Före Förbundsrepublikens grundande tillsattes ett parlamentariskt råd med uppgift att utarbeta en grundlag. Denna antogs av rådet 8 maj 1949 och av delstatsparlamenten 23 maj 1949, varefter den trädde i kraft. I denna författning finns de grundläggande reglerna för Förbundsrepubliken Tysklands statsskick och samhällsliv. Bestämmelserna omfattar inte bara principer för statens uppbyggnad, dess organisation, struktur och funktioner utan också grundläggande värderingar såsom skydd av varje människas frihet och människovärde.
Till de grundläggande rättigheterna hör de klassiska fri- och rättigheterna såsom allmän handlingsfrihet, rätt till liv och hälsa, religionsfrihet, meningsfrihet, förenings- och församlingsfrihet m.m.
De grundläggande rättigheterna är en omedelbart gällande lag, samtliga statliga organ är skyldiga att i sitt handlande rätta sig efter bestämmelserna i grundlagen. Enskilda grundläggande rättigheter kan inom snäva gränser beskäras genom lagstiftning; men själva kärnan i de grundläggande medborgerliga rättigheterna får aldrig röras. Härigenom har denna författning viktiga fördelar jämfört med grundlagsskyddet i tidigare författningar.
Enligt artikel 20 i grundlagen är det fyra grundprinciper som bestämmer Förbundsrepublikens statsskick: demokrati, rättsstat, socialstat och förbundsstat.
Enligt demokratiprincipen är folket suveränt, all statsmakt utgår från folket. I grundlagen har detta förverkligats i form av en representativ demokrati: statsmakten utövas medelbart, d.v.s. av folkvalda representanter. Folkomröstningar kommer endast i fråga i händelse av att Förbundsrepublikens territorium skulle få en annan indelning i delstater.
Enligt rättsstatsprincipen är allt statligt handlande bundet till lag och rätt. Enligt maktdelningsprincipen utövas statliga funktioner av från varandra fristående lagstiftande, exekutiva och rättsskipande organ Allt statligt handlande kan prövas på sin rättmätighet av opartiska domare.
Socialstatsprincipen är framför allt en skyddsprincip för de ekonomiskt svaga i samhället. Enligt den är staten skyldig att sörja för frihet från nöd, för en människovärdig tillvaro och för en rimlig delaktighet i det allmänna välståndet.
Förbundsstatsprincipen är ett resultat av den historiska utvecklingen i Tyskland, som har en djupt rotad federalistisk tradition. Den federalistiska strukturen möjliggör en utveckling av regionala särdrag och skapar utrymme för en differentierad kulturell och politisk konkurrens. Genom spridningen av statsansvaret inom sådana områden som lagstiftning, förvaltning och jurisdiktion på central och delstatsnivå förebygger man riskerna för en orimlig maktkoncentration och förhindrar maktmissbruk.
"All statsmakt utgår från folket" - detta är den demokratiska grunduppfattningen i författningen. Folket utövar denna makt genom direkta val och indirekt genom speciella maktutövande organ, varvid man noga skiljer mellan lagstiftande, utförande och dömande organ. Till de lagstiftande hör Förbundsdagen (Bundestag) och Förbundsrådet (Bundesrat). Till de utförande hör Förbundsregeringen (Bundesregierung) med Förbundskanslern (Bundeskanzler) samt Förbundspresidenten (Bundespräsident). Den dömande makten representeras på författningsnivå av Författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht).
På de följande sidorna redovisas de uppgifter som åligger de respektive maktutövande organen samt beträffande förbundspresidenten och förbundskanslern vilka personer som har innehavt dessa ämbeten.
En schematisk översikt över dessa organ: (klicka för större bild)
[Upp]
