(Hoya - Bispingen)
Från
Hoya via Eystrup till Dörverden,
där man i likhet med flera orter utefter den västra delsträckan har upptäckt
ett flertal gravar från tiden före Kristi födelse. Sentida utgrävningar har
visat att omgivningarna var befolkade redan under den tidiga järnåldern.
Vidare mot staden Verden
(som också ingår i Weserrenässansens
väg) vid floden Aller.
Kommunen Kirchlinteln består i sin nuvarande form sedan 1972, då 17 tidigare självständiga orter slöts samman. Inom området finns många förhistoriska fynd, som tyder på en mycket tidig bosättning. Ett av de mest intressanta fynden utgörs av en 100 000 år gammal skogselefant, som, då man fann den, fortfarande hade världens äldsta spjut sittande bland revbenen. En rekonstruktion av detta kan ses i hembygdsmuseet i Verden. Vidare finns över 600 gravar från bronsåldern.
Visselhövede (ca 10 700 inv.) är en idyllisk småstad, som har fått sitt namn efter källan till Vissel, en biflod till Aller. Stadens historiska centrum utgörs av St. Johanniskyrkan från 1100-talet med den vackra Visselkällan, rådhuset och hembygdshuset. Staden, som är en statligt godkänd rekreationsort, är tillsammans med sina 14 byar belägen i ett varierat landskap långt från alla skorstensindustrier.
Walsrode (ca 24 300 inv.) är känt sedan 986, då ett kloster med namnet Walsrode grundades. 1383 erhöll man stadsrättigheter. I slutet av 1400-talet föddes i staden bildhuggaren Hans Brüggemann, som bl.a. skapade det berömda Bordesholmer Altar, som finns uppställt i domkyrkan i Schleswig. Under trettioåriga kriget förstördes stora delar av staden av Tillys trupper och 1757 brann hela staden upp så när som på 11 hus. Till de sevärdheter, som man bör ha besett i staden, hör klostret och kyrkorna i Düshorn, Meinerdingen (Honerdingen) och Stellichte.
Bad Fallingbostel (ca 10 700 inv.) och dess olika ortsdelar är långt över tusen år gamla, även om de omnämndes skriftligt långt senare. Ursprungligen var dessa orter agrara bosättningar, då lantbruk under många hundra år utgjorde förutsättningen för de tidiga innevånarnas överlevnad. Staden har sedan 700 år tillbaka varit förvaltningssäte för den omgivande trakten och är så även nu. Staden ligger ungefär i mitten av distriktet Soltau-Fallingbostel och hör till den sydliga delen av Lüneburger Heide. Landskapsbilden präglas av vidsträckta skogar, åkrar och ängar och får sin speciella tjusning av floden Böhme, som rinner genom heden. Till stadens sevärdheter hör det tämligen nya arkeologiska museet, som förutom att visa upp regionens geologiska uppbyggnad också ger inblickar i människans liv sedan äldre stenåldern. Även andra fornlämningar och fynd finns att bese i stadens omedelbara närhet.
Sparrisvägen viker sedan av norrut mot Soltau och storkommunen Neuenkirchen. Även denna var bebodd mycket tidigt och som regel då de mindre i storkommunen ingående byarna. Själva centralorten tillkom under ett senare tidsskede och det skulle då enligt legenden ha varit kyrkan, som lockade bl.a. hantverkare och handelsmän att bosätta sig i dess närhet. På samma sätt som då karaktäriseras området av lant- och skogsbruk, som behärskar 3/4 av kommunens yta. Däremot får nästan 40 % av de förvärvsarbetande sin utkomst från industri och hantverk mot 20 % från skogen och lantbruket. Den behagliga luften i området har medfört att Neuenkirchen kan marknadsföra sig som luftkurort.
Staden Schneverdingen (ca 19 000 inv.) ligger i nordvästra delen av distriktet Soltau-Fallingbostel med ca en tredjedel av ytan inom naturskyddsområdet Lüneburger Heide. Orten är känd från en urkund 1231. Stadens äldre historia berättar om en befolkning som livnärde sig av åkerbruk på karga hedar och småskalig boskapsskötsel. Först från och med mitten av 1800-talet började hantverksyrken göra sig gällande. Framför allt gällde detta bearbetningen av läder, som användes vid tillverkningen av skor. Ur denna hemmatillverkning utvecklades ett stort antal skofabriker, av vilka bara en finns kvar. Genom en kraftig invandring efter andra världskriget växte den lilla byn ut till en livlig småstad. På grund av stadens speciella läge har turismen blivit en betydelsefull ekonomisk faktor. Detta gäller alldeles speciellt efter 1994, då det militära utnyttjandet av övningsområdet Soltau-Lüneburg upphörde. Schneverdingen omges av vidsträckta hedar, myrar och skogar, åkrar och ängar, som erbjuder många vandrings- och cykelleder inom det tidigare militärområdet.
Från Schneverdingen går sedan färden vidare mot Bispingen, där Sparrisvägens norra del startade.
[Upp]
