(Nienburg - Hoya)
Från
Nienburg går vägen mot sydväst till
Landesbergen, som är känt sedan 1200 och förknippat
med den adliga släkten von Landsberg. Byn utgör nu en av fyra i storkommunen
Landesbergen. Byns äldsta bibehållna byggnadsverk är kyrkan, som byggdes
under 1200-talet. Den präglas dock av de barockinfluerade ombyggnationer, som
skedde under 1800-talet. Kyrkans inre totalsanerades 1960, vilket blev
förödande. Kvar finns bara en barock väggmålning från 1822. Till
sevärdheterna räknas också slottet i Brokeloh, byggt under 1500-talet av
föregångarna till den kände "ljugande" baronen von Münchhausen i Bodenwerder.
Kommunen Stolzenau är mest känd som rekreationsområde, som tack vare närheten till Weser, den lantliga strukturen och de små höjdskillnaderna kan erbjuda ett eftertraktat lugn i förening med goda möjligheter till rekreation. Flera turistleder går genom Stolzenau, förutom Sparrisvägen också Tyska sagovägen och Weserrenässansens väg. Ortens mest omtalade sevärdhet är St. Jacobikyrkan från 1679. Redan på långt håll lägger man märke till tornets form, som är spiralformigt vridet. Vid renovering av kyrkan 1982 återställdes takmålningarna till sitt tidigare klassicistiska ursprung. Bland övriga gamla föremål kan nämnas den romanska dopfunten. Uchte är mest känd för naturskyddsområdet "Uchter Moor", som ligger strax väster om orten.
Storkommunen Kirchdorf präglas av sin närhet till naturen, vilket i detta fall innebär ett vidsträckt myr- och hedlandskap med varierande flora och fauna, som bjuder in till långa promenader eller cykelturer. Kommunen är en typisk lantbruksbygd med många gamla korsvirkesbyggnader och byar, som har växt fram långsamt och kunnat behålla sin ursprungliga uppbyggnad.
Sulingen (ca 13 000 inv.) är en efter tyska förhållanden liten stad, känd från 1029. Stadsrättigheter fick man först 900 år senare. Staden ligger inbäddad i ett landskap, som präglas av myrar, skogar och lantbruk. Under den senaste tiden har Sulingen gjort sig känd som en stad, som satsar på förnybar energi med elva vindkraftverk och över 200 anläggningar för utvinning av solenergi.
Storkommunen Rehden består av fem kommuner, av vilka Rehden är den största både till yta och befolkning. Orten är känd från mitten av 800-talet. Även Rehden ligger inom det område, där det lantliga livet är av stor betydelse för orten. Viktig är också förekomsten av gas i ett stort område, som upptäcktes 1953. Näringslivet består annars i stor utsträckning av små företag inom olika hantverk. Liksom i övriga orter utefter Sparrisvägen spelar närheten till naturen en stor roll för turismen.
Staden Diepholz (ca 16 500 inv.) ursprung går tillbaka 900-talet, då de adliga herrarna de Thefholte lät bygga en vattenborg i omgivningen. I skydd av denna uppstod snart en bosättning, som 1380 förlänades stadsrättigheter. 1585 dog den styrande ätten ut och området överfördes till hertigdömet Braunschweig - Lüneburg. Så länge adelsmännen levde, tjänstgjorde borgen som deras residens. Under trettioåriga kriget motstod den flera attacker men kunde ändå intas av svenska trupper 1637, vilka förstörde den så när som på grundmurarna. Efter kriget byggdes borgen upp igen 1660. Från denna tid är slottstornet, under det att sidobyggnader fick sitt nuvarande utseende under 1800-talet. Sedan 1850-talet används lokalerna som domstolsbyggnad. Sevärd är också huset Münte, som har historisk betydelse för staden. Huset fanns 1515, men är troligen byggt långt dessförinnan. Det beboddes först av en myntmästare, härav namnet. Sedan han avrättats på grund av falskmynteri, överlämnades huset till en annan familj, som bebodde det under nästan 350 år. 1956 såldes det till staden, som 1979 lät restaurera huset.
Från Diepholz vidare mot Vechta och Emstek, som är en av åtta kommuner inom storkommunen Emstek. Att orten ligger på gammal mark bevisas av de fynd som man gjort på senare tid och som visar på en bofast befolkning vid den tid (100 - 200 e. K.), då germanerna fanns inom området. Inte långt därifrån ligger Cappeln, som tidigare tillhörde området Emstek. Närmaste stad är sedan Cloppenburg. Vidare västerut till storkommunen Lastrup, där man har funnit många förhistoriska lämningar i form av gravar, bosättningsrester etc. Gravarna bedöms vara från tiden omkring 3500 f. K. Kommunen ligger i ett attraktivt naturområde med många vandrings- och cykelleder. Här finns även naturskyddade områden med en unik djur- och växtvärld.
Bekant är kommunen också inom ridsportens område tack vare sin hästavel.Efter en kort slinga väster- och norrut fortsätter Sparrisvägen tillbaka österut till Molbergen, som är huvudort i storkommunen. Från att tidigare ha varit en ort med övervägande lantbruk, har under de senaste 20 åren en förändring skett till bostads-, handels- och turistort. Närheten till Cloppenburg gör att många pendlar till sina arbeten i den större staden. Området är mycket lämpligt för vandrare och cyklister.
I Grossenkneten tyder många förhistoriska fynd på, att området var befolkat mycket tidigt. Väl bibehållna gravar från yngre stenåldern (8000 - 2000 f. K.) visar, att den sagoomspunna megalitkulturen fanns inom området och att dessa stenansamlingar hörde till Europas äldsta kultplatser.
Staden Wildeshausen (ca 18 200 inv.) är känd sedan 851, då den omnämndes i samband med en martyr, Alexander, en ättling till den saxiske hertigen Widukind. Eftersom man fått stadsrättigheter 1270 är Wildeshausen nu den äldsta staden i Oldenburger Land. Staden är en godkänd luftkurort och centrum i Naturparken Wildeshauser Geest. Den omväxlande naturen är mycket lämplig för cyklister och vandrare. Till stadens sevärdheter hör den senromanska Alexanderkyrkan och Remter. Kyrkan gäller för att vara den äldsta i Oldenburger Land. Ursprungligen hade den två torn, vilket stadsvapnet påminner om, men dessa störtade ned under början av 1200-talet. Remter, byggd mellan 900 och 1000, ligger i anslutning till kyrkan och är stadens äldsta byggnad. Det hävdas till och med, att det skulle vara Tysklands äldsta ännu bebodda byggnad. Av den gamla stadsmuren finns fortfarande en rest kvar.
Redan 4000 år f. K. var området runt Harpstedt bebott, vilket bevisas av ett flertal gravar och gjorda fynd. Från omkring 800 kristnades området och lydde i religiöst hänseende under ärkebiskopen i Bremen fram till slutet av 1400-talet. 1360 gavs det som län till grevarna av Hoya. På den tiden kunde orten inte utvecklas, eftersom den under en lång tid användes som pant- och bytesobjekt och ofta bytte landsherre. 1739 utsattes Harpstedt för en svår brand, som ödelade större delen av husen samt kyrkan. Bidragande orsak till ortens uteblivna utveckling var också att den låg vid sidan av de stora handelsvägarna och först 1912 inlemmades i järnvägsnätet. Genom tillkomsten av motorvägarna har området numera en utomordentlig anknytning till den överregionala trafiken.
Staden Bassum (ca 16 000 inv.) ligger på ett område, som redan under germansk tid var befolkat, vilket många fynd från den tiden visar. Omkring 860 grundade ärkebiskopen av Bremen, den helige Ansgar, som senare reste till Sverige, ett kloster i Bassum, där adelsmännens döttrar levde. Klostret vann stort inflytande tack vare stora donationer och kunde utan problem bygga nya och ersätta förstörda byggnader. Stadens historiska utveckling bestämdes i stort av grevarna av Hoya, som 1230 lät bygga borgen Freudenburg. Redan 1861 påbörjades en sammanslutning av orterna Bassum, Loge och Freudenburg, vilket senare ledde till storkommunen Bassum. Bland stadens sevärdheter kan nämnas Freudenburg, det tidigare klostret och Stiftskyrkan.
Om staden Syke (uttalas Sieke) skrivs på hemsidan, att där alltid är något på gång. Tyvärr motsägs detta av innehållet, som inte tar upp något som är turistiskt intressant.
Luftkurorten Bruchhausen-Vilsen betecknas av många som en liten klenod mitt bland kullarna vid utkanten av den höga geestryggen. I ortens vackert sanerade centrum finns många små gränder och gamla korsvirkeshus. Området gäller som ett av de mest lönande vandringsområdena i Bremens omland. Intressant för turister är också ett besök i järnvägsmuseet eller en färd med något av de gamla tågen. I närbelägna Asendorf finns också ett bilmuseum med ett 60-tal fordon från 1880 till 1960-talet.
Storkommunen grevskapet Hoya består av staden Hoya (ca 3 900 inv.) och ett antal delkommuner. Genom att grevskapet Hoya grundades omkring 1200 förenades stadens historia med grevarnas av Hoya och deras borg. Om denna tid erinrar som berättelse dvärgsagan från Hoya, den 900 år gamla kyrkan St. Martini, som nu används som kulturcentrum, och den nutida tingsrätten på platsen, där den tidigare borgen stod. Försöken att förstöra borgen, som låg på en liten ö i Weser, lyckades inte under medeltiden tack vare de goda befästningarna. Trettioåriga kriget med dess förändrade vapenteknik visade med förstöringen av delar av borgen, att nya befästningsbyggnationer för att skydda Hoya var nödvändiga. Efter att den grevliga ätten hade dött ut, hade Hoya ingen större betydelse längre, så att en investering i dyrbara försvarsanläggningar lönade sig inte. Den lilla Weserarmen, som utgjorde ett av borgens skydd, skyfflades därför igen i slutet av 1600-talet. Som en av de konsthistoriska klenoderna i Nordtyskland räknas stiftskyrkan i Bücken, som är förfogar över storartade konstskatter.
[Upp]
