn blev staden involverad i kamperna mellan bayrare och franker. Stadens betydelse tilltog, sedan kejsaren med hjälp av biskopen av Augsburg 955 strax söder om staden hade lyckats besegra de västerut strävande ungrarna. 1156 erhöll Augsburg sina stadsrättigheter genom kejsaren Fredrik Barbarossa. Utvecklingen gick sedan vidare med upphöjningen till fri riksstad 1276. Den utvidgade friheten ledde till kontroverser med kyrkans ledning, som fann för gott att flytta biskopens huvudresidens till Dillingen. I fortsättningen övertogs ledningen av staden i allt större utsträckning av patricierfamiljer, vilket 1368 ledde till ett hantverkaruppror med införandet av en skråförfattning som följd. Denna författning innebar, att hantverksskrånas makt ökade, så att de 1547 var delaktiga i stadens styre. 

1547 blev också året, då hantverksskrånas makt avtog och Augsburg utvecklades från början av den nya tiden fram till slutet av renässansen till ett av världens mest betydande handels- och ekonomicentra, vilket framför allt berodde på inflytandet från köpmansfamiljerna Fugger och Welser. Den högsta ekonomiska blomstringsperioden hade staden under 1400- och 1500-talen genom köpmansfamiljernas bank- och metallaffärer. Deras finanskraft främjade Augsburgs ställning både som världsstad och som kejsarnas och riksdagarnas stad. Berömda konstnärer skapade här sina konstverk. Så var Augsburg hemstad för målarfamiljen Holbein, kompositören Leopold Mozart och sedermera författaren Bertolt Brecht. Höjdpunkten nåddes under renässansen, rokokon betecknades som "Augsburgsmaken". Efter trettioåriga kriget stod konsthantverket med sina guld- och silverarbeten liksom tryckerihantverket i full blom. Sedan slutet av 1700-talet utvecklades Augsburgs textilindustri och därefter maskinbyggnadsindustrin. Banbrytande uppfinningar förskaffade senare industristaden Augsburg ett anseende över hela världen (Diesel, Linde, Messerschmitt). 

Vid riksdagen i Augsburg 1530 fordrades, att den evangeliska tron skulle få utövas utan hinder. Stadens stora råd beslöt därför 1534 att endast sådana predikanter, som hade installerats av rådet, skulle få predika i staden samt att katolska gudstjänster skulle få utövas i åtta kyrkor. 1548 införde kejsaren Karl V en ny stadsförfattning, som delade makten mellan katoliker och protestanter, vilket i praktiken innebar att det fanns två uppsättningar av varje myndighetsutövande ämbete. För att motverka stridigheter mellan katoliker och protestanter efter reformationen kom furstar och ständer samman 1555 till en riksdag i Augsburg för att finna en lösning. Härvid kom man fram till en kompromisslösning, som båda sidor kunde enas om: "Den som regerade landet, skulle bestämma religionen ("cuius regio, eius religio"). Detta innebar inte religiös frihet för undersåtarna, inte heller att deras religion tolererades, om den var en annan än regentens, utan en frihet för fursten att välja religion. De undersåtar, som inte ville konvertera, inrymdes rätten att flytta till ett område, där deras religion utövades. Med den samtidigt överenskomna landsfreden hade det tyska riket fått en inre fred, som varade fram till utbrottet av det trettioåriga kriget. 1632 intogs Augsburg av den svenska armén. Om denna tid påminner två delar av stadens befästningsanläggning: "Schwedenturm" med statyn "Stenmannen" liksom "Schwedenstiege" (svensktrappan). 1703 ockuperade bayerska trupper staden under det spanska tronföljdskriget, men måste efter en dryg månad lämna den igen. Genom fredsfördraget 1805 förlorade Augsburg sin ställning som riksfri stad och tillföll Bayern.

Under andra världskriget bombades Augsburg vid flera tillfällen, eftersom flera krigsviktiga industrier befann sig på orten (flygplansfabriken Messerschmitt, MAN ubåtsmotorer) samt järnvägens centralstation, som utgjorde en sydtysk knutpunkt inom järnvägsnätet. I april ryckte amerikanska trupper in i staden och upprättade en stödjepunkt med flera kaserner, som inte lämnades helt förrän 1998, då de sista trupperna drogs tillbaka.

Tack vare stadens ålder finns ett mycket stort antal äldre sevärda byggnader. Hit hör t.ex. rådhuset, som uppfördes 1615-20 och som räknas som en av renässansens viktigaste byggnader norr om Alperna. Dess storlek och prakt är uttryck för den tidigare fria riksstadens självmedvetenhet. 1944 brann byggnaden upp fullständigt men har byggts upp igen efter kriget. Med anledning av stadens 2000-årsjubileum 1985 sanerades rådhusets inre och rekonstruerades i detalj, speciellt den gyllene salen med de gyllene portalerna, kassettaket och väggmålningarna liksom de omgivande fursterummen. Gyllene salen och fursterummen kan beses under rådhusets öppethållandetider. 

Perlachtornet står jämte rådhuset som stadens symbol och höjer sig över stiftskyrkan St. Peter. Då rådhuset byggdes, höjdes tornet till 70 m. Tornet kan bestigas och erbjuder en härlig utsikt över staden.

"Die Fuggerei" betecknas ofta som "en stad i staden" och förvaltas av en furstlig och grevlig stiftelse. Jakob Fugger grundade 1521 tillsammans med sina bröder världens äldsta socialbostadsområde för behövande katolska innevånare i Augsburg. Området omfattar 67 hus med 140 lägenheter, en kyrka och en brunn. Årshyran är fortfarande en rhensk gulden, vilket motsvarar ca 0,88 €. Därtill kommer också en "pålaga", en daglig bön för grundarna. Området kan besökas mot inträde och en mönsterlägenhet i det lilla museet visar den tidigare inredningen.

Augsburg är biskopsstad och centrum i stiftet Augsburg. Biskopens residens i närheten av domkyrkan byggdes 1740-52 i barockstil. Tornet från den tidigare medeltida byggnaden behölls och höjdes 1507-8. Sedan 1817 är residenset säte för Schwabens regering. "Confessio Augustana", den augsburgska bekännelsen till den lutherska kyrkan, förkunnades 1530 i den dåvarande kapitelsalen i det biskopliga residenset. Allt viktigt om biskopsstaden Augsburg kan man erfara i Stiftsmuseet.

Domkyrkan i Augsburg, "Hohe Domkirche Unserer Lieben Frau zu Augsburg", är samtidigt också stadskyrka i domkyrkoförsamlingen. Domkyrkans historia kan följas bakåt i tiden till 823. Den är 113 m lång, 40 m bred och tornen 62 m höga. Kryptan under västra koret anlades redan under 900-talet. Sevärt i kyrkans inre är freskerna från romansk och gotisk tid, vackra målade valv, fyra bilder av Hans Holbein d.ä. De s.k. profetfönstren från mitten av 1100-talet hör till de äldsta figurglasmålerierna i Tyskland. Bronsdörren från ung. 1356 uppvisar 35 relieftavlor med scener från Gamla Testamentet. Under århundradenas lopp har kyrkan genomgått många ombyggnationer, varvid flera konstskatter har gått förlorade. Vid den senaste väsentliga ombyggnaden 1863 gjordes kyrkan om i nygotisk stil. På den öppna platsen framför domkyrkan finns fundamentrester från 900-talet efter Johanniskyrkan och fynd från det romerska Augsburg integrerat i Stiftsmuseet, där man också kan se andra kyrkliga konstverk.

Vid Ulrichsplatz finner man två kyrkor sammanbundna med varandra: den stora katolska basilikan "St. Ulrich und Afra" och den mindre, protestantiska "Ulrichskirche". På området stod redan under 700-talet flera kyrkobyggnader för att vallfärdande skulle kunna tillbe den heliga Afra. 973 begravdes biskopen Ulrich i närheten av Afra och sedan 1012 sköttes platsen av benediktinerklostret Sankt Ulrich und Afra. 1474 påbörjades bygget av benediktinernas klosterkyrka, som stod färdig 1500. Samma år lades också grundstenen till stiftskyrkans kor. På grund av de religiösa motsättningarna under 1500-talet slutfördes bygget först 1604. Vid uppdelningen av kyrkorna i Augsburg efter trettioåriga kriget uppstod denna "tvillingkyrka". Basilikan räknas till de sista stora sengotiska kyrkorna i Schwaben. Tornkupolen med den typiska lökkupolen blev till en förebild för barocka kyrkor i Bayern. Den värdefulla inredningen från renässans- och barocktiden bildar en harmonisk enhet tillsammans med byggnaden. Även den mindre St. Ulrich är en skattkista vad avser evangelisk barockkonst: predikstol, altare, läktare, bildkonst, stucktak mm.

Bankiren von Liebenhofens rokokopalats byggdes 1765-70 och räknas som rokokons mest imponerande byggprestation i Augsburg. Byggnadens praktstycke är den 23 m långa festsalen med utsökt inredning. Huset köptes 1821 av svärsonen, varpå det förblev i familjens ägo till 1958, då det skänktes till staden under förutsättning att det användes till ett kulturellt ändamål. Efter renovering öppnades det 2006 och härbärgerar idag bl.a. det Tyska barockgalleriet.

I två hus från 1400- resp. 1500-talen återfinner man Maximilianmuseet, stadens äldsta museum och idag ett mycket intressant konstmuseum, vars höjdpunkter utgörs av konstverk av Augsburgs guld- och silversmeder. Dessutom visas plastiker och statyer från 1500- och 1600-talen.

Augsburg har ett drygt tjugotal museer inom skiftande områden som t.ex. arkitektur, maskiner, Mozart, dockteater mm. samt ca 15 gallerier och konstutställningar.

Foto: Stadt Augsburg

Genom detta område passerar turistleden:  Romantiska vägen

[Upp]