(Freie Demokratische Partei)

Liberalismen började sin historiska väg som en frihetens filosofi och som en politisk rörelse för den enskildes rättigheter. Som första politiska rörelse har liberalismen betonat den enskildes rättighet och likhet före statens makt.

Detta var idéer, som började omsättas i praktiken redan i början av 1800-talet, då man genomförde liberala reformer i Preussen: avskaffandet av livegenskapen, yrkesfrihet, judarnas frigörelse, reformer inom hären och universiteten. Vid revolutionen 1848 kunde man få igenom liberala reformvänliga lagar, då man hade absolut majoritet i den första tyska nationalförsamlingen.

Den första moderna politiska föreningen på liberal bas grundas 1861 under namnet Tyska Framstegspartiet. 1866 kom det till en första splittring av den organiserade tyska liberalismen i vänster- och nationalliberala. Det senare partiet i egenskap av det starkare i riksdagen stödde Bismarcks politik, som vänsterliberalerna stod i opposition mot.  Liberalismen under resten av 1800-talet kännetecknas av splittringar och grundande av nya partier liksom av maktlöshet.

De båda utbrytarna från 1866 grundade två nya liberala partier 1918, Tyska Demokratiska Partiet (Naumann) och Tyska Folkpartiet (Stresemann). Stresemann bidrog under 20-talet med en framgångsrik utrikespolitik, som möjliggjorde förbättrade relationer med de västliga staterna och ett upptagande i NF. Det katastrofala ekonomiska läget under 30-talet och en felaktig bedömning av nationalsocialisterna gjorde att många liberala riksdagsmän röstade för de nationalsocialistiska lagförslagen 1933. Följden blev att de liberala partierna förbjöds och många liberaler emigrerade. Dock fanns det också många som samarbetade med nazisterna.

Sedan det hade skett en brytning mellan de liberala partierna i västzonerna och deras motsvarighet i östzonen, grundades 1948 det Fria Demokratiska Partiet under ordförandeskap av Theodor Heuss. Vid de första förbundsdagsvalen fick de liberala 11,9 % av rösterna och Heuss valdes till Tysklands förste förbundspresident. Efter Heuss valdes några mindre kända partiledare. 1956 råkade partiet ut för en mindre kris, då 16 av deras förbundsdagsledamöter (däribland fyra ministrar) lämnade förbundsdagsgruppen och partiet. 1960 tillträdde den mera kände Erich Mende som partiordförande, en post som han innehade fram till 1968, då han avlöstes av Walter Scheel. Efter att under en tid ha samregerat med CDU/CSU hamnade man i opposition i och med den stora koalitionen för att sedan 1969 förena sig i koalition med SPD. 1974 valdes Walter Scheel till förbundspresident. Scheel efterträddes på posten som partiordförande av Hans-Dietrich Genscher.

Under 1982 blev skiljaktigheterna mellan koalitionspartnerna allt större och FDP övergav SPD och anslöt sig åter till CDU/CSU, som övertog regeringsmakten under Helmuth Kohl. Genscher avgick som partiordförande 1985 och efterföljdes av några utomlands inte så välkända politiker, av vilka den senaste är Guido Westerwelle.

I samband med enandet av de tyska staterna grundades nya liberala partier, som slöt sig samman i ett förbund för att senare förenas med det västliga FDP. Vid de första valen efter enandet fick FDP 11 % av rösterna. Betydligt sämre gick det vid valen 1994, då man fick endast 6,9 %, som vid valen 1998 minskade till 6,2 %, vilket innebar att man åter hamnade i opposition, eftersom CDU/CSU också gjorde ett sämre val. Valet 2002 blev något bättre, då man kom upp i 7,4 %. Tendensen under senare år har varit, att FDP har flera röstande på lokal och regional nivå än på riksnivå. En ny återhämtning skedde vid extravalen 2005, då partiet kom upp i 9,8 % och således blev tredje största parti i förbundsdagen. Sitt bästa val någonsin gjorde man 2009, då man uppnådde 14,6 %, vilket gav 93 mandat i Förbundsdagen.

[Upp]