När den österrikiske tronföljaren
mördades 1914, blev det upptakten till första världskriget med Tyskland och
Österrike på ena sidan och Ryssland, Frankrike, England och Italien på den
andra. Det är osäkert,
om något av de krigförande länderna egentligen ville ha ett krig, men förberedda planer fanns för den händelse av att krigshandlingar skulle komma
till stånd. För Tysklands del innebar detta, att man snabbt
skulle besegra Frankrike. Nu gick det inte efter planerna, utan kriget övergick
i ett ställningskrig, sedan tyskarna slagits tillbaka vid Marne. Efter
krigsutbrottet hade kejsaren hållit sig i bakgrunden som landets ledare och de
svaga rikskanslerna, som efterträdde Bismarck, måste böja sig för den militära ledningen, som utgjordes
av fältmarskalk von Hindenburg och general Ludendorff. 1917 inträdde USA i
kriget, vilket fick krigslyckan att väga över till de 
allierades fördel. Inte
heller var den ryska revolutionen och freden på östfronten och därmed
frigjorda trupper till någon hjälp. När freden slöts 1918 hade Tysklands
krigsmakt redan brutit samman. Den politiska makten följde i samma spår och
utan motstånd lämnade kejsaren och furstarna sina troner. Den tyska monarkin
hade gått mot sitt slut och ersattes nu med en republik.
