Weimarrepubliken

Ända sedan 1890 hade socialdemokraterna varit det starkaste partiet, men på grund av motstånd från alla, som överhuvud hade något att säga till om, hade partiet stått utanför all medverkan i styret av staten. Efter krigsslutet övertog socialdemokraterna den politiska makten och satte genast igång med att genomföra huvudkraven i sitt program: rösträtt för kvinnor, åtta timmars arbetsdag, erkännande av fackföreningarna som likaberättigade med arbetsgivarna i löneförhandlingar etc. Större delen av partiets medlemmar hade distanserat sig från de revolutionära idéer, som man tidigare hade haft och ville nu ägna sig åt att åstadkomma en ordnad övergång till en ny statsform. Under kriget hade en vänsterflygel lösgjort sig från partiet och ur de radikalaste delarna av denna splittergrupp uppstod det kommunistiska partiet. Socialdemokraterna såg som sin huvuduppgift att säkra en ordnad övergång till en ny statsform, varför man lät mycket av det gamla finnas kvar ograverat. Stora delar av den tidigare tjänstemannakåren inom förvaltning och rättsväsende behölls liksom officerskåren. Den privata egendomen inom industri och lantbruk respekterades och mot sådana vänsterradikala krafter, som ville driva revolutionen ytterligare i socialistisk riktning, satte man in militären.

Ledande partier i den nationalförsamling som 1919 sammanträdde i Weimar (därav namnet Weimarrepubliken) var förutom socialdemokraterna också Tyska Demokratiska Partiet och Centrum. Alla dessa var för införandet av en republik. Under det fortsatta 20-talet förstärktes de krafter, både på vänster- och högerflyglarna, som var emot republiken och republikanhängarna bjöd endast halvhjärtat motstånd. Orsakerna härtill står att finna i efterkrigstidens ekonomiska nöd och de villkor, som fredsfördraget stipulerade. Följden blev ett växande instabilt inrikespolitiskt läge. Höjdpunkten i dessa oroligheter kom 1923 med inflation, den franska och belgiska ockupation av Ruhrområdet, kommunistiska och nationalsocialistiska omstörtningsförsök. Ett av de mera bekanta upprorsförsöken ägde rum i München, där en viss österrikare, Adolf Hitler, gjorde ett försök att komma till makten, vilket misslyckades och renderade honom en fängelsevistelse, under vilken han började skriva på sin bok "Mein Kampf". Åren därefter innebar dock ett visst mått av ekonomisk stabilitet och politiskt lugn, då Gustav Stresemann genom sin utrikespolitik lyckats återvinna politiskt likaberättigande för Tyskland.

Sedan den förste rikspresidenten, Friedrich Ebert, avlidit 1925, valdes högerns kandidat, fältmarskalk Hindenburg, till nytt statsöverhuvud. Utmärkande för honom var, att han alltid strikt höll sig till och handlade i enlighet med författningen, även om han personligen inte var helt övertygad om att det existerande statsskicket var det bästa.

Nedgången för Weimarrepubliken började med den ekonomiska krisen 1929. Både vänster- och högerradikala använde sig av arbetslösheten och den allmänna nöden för att attackera samhället. I riksdagen var det svårigheter att bilda regeringsdugliga majoriteter (alltför många småpartier) och regeringarna blev alltmer beroende av rikspresidentens stöd. Det hitintills tämligen betydelselösa nationalsocialistiska partiet fick i valen 1930 ett kraftigt stöd och 1932 var det riksdagens största parti. I januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler. Hans första regering innehöll förutom några nationalsocialister också företrädare för högern samt partipolitiskt obundna.

Man måste komma ihåg, att de händelser som ägt rum hittills på den politiska scenen var helt lagliga och att Hitler kom till makten helt regelrätt. Vad som sedan hände efter 1933 är en helt annan sak. 

Karta: Wikipedia licens (kgberger)

[Upp]