Försvarsmakten

Den tyska försvarsmakten började undan för undan att byggas upp under 1950-talet, sedan det stod klart, att utvecklingen inom de två tyska staterna gick åt olika håll och sedan de tre västallierade ansåg, att tyskarna skulle få klara av försvaret på egen hand. I och med bildandet av Förbundsrepubliken 1949 uppstod också de första ansatserna till det egna försvaret. 1950 lades grunden till den myndighet som 1955 skulle bli försvarsdepartementet och strax efteråt anställdes de 101 första frivilliga. 1956 antogs i DDR en lag om att skapa den nationella folkarmén och senare under året antogs i Förbundsrepubliken lagen om Allmän värnplikt, som gjorde att man 1957 kunde kalla in 10.000 värnpliktiga till armén. I början av året 1958 kunde man också kalla in värnpliktiga att tjänstgöra inom marinen och flygvapnet.

Enligt den tyska grundlagen är det försvarsmaktens uppgift, förutom att försvara landets gränser, också bidra till stabilitet både i och utanför Europa liksom att understödja allierade stater. Under senare år har uppgiften att skydda befolkningen mot terrorattentat ökat i betydelse. Vidare skall försvarsmakten kunna sättas in i humanitära hjälpinsatser både inom och utom Tyskland.

För att kunna uppfylla dessa uppgifter har man infört en allmän värnplikt, som sedan januari 2002 uppgår till nio månaders grundläggande utbildning, som kan fullgöras sammanhängande eller, om det är möjligt, med avbrott. I så fall får man under sex månader militära grundkunskaper och -färdigheter. De resterande tre månaderna skall fullgöras inom två år. Om den värnpliktige uppnår bestämda kvalifikationer, kan utbildningstiden frivilligt förlängas upp till sammanlagt 23 månader. En sådan förlängning sker dock enbart, om den värnpliktige förklarar sig beredd att tjänstgöra utomlands, om så erfordras.

Vid sidan av värnplikten finns också möjligheten att tjänstgöra som soldat under en överenskommen tid. I princip kan denna tjänstgöringstid omfatta fyra, sex, åtta, tolv eller femton år med en möjlighet att förlänga till högst tjugo år. Fordringarna på dessa soldater stiger, eftersom de först måste genomgå fleråriga utbildningar. Detta medför att det inom de enskilda användningsområdena finns stipulerat en minimitid, som man måste binda sig för. För att kunna anställas som soldat på tid fordras, att man uppfyller vissa krav i fråga om statstillhörighet, karaktär, ålder, att inte tidigare vara straffad etc. Vid sidan av detta finns regler om  att man kan anställas i en högre tjänstegrad, om man har en sådan civil utbildning, som är användbar inom det militära.

Den som har varit soldat på tid kan efter en viss tjänstgöringstid, ofta sex år, ansöka om att få bli yrkessoldat. Yrkessoldater finns bara bland officerare och underofficerare, och endast yrkessoldater kan nå tjänstegrader över major och fanjunkare. Yrkessoldaterna arbetar fram till en bestämd pensionsålder beroende på den militära uppgift de har haft och uppnådd grad. Beträffande tjänstegrader kan det vara svårt att direkt jämföra med svenska förhållanden, eftersom den tyska försvarsmakten har så många flera varianter än den svenska. En uppställning av olika tyska tjänstegrader (en ganska omfattande pdf-fil, där visningen av de olika graderna börjar på sidan 9) och deras svenska motsvarigheter.

Försvarsmakten är uppdelad på armén, flottan och flygvapnet. Dessutom finns speciella enheter för sjukvård och underhåll (i en ganska vittomfattande mening). Till den senare kategorin hör t.ex. militärpolisen, underrättelseavdelningarna, idrottskompanier m.m. Sammanlagt har försvaret ca. 272 000 män och kvinnor. Av de tre vapenslagen är armén det till numerären största med ca. 124 000, flyget med ca. 51 000 och marinen med ca. 20 000. På underhåll och sjukvård kommer ca. 67 000 anställda. Av dessa ca. 272 000 anställda inom försvaret är ca. 60 000 yrkessoldater, ca. 131 000 soldater på tid, ca. 60 000 värnpliktiga och ca. 21 000 som gör längre tid frivilligt.

I stället för militärtjänst kan civil samhällstjänst fullgöras. Ofta sker detta inom olika vård- eller räddningsenheter. Det finns olika möjligheter att friställas från värnplikt. Oftast hänger dessa samman med familjeförhållanden, men också den som gör samhällstjänst kan befrias från militärutbildning under vissa omständigheter. För den som vill vägra värnplikt har det blivit betydligt enklare, sedan en ny lag antogs 2003. Numera skall det räcka med att lämna in en ansökan med angivande av de bevekelsegrunder man önskar åberopa för att friställas från tjänstgöring.

[Upp]