Den nationalsocialistiska perioden

De regeringsmedlemmar, som inte tillhörde det nationalsocialistiska partiet (NSDAP), avlägsnades snart ur regeringen och Hitler kunde genom en fullmaktslag försäkra sig om obegränsade befogenheter. Alla partier utom hans eget förbjöds. Fackföreningar upplöstes och pressfriheten upphävdes, praktiskt taget alla grundläggande rättigheter sattes ur kraft. Mot misshagliga personer satte man in hänsynslös terror och tusentals människor försvann utan rättegångar i hastigt upprättade koncentrationsläger. Parlamentariska organ på alla nivåer avskaffades eller fråntogs makten. När så Hindenburg dog 1934, tog Hitler över även presidentskapet och förenade detta med kanslersämbetet. Han hade nu som överbefälhavare full kontroll över krigsmakten, som hitintills delvis hade levt sitt eget liv.

Under de få åren som Weimarrepubliken existerade, hade förståelsen för den demokratiska ordningen inte hunnit slå rot bland befolkningen i stort. Framför allt hade förtroendet för statsmakten skadats genom de mångåriga, våldsamma kontroverserna mellan politiska motståndare och genom massarbetslösheten skapad av de ekonomiska kriserna. Genom sitt upprustningsprogram lyckades Hitler att avskaffa arbetslösheten och få industrin att blomstra. Härvidlag gynnades han också av den avtagande ekonomikrisen världen över.

Hitlers ställning stärktes också av utrikespolitiska framgångar. Han gick lika våldsamt fram här som inom inrikespolitiken. Tvärtemot vad som hade fastslagits i fördraget i Versailles införde han allmän värnplikt 1935. Saar, som hade stått under internationell förvaltning sedan första världskrigets slut, bestämde sig i en folkomröstning samma år för att ansluta sig till Tyskland. Året efter ryckte tyska trupper in i det demilitariserade Rhenlandet, 1938 anslöt sig Österrike till det tyska riket och samma år fick Tyskland tillåtelse att annektera Sudetlandet. Frankrike och England höll sig passiva för att inte äventyra freden. Allt detta gjorde det möjligt för Hitler att snabbt genomföra sina politiska mål, även om det inom alla befolkningsskikt fanns människor, som motarbetade honom.

Genast efter maktövertagandet hade regimen börjat genomföra sitt antisemitiska program. Undan för undan berövades judarna alla mänskliga och medborgerliga rättigheter och de, som inte hade möjlighet eller ville fly utomlands, kunde med stor sannolikhet räkna med att fängslas och föras till läger, där de gick en oviss framtid till mötes. Även andra grupper utsattes för denna behandling - politiska motståndare, romer, slaver etc. Många av de bästa tyska författarna, vetenskapsmännen och konstnärerna emigrerade, när de inte längre fritt kunde få utöva sina yrken.

Trots alla sina "framgångar" var Hitler inte nöjd. Hans mål var att erövra Europa och alla hans förberedelser gick i den riktningen. Hans första offer blev Polen, som anfölls 1 september 1939 och hade minimala förutsättningar att kunna försvara sig. Inom kort tid hade de tyska arméerna lyckats med att besätta så gott som hela det europeiska fastlandet och delar av Afrika. I alla de besatta länderna insattes rikskommissarier som tillsammans med nationella medlöpare skulle styra landet. Mot detta opponerade sig stora grupper av befolkningen och mer eller mindre framgångsrika motståndsrörelser bildades.

Under 1942 började regimen med "Slutlösningen av judefrågan". Alla judar, som man kunde ta fast, skickades till koncentrationsläger i det besatta Polen för att dödas. Antalet offer för dessa utrotningar har uppskattats till minst 6 miljoner människor. Detta år, som var slutet för så många judar, var också början till slutet för den tyska regimen. 1942 var året, när krigslyckan vände på alla fronter och tyskarna och deras förbundna fick motgångar på alla krigsskådeplatser. Till de mest omtalade och också de blodigaste hör det ryska fälttåget med slaget vid Stalingrad som den avgörande vändpunkten.

Inte bara i de ockuperade länderna fanns motståndsrörelser. Ett flertal mycket kända organiserades i Tyskland på olika nivåer och inom olika befolkningsskikt. Många av dessa hade ofta ungdomar som medlemmar, som i regel sysslade med distribution av förbjudna tidningar, kurirtjänst etc. Den mest kända motståndsgruppen är den grupp av företrädesvis officerare, som 20 juli 1944 genomförde ett bombattentat mot Hitler. Detta, liksom alla andra attentatsförsök mot Hitler, misslyckades och han tor en gruvlig hämnd. Över 4 000 människor avrättades som en följd av attentatet.

Trots att det på ett tidigt stadium måste ha stått klart, att Tyskland inte skulle kunna vinna kriget, fortsatte Hitler striderna tills hela det tyska området var besatt av främmande trupper. Själv gick han händelserna i förväg och begick självmord 30 april 1945. Hans utsedde efterföljare, storamiralen Dönitz, skrev en vecka senare under den villkorslösa kapitulationen. Det tusenåriga riket hade slutat existera efter tolv år.

Därmed var Tysklands största nederlag genom tiderna ett faktum. De flesta städerna låg i ruiner, ¼ av alla våningar var förstörda eller starkt skadade. Handel och trafik låg i spillror, det saknades det nödvändigaste för att överleva. Miljoner tyskar befann sig i fångenskap, miljoner var hemlösa, miljoner befann sig på flykt. Tyskland tycktes inte ha någon framtid längre.

[Upp]