Tyskt 1700-tal

De närapå suveräna territorialstaterna övertog absolutismen som regeringsform efter fransk förebild. Härigenom fick härskaren oinskränkt makt och kunde bygga upp en förvaltning, införa en ordnad ekonomi och stående arméer. Många av de upplysta furstarna hade också ambitionen att göra sina residens till kulturell medelpunkt i landet och man understödde därför konst och vetenskap likaväl som det kritiska tänkandet, så länge det höll sig inom de gränser som satts av fursten. Under denna tid grundades många universitet och akademier. Dessa länder blev också ekonomiskt starka genom merkantilismen. Exempel på sådana länder var Bayern, Brandenburg (som senare blev Preussen), Sachsen och Hannover. Bland de mera kända härskarna återfinns Fredrik den Store (1740-1786) med maktsymbolen slottet Sanssouci. 

Det som fick dessa statsbildningar att vackla och sedan falla var den franska revolutionen 1789. Under trycket från borgerskapet avskaffades den feodala samhällsordningen och maktfördelning och mänskliga rättigheter skulle säkra alla medborgares frihet och jämlikhet. Preussen och Österrike försökte att med vapenmakt ingripa i grannlandets förhållanden, men misslyckades och utsattes för motangrepp från Napoleons arméer. Sedan det tyska riket brutit samman tog Frankrike områdena på den vänstra Rhenstranden. De härskare som här förlorade mark fick nya områden på bekostnad av små och framför allt kyrkliga furstendömen. Genom denna omfördelning 1803 fick ca 4 milj. undersåtar byta landsherrar. De som vann på fördelningen var de s.k. mellanstaterna. De flesta av dessa slöt sig 1806 under franskt beskydd samman i det s.k. Rhenförbundet. Samma år lade kejsar Frans II ned kronan, vilket utgjorde slutet på det heliga romerska riket av den tyska nationen.

Bortsett från landfördelningen fick den franska revolutionen ingen större inverkan i Tyskland, eftersom den federalistiska strukturen i landet verkade hindrande jämfört med det centralstyrda Frankrike. Av betydelse var också, att Frankrike, som revolutionens moderland, stod som ockupant i Tyskland. Ur kampen mot Napoleon växte däremot fram ett nationellt medvetande, som slutade med befrielsekrigen. Trots motståndet mot de franska idéerna var inte Tyskland helt opåverkat. Reformer inleddes, som skulle upphäva livegenskapen, införa yrkesfrihet, självförvaltning i städerna, likhet inför lagen och allmän värnplikt. Införandet av dessa nya fri- och rättigheter gick emellertid inte helt smärtfritt. Speciellt i Tysklands södra delar tvekade furstarna att införa nya författningar. 

Under dessa årtionden, som kännetecknades av politisk nedgång och social rastlöshet, nådde det kulturella livet i Tyskland en nivå, som aldrig skulle kunna överträffas. Under denna tid verkade de största tyska filosoferna Kant och Hegel, de största diktarna Goethe och Schiller, förutom många andra författare och lärda.

[Upp]