Ulm med omgivningar

"Grundlage: Reliefkarte von Baden-Württemberg vom 7.2. 2005, Az.: 2851.2-D/6707."

Området Alb-Donau-Ulm uppstod till en del 1973 genom sammanslagning av flera mindre områden med Ulm som den största staden i området. Sammantaget bor här ca 311 000 innevånare. Området är lätt att nå, då det korsas av de två motorvägarna A7 och A8. Industriellt ligger området väl framme med flera större industrier inom fordonsbyggnad, järn- och metallbearbetning. Möjligheterna till en aktiv fritid är mycket stora tack vare den omväxlande naturen och närheten till både berg och vatten. För både cyklister och vandrare finns ett stort utbud av markerade leder. Intressanta grottor inbjuder till närmare utforskning. I området finns ett stort antal slott och borgar, barocka kyrkor och kloster.

Ulm (ca 121 000 inv.) hade som föregångare en bosättning från yngre stenåldern (ung. 5000 f.Kr.). Omkring 1500 f.Kr. korsades vid denna bosättning två fjärrhandelsvägar. Omkring år 850 måste kungens borg ha grundats och den unga bosättningen fick snabbt stor betydelse. Redan 854 undertecknade kungen, Ludwig den Fromme, i sin borg en urkund, som visar att en första början till dagens storstad existerade. Tidigt kom också Ulm att bli en plats, där beslut fattades, som var av betydelse för hela det tyska riket. 1077 beslutades att Henrik IV skulle avsättas och tre månader senare drog Henrik in i Ulm efter sin botgöringsresa till Canossa. Ända in på 1100-talet byggde stauferna ut Ulm till en av sina huvudorter, vilket blev början till en katastrof. Under krigen mellan staufer och welfer förstördes borgen och byarna däromkring av welfernas hertig. Stauferna gav emellertid inte upp sin ort utan byggde upp den igen och försåg den med en skyddsmur. Kejsaren Fredrik Barbarossa vistades ofta här och gav den 1181 stadsrättigheter. Kungsgården i Ulm drog till sig hantverkare och handelsmän och utvecklades snart till en handelsmetropol. Steg för steg fick staden en självförvaltning, som dock inte var särskilt demokratiskt tillsatt. Befolkningen i riksstaden var missbelåten och under 1300-talets första hälft ville stadens hantverkare tilltvinga sig rätten att delta i stadens råd. Härvid kom det till ett inbördeskrigsliknande tillstånd och inte förrän 1345 blev det fred. Ett resultat av fejden mot rådet blev, att de upproriska hantverkarna fick det politiska övertaget i rådet. 1376 slöt sig 14 schwabiska riksstäder samman under Ulms ledning till det Schwabiska stadsförbundet för att gemensamt kunna försvara sin oavhängighet. Detta förbund förklarades rättsvidrigt av kejsaren Karl IV, som lät belägra Ulm med sina trupper utan att nå någon framgång. Belägringen medförde för innevånarna i staden dock den insikten, att kyrkan låg mycket ogynnsamt utanför murarna. 1377 lades därför grundstenen till en ny kyrka med plats för 20 000 människor, trots att staden vid tillfället bara hade ca 10 000 inv. Hantverkarna fortsatte under tiden att utvidga sin makt i stadens råd och 1400-talet kom att utgöra höjdpunkten på stadens makt och rikedom. Förutom att staden var en betydande handelsplats, ägde den också stora landområden utanför stadsgränsen. 1530 bestämde sig Ulms borgerskap för att ansluta sig till protestantismen, vilket 1546 ledde till att staden i det schmalkaldiska kriget tvangs underkasta sig den katolske kejsaren. Den finansiella belastningen för kriget blev enorm och stadskassan var tom. Handeln hade upphört och de flesta av Ulms byar hade plundrats eller förstörts. Priset för freden blev högt och man förlorade de politiska rättigheter, som man tidigare hade tillkämpat sig i rådet. Den ekonomiska nedgången började genom upptäckterna av nya kontinenter, vilket förändrade de europeiska handelsvägarna och marknaderna. Däremot kunde man behålla det politiska inflytandet i den schwabiska rikskretsen i ytterligare 200 år. Trettioåriga kriget innebar en stor ekonomisk påfrestning för Ulm, som tvingades betala ett stort krigsskadestånd, förutom de kostnader, som man tidigare hade betalat riket för själva kriget. Knappt hade man hämtat sig från denna ekonomiska pålaga, förrän stadens territorium 1688 överfölls av en fransk här. Denna efterföljdes 1702 av en bayersk, som intog Ulm. Fram till 1704 ockuperades staden omväxlande av franska och bayerska trupper, som båda fordrade betalt av den intagna staden. Staden var 1770 helt utarmad efter sjuårskriget och en efterföljande missväxt och stod inför en bankrutt. Man tvingades nu att sälja vissa av sina landområden, vilket fick till följd att man inte längre kunde betala av på sina skulder. Tvärtom ökades dessa efter det första koalitionskriget 1796/97, då fransmännen fordrade en stor summa pengar för att lämna den erövrade staden. Under andra koalitionskriget besattes staden av österrikiska trupper, vilka ånyo efterföljdes av franska, som, innan de försvann, lät riva ned fästningsmurarna. 1802 var det också slut med stadens oavhängighet, sedan Ulm tilldelats kurfurstendömet Bayern som ersättning för förlorade områden på Rhens vänstra sida. Detta arrangemang varade inte länge, utan staden överfördes till Württemberg 1810. För Ulm fick detta katastrofala ekonomiska följder, då gränsen mot Bayern utgjordes av Donau och Ulms områden på andra sidan floden nu låg i "utlandet", staden var avsnörd från sitt uppland och av stadens tidigare betydelse var nu knappast något kvar. Inte förrän i mitten av 1800-talet fick staden genom byggandet av den nya fästningen ökad betydelse. Under andra hälften av århundradet slog sig stora industriföretag ned i staden, som snabbt ökade i innevånarantal. Efter första världskriget var det tämligen lugnt i staden, som dock senare drogs in i de nationalsocialistiska övergreppen. Under andra världskriget bombades staden flera gånger och efter kriget var innerstaden förstörd till 81 %. Staden kunde dock snabbt hämta sig efter kriget och industrin och den högre undervisningen byggdes ut. I början av 1980-talet drabbades staden av en ekonomisk kris, som medförde nedläggningar av många företag. Genom att satsa på andra sektorer som service och vetenskap lyckades man vända den hotande trenden.

Sedan århundraden präglas staden av den byggnad, som har blivit en sinnebild för Ulm - domkyrkan (Münster). Mycket av kyrkans berömmelse kan tillskrivas dess torn, som med sina 161,53 m är världens högsta kyrktorn. Från utsiktsplattformen på 141 m höjd har man en härlig utsikt över hela staden och vid klart väder också mot Alperna. Kyrkan började byggas 1377 för att ersätta den sockenkyrka, som låg utanför stadsmurarna och som således utgjorde en risk för besökarna i krigstider. Byggandet inställdes 1543 på grund av penningbrist och återupptogs först i mitten av 1800-talet. Man måste vara medveten om, att bygget inte som ofta brukligt var finansierades av kyrkliga eller världsliga herrar utan av stadens befolkning. Först 1890 var kyrkan färdigbyggd. Trots den långa byggnadstiden finns åtskilliga inventarier från den första byggnadsperioden. Från 1400-talet är sådana konstskatter som korstolarna, predikstolen, altaret och korfönstren.

Inte långt från domkyrkan ligger stadens rådhus, som lätt känns igen på den rikliga yttre renässansbemålningen, som skildrar dygder, påbud och laster. De målningar som ses idag är från 1900, då man återställde den till största delen av väder och vind förstörda tidigare målningen. Den äldsta delen av dagens byggnad är den sydöstra huvudbyggnaden, som tillkom 1370 men betecknades som rådhus först 1419. Under 1400-talet fick rådssalen sina inramade fönster (med sex figurer föreställande kurfurstar). Det rikt utsmyckade astronomiska uret sattes upp omkring 1520. Rådhusets inre brann till största delen upp 1944, men bottenvåningen och sydflygelns första våning förblev oskadade.

Ungefär fem km från centrum ligger det tidigare benediktinerklostret Wiblingen, som byggdes från 1714 till 1781. Detta ersatte fullständigt det tidigare klostret från 1000-talet. Anläggningens medelpunkt utgörs av klosterkyrkan, som är uppförd i senbarock tradition. Den 1744 färdigställda bibliotekssalen hör till de berömda rokokobyggnaderna i Sydtyskland. Speciellt kända är takmålningarna, skulpturerna och de rikliga stuckarbetena. Sedan 2006 härbärgerar klostret också ett museum, som visar på motsättningarna mellan munkarnas ideal och klostrets världsliga välde.

Ulms andra kraftfullt mäktiga byggnad är fästningen, som tillkom åren 1842-59. Denna skiljer sig från gängse fästningar därigenom att den inte är uppbyggd efter en regelbunden planritning utan ansluter sig till de topografiska förutsättningarna. I och med uppförandet av fästningen blev Ulm en stor garnisonsstad med efterverkningar in i nutiden. Längs fästningsmurarna anlades ett grönområde, som omsluter så gott som helt de båda tvillingstäderna Ulms och Neu-Ulms (Bayern) stadskärnor. Stora delar av fästningen har bibehållits och används idag till de mest skiftande ändamål. På sin tid var detta Tysklands största fästningsanläggning.

På toppen av Michelsberget reser sig fästningens monumentala citadell, Wilhelmsburg. Denna jättebyggnad täcker en yta av 24 125 m² med en innergård om 1,3 ha. I de fyra flyglarna finns över 800 rum. Wilhelmsburg utgjorde huvudverket i fästningen och var också den starkaste delen av anläggningen. Efter andra världskriget användes Wilhelmsburg som officiellt flyktingläger, även om också flera av stadens innevånare bodde där efter att ha blivit utbombade eller fått sina bostäder beslagtagna. Under perioden 1956-70 användes byggnaderna av försvaret.

Knappt något annat verk i den tidiga fästningen Ulm visar så tydligt på tysk historia som Fortet Oberer Kuhberg. Redan anläggningsarbetena var komplicerade, eftersom det hela tiden inträffade skred. På grund av uppfinningen av allt modernare vapen och förbättrad artilleriteknik måste fortet under de följande årtiondena hela tiden förändras. Under tiden 1933-35 utgjorde fortet interneringsläger för motståndare mot den nationalsocialistiska regimen.

Schiefes Haus

Foto: D. Homburg UNT

I Ulm finns ett stort antal gamla och intressanta hus i olika stadsdelar, t.ex. Büchsenstadel (1485), Schuhhaus (1537), Schiefes Haus (ca 1350), Alte Münz, Das Schöne Haus, Zeughaus (tidigt 1300-tal), Grüner Hof (ca 1380). Alla de nämnda är bekanta av en eller annan anledning, men det finns många fler, som också skulle förtjäna att nämnas.

Som antyddes ovan finns det gott om grönytor i Ulm. Till de mera bekanta hör Ulms största, den 1811 utmed Donau anlagda Friedrichsau. Anläggningen är två km lång och erbjuder med sina gamla träd och småsjöar gott om plats för rekreation. Djurparken har akvarium och tropikhus med ett stort antal djurarter. Ny är den gångbara glastunneln genom akvariet.

Universitetets botaniska trädgård öppnades 1981 och med sin yta om 28 ha hör den till Tysklands största botaniska trädgårdar. I växthusen kan besökaren lära känna en mängd intressanta tropiska plantor och i speciella avdelningar flera olika sorters blommor, träd och buskar.

Ulm har ett stort antal museer med olika inriktningar. Ulmer Museum ger bl.a. en arkeologisk översikt över områdets tidiga historia med fynd från den allra äldsta tiden. Här finns också en avdelning stadshistoria, som ger en detaljerad översikt över den en gång rika, fria riksstaden. För att dokumentera brödets betydelse för människan grundades 1955 Tyska brödmuseet, som då var det första i sitt slag i världen. Samlingen har sedan dess vuxit till mer än 16 000 objekt och konstverk inom mer än 30 samlingsområden, av vilka 700 exponat är ständigt utställda. I Fort Oberer Kuhberg finns ett museum, som visar det interneringsläger, som inrättades här under 1930-talet. Här kan man se de underjordiska fängelsehålor, där fångarna hölls. I Ulm kan man också besöka minnesplatsen "Weisse Rose", ett minnesmärke över syskonen Scholl, som tillsammans med andra ungdomar från staden kämpade mot nationalsocialismen. I staden finns flera konstmuseer med verk från skilda epoker.

Alldeles vid stadsgränsen ligger kommunen Blaustein, som kanske kan vara av intresse för den som ägnar sig åt att utforska andra världskrigets historia och speciellt då den kände tyske generalfältmarskalken Erwin Rommel, som dog 1944 i stadsdelen Herrlingen. I museet kan man se hans dagböcker, korrespondens, kartor och planer liksom skrift- och bilddokument, som berör honom och den tidshistoriska bakgrunden.

Laichingen är numera mest bekant för sin grotta, som är den djupaste förevisningsgrottan i Tyskland med ofantliga schakt och stora hallar. Grottan har hitintills utforskats till ett djup av 80 m. En 320 m lång väg leder ned till 55 m djup. Man bör heller inte försumma att bese stadens informativa grottmuseum, som klargör hur grottorna har uppkommit, vilka som har levat där och hur upptäckten av grottorna skedde.

Blaubeuren (ca 11 900 inv.) har utvecklats som stad först under 1800-talet. Dessförinnan levde innevånarna tämligen avskilt från andra byar genom dalgångens trånga läge och de avgränsande stadsmurarna. Gamla stan har fortfarande en sådan uppbyggnad, som den hade under medeltiden. Omkring 1830, då industrialiseringen fordrade mera utrymme, revs stadsmuren. 1085 grundades ett benediktinerkloster, som med sina landområden kom att spela en stor roll för samhället, då det gränsade direkt intill den världsliga kommunen. Både klostret och staden omgavs av egna murar med få möjligheter att obehindrat passera mellan de båda enheterna. Redan 1447 hade staden köpts av grevarna av Württemberg, varefter den kom att utgöra en viktig beståndsdel i det württembergiska väldet, eftersom den under lång tid var den sydligaste besittningen. 1807 slogs stadens och klostrets landområden samman och utgjorde härefter en enhet.

I likhet med Laichingen är Blaubeuren mest känd genom sina grottor. Det som idag utgör Schwabiska Juras höjdsträckningar var för 150 miljoner år sedan havsbotten. Det som är kvar av havet är kalksten. Regnvatten förenades med luftens koldioxid till kolsyra, trängde igenom grunden och löste kalkstenen. På så vis uppstod de sprickor, klyftor och grottor, som ofta är förbundna med varandra. I grottorna runt Blaubeuren har arkeologer gjort betydelsefulla fynd från epoker, som ligger upp till 40 000 år tillbaka i tiden. Unika är de olika elfenbensfigurer och tre flöjter, som man betecknar som "världens äldsta musikinstrument".

Av de kända grottorna skiljer sig Blautopfhöhle från de andra därigenom att den ligger under vatten. Grottan har idag utforskats 3 000 m och ett slut kan ännu inte ses. 2006 kröntes efterforskningarna efter en torr väg till Blautopfhöhle, då man fann en väg, som ledde till en luftfylld hall, som utgjorde en del av undervattensgrottan. Grottan Geissenklösterle hör till världens viktigaste fyndställen avseende äldre stenåldern i Europa och utforskas därför speciellt noggrant. Berömd blev grottan genom tidiga fynd av konstverk av mammutelfenben. Konstverken föreställde både djur (mammut, visent och björn) och en blandning av människa och djur. Åldern uppskattas till 37 000 - 40 000 år och skulle därför vara de äldsta kända konstverken i världen. (Originalen förvaras i Württembergiska landsmuseet i Stuttgart.) I området finns ytterligare fyra namngivna grottor, som har varit av stor betydelse för utforskningen av våra förfäder. För de flesta grottor råder restriktioner avseende besökande.

Skulle man råka komma vid en tidpunkt, då grottbesök inte är tillåtna eller inte kan organiseras, kan man ändå genom det urhistoriska museet skaffa sig en uppfattning om grottornas betydelse. Detta museum är det centrala museet för fyndregionen Blaubeuren och visar hur neandertalare och de tidiga moderna människorna levde under den sista istiden och vad som hände, då de båda kategorierna träffade på varandra för 40 000 år sedan.

Ett besök bör man också göra i klostret, där det ännu idag finns mycket att upptäcka, som är intressant och värt att veta. Under 1300- och 1400-talen upplevde klostret en ekonomisk nedgång och verkade förfalla. Genom tre abbotar skapades förutsättningar för en ombyggnad av klosteranläggningen i sengotisk stil, så som den ännu idag kan ses. Unika bevis för medeltida skapande utgörs av högaltaret och korstolarna, som är konstverk av europeisk rang.