PDS bildades som en efterföljare till det tidigare DDR-partiet SED. DDR var i praktiken en enpartistat med SED som statsbärande parti. Till detta hade tidigare mer eller mindre frivilligt anslutit sig andra partier efter kriget. Många av partimedlemmarna var kanske inte så politiskt motiverade, men kände ändå ett tvång att ansluta sig. Speciellt gällde detta sådana, som ville göra karriär inom landet, eftersom många ledande funktioner endast var öppna för SED-medlemmar.

Under hösten 1989 stod det klart, att SED hade gjort sitt som parti och efter tryck från medborgarrörelser och reformvilliga partimedlemmar inkallades en extra partidag, där det beslöts, att partiet skulle reorganiseras. Man frångick den stalinistiska traditionen och bekände sig till en demokratisk socialism. Intressant i det här sammanhanget är att se, hur befolkningen reagerade. SED anges ha haft ca. 2,3 milj. medlemmar och av dessa valde 95 % att inte följa med till PDS. Att en stor mängd av dessa 95 % valde de västliga partierna står utom allt tvivel. Vid valen till folkkammaren 1990 kom PDS på tredje plats (efter CDU och SPD) med 16,4 % av rösterna och vid valen till förbundsdagen senare på året endast 2,4 %. Eftersom andelen röster i de nya förbundsländerna uppgick till 11,1 % och för valet gällde speciella regler, kunde inte femprocentsregeln användas och partiet kunde få 17 platser i förbundsdagen.

Problemet för partiet under denna tid var hur man skulle förhålla sig till det förflutna. Efter många diskussioner beslöt man, att partiet skulle överta ansvaret för den gångna tiden med SED och bearbeta epoken.

Förbundsdagsvalen 1994 var en framgång, då man fick 4,4 % av rösterna. Eftersom man fick fyra direktmandat i Berlin kunde man skicka 30 ledamöter till förbundsdagen. Vid valen 1998 uppnådde man 5.1 % och kunde för första gången bilda en fraktion. Sämre gick det vid valen 2002, då man föll för femprocentsregeln och bara erhöll två direktmandat. (Fördelningen av partiernas röster finns beskrivna i inledningen.)

Problemen inom PDS ligger framför allt inom medlemsbasen, där största delen av de ca. 80 000 medlemmarna finns i det gamla DDR, under det att ett mycket litet antal bor i väst. Detta visar sig också inom lokal- och regionalpolitiken, där partiet är bättre företrätt än på riksnivå. Ytterligare ett problem för partiets framtid är medlemmarnas åldersstruktur. De flesta av dem bor i öst och är äldre, vilket innebär att man förlorar flera genom dödsfall än man vinner genom nyanslutna. Partiet är medvetet om, att man på längre sikt inte kan arbeta enbart som ett östtyskt parti. Dess framtid hänger på, om man lyckas utveckla partiet till ett socialistiskt parti, som täcker hela landet, till vänster om socialdemokratin. Problemet här är väl snarast, att partier av denna typ (kommunistiska) förbjöds redan 1956 av författningsdomstolen, vilket påverkade allmänheten bort från partiet. En nybildning tilläts 1968, men har inte fått den slagkraft man önskat, eftersom splittringar på flera olika idéinriktningar hämmade utvecklingen. Förbudet kvarstår emellertid och kan komma till användning, om staten så önskar.

2004 slöt sig regeringskritiska medlemmar i SPD samman med fackföreningsfolk och grundade föreningen WASG (Wahlalternative Arbeit und soziale Gerechtigkeit e.V.), som i januari 2005 gav upphov till partiet WASG. I juni enades PDS och WASG om att samarbeta inför förbundsdagsvalen och man bytte därför namn och kallas nu "Die Linkspartei. PDS". I vissa av delstaterna i västra Tyskland har man avstått från tillägget PDS. Valet blev en stor framgång för det "nybildade" partiet, som mer än fördubblade sitt röstetal jämfört med föregående val och fick 8,7 %. I mars 2007 beslöts, att de båda partierna skulle ingå en fusion och i juni hölls den partidag, vid vilken det nya partiet Die Linke grundades. Partiet har två ordförande: Lothar Bisky (tidigare SED och PDS) och Oskar Lafontaine (tidigare SPD och WASG).

[Upp]