Ett enat Tyskland

Året 1990 kommer att framstå som ett av de viktigaste årtalen i tysk historia; Förbundsrepubliken och det tidigare DDR har efter 55 år åter blivit en stat och med sina drygt 80 miljoner innevånare dessutom Europas största. Sedan länge hade Förbundsrepubliken med sin betydligt högre levnadsstandard framstått som något eftersträvansvärt och som man nu skulle bli delaktig av. Denna process har emellertid tagit längre tid än väntat. De två olika ekonomiska systemen kunde svårligen förenas med varandra utan betydande ingrepp. Följden blev, att den östtyska ekonomin bröt samman, då många av de gamla industrierna och företagen inte kunde konkurrera på de villkor, som gällde i en fri marknadsekonomi. Arbetslösheten sköt i höjden och uppgick tidvis till över 25% av alla sysselsatta. Trots omfattande ekonomisk hjälp från staten har det gått långsamt för den östtyska ekonomin att återhämta sig. Ur många av de stora statliga företagen har privata mindre företag bildats, vilka i många fall har klarat sig bra och kunnat utvidgas. Den sektor som gått mest framåt snabbast är servicesektorn med hotell- och restaurangbranschen som främsta företrädare. Eftersom denna tidigare var centralstyrd och mycket eftersatt, fanns mycket att göra för de ägare, som köpte in eller återfick tidigare konfiskerade hotell. Intresset för att besöka de nya förbundsländerna har gjort, att man fått en bra start inom just hotellnäringen. 

Även i de västra delarna är arbetslösheten ett stort problem. Orsakerna till detta är flera: tekniken ersätter mänskligt arbete, företagsfusioner, utlokalisering av arbeten till låglöneländer, höga löner och lönekostnader. Under flera år har arbetslösheten legat på runt 4 miljoner för att vid årsskiftet 2002-03 uppgå till 4,2 milj., men fortfarande så, att arbetslösheten i östra Tyskland är väsentligt högre än i västra.

Arbetslösheten var en av de frågor som stjälpte regeringen Kohl vid förbundsdagsvalen 1998. Inte helt oviktig i valkampen var heller den "affär" avseende gåvor till partiet som Kohl och flera partimedlemmar var inblandade i. Efter 15 år i regeringsställning förlorade CDU och FDP till SPD under Gerhard Schröder, som nu bildade regering i koalition med De Gröna.

Ett annat problem som man har haft att ta itu med är den tendens till förföljelse av vissa minoriteter i samhället som förekommit. I företrädesvis östra Tyskland förföljdes många av de tidigare utländska arbetare och asylsökande (vietnameser), som ville stanna kvar i landet. Dessa övergrepp av framför allt högerextremister och främlingsfientliga sammanföll med den höga invandringen under 1988 - 1992 men har sedan dess reducerats. Däremot kunde man lägga märke till en ökad förföljelse av andra utsatta grupper i samhället som t.ex. bostadslösa. Man har också vid undersökningar kunnat visa, att främlingsfientligheten har tilltagit i hela Tyskland men mera i östra Tyskland än i västra och att den är relaterad till utbildning och tillgång till arbete.

Att inte regeringen lyckats uppfylla den tilltro, som man satte till den vid valet 1998 visades klart i valet 2002, då man förlorade stort och fick en knapp majoritet tillsammans med De Gröna. Denna tendens bekräftades senare, då Hessen i februari 2003 gick till val till sitt Landesparlament och CDU erhöll egen majoritet. 

Denna tendens fortsatte och kulminerade i och med valen till Lantdagen i Nordrhein-Westfalen 22 maj 2005, då de regerande partierna fick vidkännas ett svidande nederlag. Redan på valdagen förklarade SPD att man önskade ett nyval redan på hösten. Eftersom parlamentet enligt den tyska grundlagen inte kan upplösa sig själv, finns det heller inget formellt förfarande för att åstadkomma detta. Förbundskanslern ställde därför förtroendefråga och såg till att denna förlorades genom att regeringspartierna lade ned sina röster (s.k. oäkta förtroendefråga). Härefter föreslog han Förbundspresidenten, att förbundsdagen skulle upplösas, vilket skedde 21 juli 2005. Nyval hölls 18 september 2005. Mot nyval hade flera enskilda personer liksom olika partier uttalat sig och lämnat in överklagande till Författningsdomstolen, som måste ta ställning innan valet genomfördes.

Tvärt emot alla förutsägelser fick CDU vid valet bara en mycket knapp seger med 35,2 % mot SPD:s 34,2 %. Tredje starkaste parti blev FDP med 9,8 % följt av PDS 8,7 % och det sammanslagna Bündnis90/De Gröna 8,1 %. Den nyvalda Förbundsdagen sammanträdde sedan en månad efter valet. I slutet av oktober meddelade plötsligt SPD-chefen  Frans Müntefering att han skulle dra sig tillbaka från sin post som partiordförande och två veckor senare meddelades, att till ny partiordförande hade valts Matthias Platzeck. Strax före detta val kom också meddelandet att de två stora partierna hade enat sig om att bilda en koalitionsregering. Till ny förbundskansler valdes Angela Merkel, den första kvinnliga förbundskanslern i tysk historia. 

Delstatsvalen i mars 2006 fick något blandade resultat. I Rheinland-Pfalz fick SPD 45,6 % under sin ministerpresident Kurt Beck, medan CDU endast uppnådde 32,8 % och Bündnis90/De Gröna inte klarade 5-%-spärren. Både i Baden-Württemberg och Sachsen-Anhalt förblev CDU största parti och kunde fortsätta att regera om än med olika partner. Notabelt är att i Sachsen-Anhalt PDS uppnådde 25,2 % av rösterna. 

I april meddelade SPD-ordföranden Matthias Platzeck efter endast fem månader i ämbetet, att han av hälsoskäl ville dra sig tillbaka. Till hans efterträdare valdes i stället den populäre Kurt Beck.

Vid fortsatta delstatsval under året fick de båda koalitionspartierna CDU och SPD inkassera ytterligare motgångar fast på olika sätt. I Mecklenburg-Vorpommern kunde de båda partierna fortsätta att regera men med en försvagad ställning. Det stora problemet här var den starka framgången för det nationalistiska NPD, som fick 7,3 % och för första gången kunde ta plats i delstatsparlamentet. Efter valen i Berlin beslutade sig SPD som största parti att fortsätta koalitionen med PDS.

[Upp]