Bismarcks tid

1850-talet var en period av stor ekonomisk uppgång i Tyskland, varvid den tunga industrin och maskinbyggnadsindustrin var de främsta. Vad gäller produktionsomfång låg Tyskland fortfarande långt efter England, men i fråga om tillväxttakt hade det gått förbi. Bland alla tyska länder var Preussen det som hade de största framgångarna. Den ekonomiska kraften stärkte det politiska självmedvetandet hos det liberala borgerskapet.1861 bildades det tyska framstegspartiet, som snart blev största parti i preussiska parlamentet. När så regeringen ville strukturera om armén i reaktionär riktning, motsatte sig majoritetspartiet detta och underkände statsbudgeten i parlamentet. Den nyutnämnde ministerpresidenten Otto von Bismarck tog strid med parlamentet och regerade under flera år utan en av parlamentet godkänd statsbudget. Denna inrikespolitiskt prekära ställning kunde han kompensera med stora utrikespolitiska framgångar. I tysk-danska kriget 1864 tvingade Preussen och Österrike Danmark att avträda Schleswig-Holstein, som de nu gemensamt skulle förvalta. Bismarck hade från första början för avsikt att annektera de båda hertigdömena och eftersträvade nu en öppen konflikt med Österrike. I tyska kriget 1866 besegrades Österrike, som nu måste lämna den tyska scenen. Det tyska förbundet upplöstes och ersattes av det nordtyska förbundet bestående av alla tyska stater norr om Main med Bismarck som förbundskansler.

Bismarck arbetade nu med att fullborda den tyska enheten enligt den "småtyska" lösningen, d.v.s. utan Österrike. Denna utveckling sågs med oblida ögon av Frankrike och följden blev ett krig 1870/71, där Frankrike besegrades och Tyskland fick området Elsass-Lothringen och en rundligt tilltagen summa pengar som skadestånd. Som en följd av framgångarna ville också de sydtyska staterna ansluta sig till det nya förbundet och 1871 utropades den preussiske kungen Wilhelm I till tysk kejsare. I den nya statsbildningen hade Preussen en markant övervikt och kunde påverka alla beslut. Förbundskanslern ansvarade inför kejsaren och inte inför parlamentet, som han ändå försökte hålla sig väl med för att få majoritetsbeslut i frågor, som parlamentet hade att ta ställning till. Även om inte parlamentet hade något att säga till om i fråga om regeringsbildning, hade man dock att delta i lagstiftning för riket och att godkänna statsbudgeten. Trots Tysklands utveckling till ett modernt industriland med växande inflytande från de borgerliga skikten, var fortfarande adeln den tongivande sociala klassen. Framför allt gällde detta officerskåren, som till största delen bestod av adliga.

För Bismarck var utrikespolitik och inrikespolitik två vitt skilda saker. Inom det förra området visade han stor framsynthet genom att föra en konsekvent fredspolitik för att skapa en säkrad ställning för landet i det nya Europa. Inom det senare området förde han politiska strider med oppositionen, som han stämplade som fientlig mot riket. Detta innebar, att han måste kämpa mot såväl de katolska partierna som de liberalas vänsterflygel och den organiserade arbetarrörelsen. Särskilt framgångsrik i sin kamp mot denna var han inte, även om han under en tolvårsperiod genom en speciell undantagslag kunde hålla den tillbaka. På det sättet kom arbetarna att stå mycket främmande gentemot den nya staten. Trots Bismarcks inställning till arbetarrörelsen genomförde han en omfattande socialförsäkring, som var enastående i sitt slag på den tiden. I sina grunddrag existerar den fortfarande. 1890 avsattes han av den unge kejsaren Wilhelm II, som själv ville regera. Under hans tid följde en övergång till världspolitik: Tyskland försökte hinna ikapp det försprång, som andra stormakter hade fått och kom på så sätt i konflikt med både England och Ryssland. Det visade sig snabbt, att han härigenom ledde Tyskland in på vägar, som kom att isolera landet.

[Upp]