När den österrikiske tronföljaren mördades 1914, blev det upptakten till första världskriget med Tyskland och Österrike på ena sidan och Ryssland, Frankrike, England och Italien på den andra. Det är osäkert, om något av de krigförande länderna egentligen ville ha ett krig, men förberedda planer fanns för den händelse av att krigshandlingar skulle komma till stånd. För Tysklands del innebar detta, att man snabbt skulle besegra Frankrike. Nu gick det inte efter planerna, utan kriget övergick i ett ställningskrig, sedan tyskarna slagits tillbaka vid Marne. Efter krigsutbrottet hade kejsaren hållit sig i bakgrunden som landets ledare och de svaga rikskanslerna, som efterträdde Bismarck, måste böja sig för den militära ledningen, som utgjordes av fältmarskalk von Hindenburg och general Ludendorff. 1917 inträdde USA i kriget, vilket fick krigslyckan att väga över till de allierades fördel. Inte heller var den ryska revolutionen och freden på östfronten och därmed frigjorda trupper till någon hjälp. När freden slöts 1918 hade Tysklands krigsmakt redan brutit samman. Den politiska makten följde i samma spår och utan motstånd lämnade kejsaren och furstarna sina troner. Den tyska monarkin hade gått mot sitt slut och ersattes nu med en republik.
