(Freie Demokratische Partei)

Liberalismen började sin historiska väg som en frihetens filosofi och som en politisk rörelse för den enskildes rättigheter. Som första politiska rörelse har liberalismen betonat den enskildes rättighet och likhet före statens makt.

Detta var idéer, som började omsättas i praktiken redan i början av 1800-talet, då man genomförde liberala reformer i Preussen: avskaffandet av livegenskapen, yrkesfrihet, judarnas frigörelse, reformer inom hären och universiteten. Vid revolutionen 1848 kunde man få igenom liberala reformvänliga lagar, då man hade absolut majoritet i den första tyska nationalförsamlingen.

Den första moderna politiska föreningen på liberal bas grundas 1861 under namnet Tyska Framstegspartiet. 1866 kom det till en första splittring av den organiserade tyska liberalismen i vänster- och nationalliberala. Det senare partiet i egenskap av det starkare i riksdagen stödde Bismarcks politik, som vänsterliberalerna stod i opposition mot.  Liberalismen under resten av 1800-talet kännetecknas av splittringar och grundande av nya partier liksom av maktlöshet.

De båda utbrytarna från 1866 grundade två nya liberala partier 1918, Tyska Demokratiska Partiet (Naumann) och Tyska Folkpartiet (Stresemann). Stresemann bidrog under 20-talet med en framgångsrik utrikespolitik, som möjliggjorde förbättrade relationer med de västliga staterna och ett upptagande i NF. Det katastrofala ekonomiska läget under 30-talet och en felaktig bedömning av nationalsocialisterna gjorde att många liberala riksdagsmän röstade för de nationalsocialistiska lagförslagen 1933. Följden blev att de liberala partierna förbjöds och många liberaler emigrerade. Dock fanns det också många som samarbetade med nazisterna.

Sedan det hade skett en brytning mellan de liberala partierna i västzonerna och deras motsvarighet i östzonen, grundades 1948 det Fria Demokratiska Partiet under ordförandeskap av Theodor Heuss. Vid de första förbundsdagsvalen får de liberala 11,9 % av rösterna och Heuss väljs till Tysklands förste förbundspresident. 1956 råkade partiet ut för en mindre kris, då 16 av deras förbundsdagsledamöter (däribland fyra ministrar) lämnar förbundsdagsgruppen och partiet. Efter att under en tid ha samregerat med CDU/CSU hamnar man i opposition i och med den stora koalitionen för att sedan 1969 förena sig i koalition med SPD. 1974 väljs Walter Scheel till förbundspresident.

Under 1982 blir skiljaktigheterna mellan koalitionspartnerna allt större och FDP överger SPD och ansluter sig åter till CDU/CSU, som övertar regeringsmakten under Helmuth Kohl.

I samband med enandet av de tyska staterna grundas nya liberala partier, som sluter sig samman i ett förbund för att senare förenas med det västliga FDP. Vid de första valen efter enandet får FDP 11 % av rösterna. Betydligt sämre går det vid valen 1994, då man får endast 6,9 %, som vid valen 1998 minskar till 6,2 %, vilket innebär att man åter hamnar i opposition, eftersom CDU/CSU också gör ett sämre val. Valet 2002 blir något bättre, då man kommer upp i 7,4 %. Tendensen under senare år har varit, att FDP har flera röstande på lokal och regional nivå än på riksnivå. En ny återhämtning sker vid extravalen 2005, då partiet kommer upp i 9,8 %.

[Upp]