Påskhelgens religiösa bakgrund

Fastetiden börjar med askonsdagen, som är den sjunde onsdagen före påsk. Under tiden fram till påsken skall man förbereda sig för den uppståndelsehögtid, vars höjdpunkt är Kristi uppståndelse från de döda. Askonsdagen utgör också slutet på den karnevalstid, som föregår fastan. Under fastetiden är det meningen, att man skall bli botad till kropp och själ genom att man avstår från att äta kött. Numera upprätthålles detta påbud i princip endast under askonsdagen och långfredagen.

Namnet askonsdag har dagen fått genom att man denna dag vigde askan från palmerna från förra årets palmsöndag, varvid askan ses som en symbol för förgänglighet, botgöring och ånger men också som ett tecken på själens renande.

Ännu idag används ett kors tecknat med aska som symbol för botgöring och rening och placeras på pannan eller strös på huvudet på den troende. Genom att under fastetiden inskränka ätandet och drickandet och avstå från njutningsmedel förbereds kropp och själ på den förestående kristna högtiden. Detta bruk tillkom redan under 1000-talet under påven Urban II. Den traditionella maträtten under askonsdagen är sill, även om denna numera ersätts med andra sorters fisk eller vattenlevande djur.

Fastetiden betecknas inom kyrkan också som passionstiden. Denna omfattar 40 dagar, under vilken tid man skall förbereda sig för påsken. Antalet dagar går tillbaka på det ställe i bibeln, där det berättas, att Jesus efter sitt dop i floden Jordan inledde en fastetid, som varade under 40 dagar. 

Fastandet som förberedelse inför påsken har en lång tradition. Redan under 100-talet fastade man och avstod från att äta kött från varmblodiga djur liksom att dricka alkohol. Senare nöjde man sig med enbart en måltid på kvällen och strök dessutom mjölk, smör, ost och ägg från matsedeln. Under medeltiden fick man knappt äta någonting. Idag avstår de flesta inte från att äta och dricka under fasteperioden utan man försöker att i stället göra goda gärningar, som t.ex. att skänka pengar till olika hjälporganisationer. Men det finns också de, som under denna tid avstår från kött, sötsaker, cigaretter, alkohol eller andra njutningsmedel.

Under passionstiden bär man i kyrkan violett skrud. Färgvalet står symboliskt för botgöring, bön och besinning. Dessutom beskriver den Jesu lidande, genom att han på sin väg till sin korsfästelse bar en purpurmantel, som man hade hängt omkring honom.

Påsken är den kristna kyrkans största och äldsta högtid. Ursprungligen firade de kristna varje söndag som en minnesdag av Jesu uppståndelse men anslöt sig senare till det judiska bruket att fira passah, från början en skördefest, men senare till minne av israelernas uttåg ur Egypten. För att hålla isär de båda högtiderna beslöts på ett koncilium i Nicea 325 att påsken skulle firas söndagen efter den första fullmånen under våren.

Under 1800-talet framfördes en teori om att påsk ursprungligen skulle ha varit en hednisk högtid, som firades till minne av den germanska vårgudinnan Ostera. Detta kan inte bevisas, men idén fördes vidare under nationalsocialismen. Till Osteras ära firades den friska, grönskande jorden liksom kärleken (morgonrodnaden), eftersom dagarna vid denna tidpunkt är längre än nätterna och våren har segrat över vintern.

Troligare är, att det tyska ordet för påsk (Ostern) skulle ha uppstått ur ordet öster, soluppgångens väderstreck. På många platser räknades påsken som årets början, som förutom de kristna trosföreställningarna om korsfästelse och uppståndelse också inrymde talrika vårseder och -bruk. 

Språkligt sett går ordet Ostern tillbaka på ett gammalhögtyskt ord, "ostarum", på samma sätt som det engelska easter bygger på ett gammalengelskt ord "eastron", vilka båda är släkt med "Aurora", morgonrodnadens gudinna.

Skärtorsdagen skall påminna om aftonmåltiden före Jesu död, när han åt en passah-måltid tillsammans med sina lärjungar. Man kan påvisa, att skärtorsdagen har firats ända sedan 300-talet. Under denna dag viger man också den olja, som skall användas under påskhögtiden. Skärtorsdagen är en sorgens dag i kyrkan och som tecken på detta släcks altarljusen och "det eviga ljuset" och statyer av alla heliga döljs av mörka kläden. Likaledes inskränks bruket av orgel och klockor.

Hur bruket av ordet skärtorsdag (Gründonnerstag) har uppkommit, är inte helt klart. Det finns olika försök till förklaringar av ordet. Tidigare fick syndare, som hade uteslutits från fastehögtidligheterna i kyrkan, återkomma under skärtorsdagen. Som ett tecken på att de hade förlåtits sina synder, bar de något av naturens gröna på sig. En annan förklaring skulle vara, att ordet hänger samman med ett gammalhögtyskt ord "grunen", som betyder gråta. Syndarna skulle ha gråtit av glädje över att de åter hade upptagits i församlingen. Ytterligare en annan förklaring skulle vara, att ordet förknippas med Jesu korsfästelse och gråten i samband med denna.

I kyrkan är skärtorsdagens färg grönt, som är hoppets färg. Kanske är det också av denna anledning, som dagen fått sitt namn. Grönt står också för naturens uppvaknande efter en lång vinter. I många kristna familjer är det sed att just denna dag äta grönsaker som spenat, grönkål etc. En av de mest traditionsrika rätterna är skalpotatis med grön sås från Frankfurt.

Långfredag, som även kallas stilla fredag, ägnas minnet av Jesu korsfästelse och är en stor högtid i både den katolska och den protestantiska kyrkan. Det tyska ordet Karfreitag antas komma från ett gammalhögtyskt ord "chara", som betyder klagan eller sorg. Den bibliska bakgrunden till dagen är Jesu korsfästelse. Reformatorerna såg i hans död förlåtelse från synd och skuld och dagen gällde därför för protestantiskt kristna som en viktig botdag.

Påskafton borde egentligen betecknas med ordet Karsamstag, alltså samma förled som långfredagen har, och således kunna översättas som stilla lördagen. Under dagen hålls heller inga gudstjänster utan uppståndelsen firades vid en midnattsmässa. I praktiken har denna sed bibehållits bara i klostren. Påsknatten bestäms av ljusets symbolik. De troende samlas utanför kyrkan och ett speciellt påskljus tänds på en helgad eld för att sedan bäras in i den mörka kyrkan. Församlingen tänder sedan sina egna ljus på påskljuset och lyser på så vis upp kyrkan. Under gudstjänsten läses sedan utdrag ur hela frälsningshistorien och klockor och orgel, som varit tysta sedan skärtorsdagen, kan nu åter höras.

Påskdagen skall vara en glädjens dag, eftersom hopplösheten är över och livet har fått en ny mening. Detta är också det centrala budskapet i den kristna tron.

Annandag påsk betraktas som en familjens dag, då man ofta företar sig något tillsammans - äter, gör utflykter, etc. En kvarleva från den bibliska tiden är de påskpromenader, som många familjer tar efter förebild av de två lärjungarna, som vandrade från Jerusalem till Emmaus.

[Upp]