Tyskland 1945-49

Efter den villkorslösa kapitulationen i maj 1945 stannade regeringen Dönitz kvar under ytterligare några veckor, varpå den häktades och senare tillsammans med andra ledande nationalsocialister ställdes inför krigsrätt vid krigstribunalen i Nürnberg. Ledningen över Tyskland togs nu över av segrarmakterna Storbritannien, USA, Frankrike och Sovjetunionen enligt tidigare överenskommelser. Från början var enbart tre zoner förutsedda, men under Jaltakonferensen i februari 1945 tilldelades Frankrike en egen zon. På likartat sätt delades också Berlin. Avsikten med uppdelningen var, att Tyskland i framtiden inte skulle kunna inta någon maktställning, som utgjorde en fara för övriga stater. På tidigare konferenser hade beslutats att staten Tyskland skulle upphöra, men att Tyskland som ekonomisk enhet skulle bibehållas. Framför allt Sovjetunionen hade ett intresse av detta, då man bl.a. krävde att få 80% av alla tyska industrier som krigsersättning. Så småningom bestämde sig också västmakterna för att behålla det kvarvarande Tyskland som en enhet, sedan USA klargjort att man önskade Tyskland som en stabiliserande faktor i Mellaneuropa. Vidare skulle varje ockupationsmakt bestrida sina kostnader ur den egna zonen.

Ett svårlöst problem, som segrarmakterna hade att ta itu med, var Polens gränser. 1939 hade Sovjetunionen annekterat ca 200 000 km² av Östpolen och nu skulle Polen få kompensation för detta genom en utvidgning västerut. Detta gällde då områdena Östpreussen, Schlesien och delar av Pommern och Brandenburg. Här hade tyskar bott sedan århundraden och områdena var starkt präglade av den tyska kulturen. Som ny gräns bestämdes floderna Oder och Neisse. Alla dessa gränsförskjutningar betydde sammantaget, att Europa fick uppleva en av de större folkvandringarna, eftersom de tyskättade, som inte redan hade flytt västerut, blev utvisade. I runda tal rör det sig om ca 15 milj. tyskar, som övergav sina hemtrakter och som nu oftast sökte sig till de tre västzonerna.

I och med de övergripande besluten om Tysklands behandling efter kriget hade man också lagt grunden till den kommande politiska situationen, som innebar ett fortsatt kallt krig under årtionden framöver. Ett av besluten under de tidigare konferenserna var att Tyskland skulle demokratiseras. Problemet var bara, att öst- och västsidan definierade demokrati helt olika. Västmakterna var i stort sett överens om, att man ville ha en parlamentarisk demokrati, rättssäkerhet, medborgerliga friheter, mänskliga rättigheter, privat egendom etc. För Sovjetunionen däremot var enligt den leninistiska läran demokratisering tänkbar bara enligt socialistiskt mönster, varvid staten - och därmed det staten behärskande kommunistiska partiet - skulle förfoga över makten och äga de viktigaste produktionsmedlen.

För att starta demokratiseringen började man därför snabbt att bygga upp tyska partier och förvaltningsorgan. Speciellt fort gick detta i den sovjetiska zonen, där man redan under 1945 hade färdiga partier och en förvaltningsapparat på centralnivå. Förutom det kommunistiska partiet (KPD) tilläts från början också det socialdemokratiska partiet (SPD), men i april 1946 tvingades detta att sluta sig samman med KPD till ett nytt parti, socialistiska enhetspartiet (SED), eftersom SPD visade sig få större anslutning än KPD. Även andra partier bildades, men dessa hade stora svårigheter, eftersom man från myndigheternas sida hindrade dem i deras valkamp. Även dessa partier assimilerades så småningom mer eller mindre av SED. I de västliga zonerna dröjde det litet längre, eftersom man där ville bygga upp underifrån. Politiska partier kunde där endast verka på lokal nivå och förvaltningar som täckte hela zonerna fanns bara delvis. Eftersom den materiella nöden var stor och endast kunde avhjälpas genom en planering över zongränserna, beslöt USA och Storbritannien 1947 att ekonomiskt slå samman sina båda zoner (Bizone). Sedan britter och amerikaner hade fått klart för sig, att utvecklingen i den sovjetiska zonen gick i riktning mot kommunism, beslutade man att snabba på utvecklingen i de egna zonerna för att säkra de egna intressena.

Utvecklingen i Tjeckoslovakien 1948 föranledde Frankrike att likaledes ansluta sig till de övriga västmakterna, så att man nu kunde bilda "Trizone" som ett enhetligt västligt ekonomiskt område. Likaså beslutade sig de västliga ockupationsmakterna tillsammans med Beneluxstaterna för en gemensam statlig ordning i de tre västzonerna. För att möjliggöra detta fordrades en gemensam valuta, vilket genomfördes i juni 1948. Detta var anledningen till den s.k. Berlinkrisen och togs av Sovjet som anledning till att spärra av alla tillfartsvägar till Berlin för att därigenom kunna införliva staden helt med den sovjetiska zonen. All tillförsel av varor liksom elenergi avbröts. Västmakterna beslöt därför, att staden skulle försörjas genom en luftbro, som  pågick ända till maj 1949, då Sovjet insåg, att man hade förlorat slaget om Berlin. Bidragande orsaker (bland många andra) till att man gav upp var också, att västmakterna å sin sida införde spärrar för gods till Sovjetunionen liksom senare till alla öststater.

Under tiden hade man haft överläggningar om Tysklands politiska framtid. Ett inrättat parlamentariskt råd fick till uppgift att lägga fram förslag till en ny grundlag för de västliga zonerna (ordet författning förkastades, då det avsågs gälla för ett enat Tyskland). Denna grundlag antogs av det parlamentariska rådet 8 maj 1949 och och av delstatsparlamenten 23 maj. Förbundsrepubliken Tyskland hade bildats. Samtidigt pågick likartade förhandlingar i sovjetzonen, där ett folkråd hade tillsatt ett författningsutskott, som hade till uppgift att utarbeta en "Författning för den Tyska Demokratiska Republiken". Denna antogs av den sammankallade kongressen, som valde ett andra folkråd, som konstituerade sig 7 oktober 1949. Därmed var den Tyska Demokratiska Republiken bildad.

[Upp]