Sorber

Sorberna är ursprungligen en slavisk folkstam, som började invandra under 600-talet och bosatte sig mellan floderna Elbe/Saale och Oder/Queiss i det område som numera benämns Lausitz, Niederlausitz och Oberlausitz. I slutet av århundradet underkuvades de av Karl den store och har i stort sett sedan dess tillhört Tyskland. Under den tyska kolonisationen av de östliga områdena på 1000-talet började de också att förtyskas. Befolkningen bestod till 90% av sorber, men de härskande var uteslutande tyska erövrare. Runt 1300 kom inom vissa områden förbud mot att använda det sorbiska språket. Under trettioåriga kriget dog nästan hälften av den sorbiska befolkningen och det sorbiska språkområdet minskades. Efter 1750 uppstod ett större nationellt sorbiskt medvetande, som understöddes av de slaviska grannarna. Den sorbiska kulturen och det sorbiska språket undersöktes vetenskapligt, sedan ett stort antal verk skrivits på eller översatts till sorbiska. Genom beslut på Wienkongressen 1815 gjordes administrativa ändringar inom sorbernas bosättningsområde, så att de så gott som överallt hamnade i minoritetsställning. Denna förstärktes ytterligare sedan man i Preussen inskränkt möjligheterna för det sorbiska språket. Under revolutionsåret 1848 framfördes krav på sociala och nationella rättigheter som t.ex. att det sorbiska språket skulle likställas med det tyska inom skolan, kyrkan och rättsväsendet. En viss lättnad skedde inom det saxiska området, medan man däremot i Preussen ytterligare skärpte trycket mot sorberna genom förbud mot sorbiska inom skolan.

Under tredje riket betraktades sorberna som främmande element och skulle utrotas. Tidningar förbjöds, egendomar konfiskerades och regimmotståndare mördades. Efter krigsslutet byggde man snabbt upp demokratiska organisationer, tidningar och skolor. Fram till 1958 grundades ett flertal institutioner inom det kulturella området. Under 1950-talets industrialisering av Lausitz blev stora delar av sorbernas särpräglade områden förstörda genom brunkolsbrytningen. Inom skolväsendet genomfördes regleringar av  undervisningen, vilket förde till en drastisk tillbakagång i antalet deltagare i den sorbiska språkundervisningen. Under åren fram till 1989 försökte DDR-staten att genom olika festivaler visa upp den sorbiska kulturen som en följd av sin "framgångsrika nationalitetspolitik", när i verkligheten det sorbiska livet förde en tynande tillvaro. Efter återföreningen av de två staterna har sorberna framför allt inom det kulturella området fått ett mera differentierat föreningsliv, politiskt har man fått utfästelser om stöd till språk, kultur och vetenskap.

De flesta sorberna hittar man numera inom två områden: i söder omkring Bautzen och i de katolska områdena omkring Wittichenau och Kamenz, i norr i Spreewald och omgivningar. Antalet sorber har minskat under senare år, och man räknar nu med ca. 40 000.

Det sorbiska språket är ett västslaviskt språk och talas i Lausitz vid sidan av tyska. I många byar används språket som vardagsspråk och man kan se det på många skyltar och anslag. Även sorbiskan har dialekter, huvudsakligen en nordlig och en sydlig.

Ibland används vid sidan av ordet "sorber" också "vender". Båda är ungefär lika gamla och har i princip samma berättigande även om "sorber" är en mera exakt beteckning på den folkgrupp som bor i Lausitz. Under den nationalsocialistiska tiden användes ofta "vender" i nedvärderande syfte, varför man under DDR-tiden beslöt sig för att använda "sorber". Efter de båda ländernas återförening beslöts på en konferens, att den tyska beteckningen skulle vara "sorber/vender".