(Sozialdemokratische Partei Deutschlands)

Partiets historia går tillbaka till revolutionsåren 1848-49, då två arbetarrörelser uppstod: en kommunistisk under Marx / Engels och en kallad "Arbetarförbrödring" under Born. Revolutionen misslyckades och de organiserade arbetarrörelserna undertrycktes. Under andra hälften av 1860-talet uppstod fackföreningsrörelsen, som stödde sig på det socialistiska tyska arbetarpartiet. Sedan det tyska riket grundats bekämpades de socialistiska rörelserna på alla nivåer. 1890 grundades officiellt Tysklands Socialdemokratiska Parti (SPD).

Genom industrialiseringen ökade andelen arbetare snabbt bland den förvärvsarbetande befolkningen och partiet ökade hela tiden i antal röster vid riksdagsvalen, så att det 1912 hade den största fraktionen i riksdagen. På partidagarna 1891 hade man anslutit sig till de marxistiska synpunkterna och man fordrade omedelbara reformer, vilket skapade interna stridigheter.

Trots att SPD i enlighet med sitt program var ett parti, som fordrade revolutionära förändringar i samhället, medverkade man i konkreta reformplaner. Dessutom beslöt man sig för att stödja Tyskland vid utbrottet av första världskriget. Detta gjorde, att vissa delar av partiet bröt sig ut och bildade egna partier. Efter krigets slut kunde den samlade socialdemokratin verka för allmänna val till en första nationalförsamling och SPD blev den tongivande politiska kraften. På den politiska arbetarrörelsens vänsterkant formerades 1918/19 en ny revolutionär kraft, KPD, som snart kom under inflytande av den sovjetiska kommunismen.

Den första tiden av Weimarrepubliken kännetecknades av skarpa inrikespolitiska motsättningar och inte förrän under 20-talets andra hälft stabiliserades det politiska systemet. I samband med den ekonomiska världskrisen från 1930 och framåt tilltog de extrema krafterna i tysk politik och den yttersta högern under Hitler fick ett stort inflytande.

Efter det nationalsocialistiska maktövertagandet förföljdes socialdemokraterna i likhet med andra motståndare. Partiets ledare flydde utomlands för att leda motståndet därifrån. Ett stort antal kända och okända partimedlemmar deltog i olika motståndsrörelser mot nazismen.

Efter kriget delades den tyska socialdemokratin i två delar: Kurt Schumacher samlade i väst sina partimedlemmar till ett demokratiskt-socialistiskt folkparti, som strävade efter en öppning mot mitten; i öst lyckades det KPD under Wilhelm Pieck och Walter Ulbricht att med hjälp av de sovjetiska makthavarna tvinga in de starka socialdemokratiska krafterna i ett partisamarbete och därefter bilda SED, det socialistiska tyska enhetspartiet.

Vid valet 1949 blev SPD näst största parti och fick ta på sig rollen som oppositionsparti. Efter Schumachers död 1952 övertogs ledarrollen av Erich Ollenhauer, under vars ledning partiet fick ett större inflytande i städerna och i delstaterna. Under 60-talet lyckades man vinna nya väljare, inte minst från kyrkligt orienterade kretsar, vilket så småningom gjorde, att man med namn som Willy Brandt och Herbert Wehner kunde komma i regeringsställning, samtidigt som Gustav Heinemann valdes till förbundspresident. En ny politisk era inleddes i och med den nya östpolitiken, som innebar nya fördrag med flera östländer. Sedan Brandt avgått efter Guillaume-affären inträdde Helmut Schmidt som ny kansler.

1982 var det åter dags för oppositionsställning sedan man drabbats av ett konstruktivt misstroendevotum. Nu började en process av förnyelse, där partiet måste hitta sin plats i ett högt utvecklat industriland. Politiskt vann man på delstatsnivå men hade svårare att göra sig gällande på riksnivå. Brandt trädde tillbaka som partiordförande till förmån för Hans-Jochen Vogel. Under de kommande åren skulle det visa sig, att partiet hade svårt att få partiordförande, som satt under någon längre tid, utan byten skedde med jämna mellanrum.

Vid valet 1998 kunde partiet med Gerhard Schröder åter ta sig till makten, denna gång med stöd av De Gröna. Man gick fram med ett brett reformprogram, som avsåg att röja undan sociala orättvisor, skapa ordning i statsfinanserna och genomföra omfattande skattereformer. På det utrikespolitiska planet fick regeringen hantera några spirande konflikter: för första gången efter kriget skulle tyska soldater sättas in utomlands, först i Kosovo och sedan i Makedonien. Dessa skulle sedan följas av insatser i Afghanistan, då terrororganisationen "al Qaida" och den fundamentalistiska talibanregeringen bekämpades. 

Vid valen till förbundsdagen 2002 vann konstellationen röd-grön på nytt och SPD blev för tredje gången starkaste parti i förbundsdagen. Vid en partidag i mars 2004 valdes Franz Müntefering till ny ordförande. I samband med de i förtid utlysta valen 2005 lämnade Gerhard Schröder politiken och Müntefering ingick som vicekansler i den stora koalitionen. Till partiordförande i hans ställe valdes Matthias Platzeck, som efter endast några månader avgick av hälsoskäl. Ny partiledare blev Kurt Beck.

Sedan partiet under 2008 fått allt sämre väljarstöd vid genomförda undersökningar, beslöt Beck helt hastigt vid ett sammanträde med partitoppen 7/9 att "av personliga orsaker" (partiinterna intriger) avgå som partiledare. I hans ställe övertogs ordförandeposten av Franz Müntefering. Fram till dess att en extrakongress kunde välja den nye ordföranden, skulle posten under tiden innehas av Frank-Walter Steinmeier, som vid samma sammanträde utsågs till partiets nästa kandidat till posten som förbundskansler vid valen 2009. Den extra kongressen hölls 18/10, varvid Müntefering valdes till ordförande. Vid partikongressen 13/11 2009 valdes Sigmar Gabriel till ny partiordförande.

 [Upp]