Trosstridernas tid

1500-talet kom att framstå som en trossplittringens tidsålder. Otillfredsställelsen med kyrkan nådde sin höjdpunkt med reformationen, som snabbt bredde ut sig efter att Martin Luther hade bekantgjort sina teser mot avlatshandeln 1517. Oroligheterna förde fram till riddarupproret 1522/23 och bondekriget 1525, som var den första större revolutionära rörelsen i tysk historia, där sociala och politiska krafter förenades. Båda upproren misslyckades eller fick ett blodigt slut. De som huvudsakligen tjänade på reformationen var landsfurstarna, som efter freden i Augsburg 1555 fick rätten att bestämma religionen inom sina områden. Den protestantiska tron likställdes med den katolska och därmed var den religiösa splittringen av Tyskland ett faktum. På tronen satt vid denna tidpunkt Karl V (1519-1556), som var alltför upptagen av världspolitiska intressen för att kunna göra sig gällande inom det egna omfattande riket. Följden blev, att efter hans avsättning 1556 riket delades. På så sätt uppstod de tyska territorialstaterna och de västeuropeiska nationalstaterna, som utgjorde det nya europeiska statssystemet.

Vid tiden för religionsfreden i Augsburg var Tyskland till 4/5 protestantiskt. Kampen mellan trosriktningarna var emellertid inte slut i och med freden. Under de följande årtiondena kunde katolska kyrkan återvinna flera områden genom den s.k. motreformationen. Motsättningarna skärptes och man bildade religiösa partier, den protestantiska unionen (1608) och den katolska ligan (1609). En lokal konflikt i Böhmen utgjorde sedan upptakten till det trettioåriga kriget, som slutade med den westfaliska freden 1648, där man bl.a. fick avträda områden till Sverige (de lilafärgade områdena i norra Tyskland). 

[Upp]