Förbundsregeringen


Förbundskanslerns residens i Berlin	Palais Schaumburg, förbundskanslerns residens i Bonn

Förbundsregeringen, eller kabinettet, består av förbundskanslern och de utnämnda ministrarna. Inom regeringen och gentemot ministrarna intar kanslern en självständig hållning och är den som leder arbetet i regeringen. Enbart kanslern kan bilda regeringen; han väljer ut de ministrar han vill ha med i regeringen och lämnar ett bindande förslag till förbundspresidenten, som utnämner dem. Likadant är förfarandet, om en minister skall skiljas från regeringen. Kanslern bestämmer också över antalet ministrar och tilldelar dem arbetsområden. Kanslerns starka ställning beror på att endast han drar upp riktlinjerna för regeringspolitiken och de olika ministrarna har sedan att självständigt leda sina ministerier (för tillfället 13) på eget ansvar efter de fastlagda riktlinjerna. Något mera komplicerat är det vid koalitionsregeringar, då större hänsyn måste tas till samarbetspartnern.

Det tyska regeringssystemet brukar kallas "kanslerdemokrati", eftersom kanslern är den enda av parlamentet valda regeringsmedlemmen och bara han är ansvarig inför parlamentet. Detta ansvar kan yttra sig ett "konstruktivt misstroendevotum", vilket innebär att oppositionspartier inte skall kunna störta regeringen, om man inte har ett eget alternativt program att erbjuda. Samtidigt som man uttalar sitt misstroende för den sittande kanslern skall man också med hjälp av en majoritet välja en ny kansler. Detta har skett bara två gånger sedan 1949, nämligen 1982, då misstroende uttalades mot Helmut Schmidt, som avlöstes av Helmut Kohl, och 2005, då Schröder förlorade. (Ett misstroendevotum mot Brandt 1972 misslyckades.) Ett misstroendevotum mot en enskild minister känner den tyska grundlagen inte till.

Under perioden 1949 - 2004 har det politiska klimatet varit tämligen stabilt och man har bara haft sju olika på posten som förbundskansler. Flera av dem har suttit under lång tid och på så sätt kunnat sätta sin prägel på utvecklingen i Tyskland. Nedan följer en kort sammanställning över dem:

*1876 - +1967 Adenauer växte upp i Köln under fattiga förhållanden men kunde ändå ta sin studentexamen. Han studerade sedan juridik och kom 1906 in i politiken. Redan 1917 valdes han till Kölns överborgmästare och 1921 blev han president i det preussiska statsrådet. Han var motståndare till nationalsocialismen och avsattes 1933 från sin tjänst. Efter kriget återinsattes han av amerikanarna i sin tjänst som överborgmästare men avsattes efter några månader av britterna. 1946 blev han ordförande i det nygrundade politiska partiet CDU. 1949 utsågs han till president i det parlamentariska rådet. I denna funktion hade han stor del i, att Bonn blev huvudstad i stället för andra större städer, som också eftersträvade denna maktposition. På hösten samma år utsågs Adenauer med en rösts övervikt till Tysklands förste förbundskansler. Han valdes om 1953, 1957 och 1961. Hans regeringstid präglades av starka förbindelser med västmakterna, framför allt Frankrike, och försoning med de tidigare fienderna. En av hans största förtjänster var upptagandet av diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen, vilket möjliggjorde att de sista tillfångatagna tyska soldaterna kunde återvända hem. Hans förhållande till ekonomiministern Ludwig Erhard, som skulle bli hans efterträdare, var inte det bästa och delvis motarbetade han honom. Vid valen 1961 förlorade partiet sin absoluta majoritet och kunde fortsätta regera med hjälp av det liberala FDP. En förutsättning för detta samarbete var, att Adenauer skulle avgå som kansler inom mandatperioden. Detta uppfyllde han genom att 1963 som 87-åring träda tillbaka.

Prof. Dr. Ludwig Erhard (1963 - 1966) (CDU)

*1897 - +1977 Efter realskola och handelslära inkallades Erhard som soldat och deltog i första världskriget. Efter genomgången handelshögskola studerade han ekonomi och sociologi och promoverades 1925. Under åren 1928 - 1944 arbetade han med konsumentforskning. Erhard, som förutsåg utgången av andra världskriget, tog 1944 kontakt med motståndsrörelsen och utvecklade sina idéer hur Tyskland skulle kunna bemästra sina skulder. Direkt efter kriget inträdde han i det bayerska kabinettet som ekonomiminister och anförtroddes senare som expert förberedelserna för valutareformen. 1949 valdes han in i den första förbundsdagen och övertog som ekonomiminister i Adenauers första regering ansvaret för Tysklands ekonomiska återuppbyggnad. Denna post innehade han till 1963, då han utsågs till förbundskansler efter Adenauer. Under hela sin tid som minister hade Erhard i en stor mängd skrifter och böcker framfört sina idéer om ekonomin i Tyskland och Europa, vilket utgjorde en av orsakerna till det försämrade arbetsklimatet mellan Adenauer och Erhard. Endast med svårighet kunde han genomföra en del av sina ganska långtgående planer på en ekonomisk förbättring. Efter att alla FDP-ministrar avgått ur regeringen 1966 på grund av oenighet om budgeten, avgick Erhard också.

Kurt Georg Kiesinger (1966 - 1969) (CDU)

*1904 - +1988 Kiesinger började sina studier med filosofi och historia men övergick snart till juridik och statsvetenskap. 1935 började han arbeta som advokat. Under kriget tjänstgjorde han vid den tyska radion. Sedan han 1948 friats från alla anklagelser om ett nazistiskt förflutet kunde han åter uppta sin verksamhet som advokat. 1949 - 1959 satt han i förbundsdagen och kom tidigt med i Europarådets rådgivande församling. Under åren 1958 - 1966 var han ministerpresident för delstaten Baden-Württemberg. 1966 utsågs han till förbundskansler som Erhards efterträdare. För första gången hade man en kansler med en stor koalition (CDU/CSU + SPD) bakom sig. Under Kiesingers år som kansler hade man ett antal svåra frågor att hantera. Man lyckades lösa de ekonomiska problem, som fört honom till makten, men nya inom konjunktur- och ekonomipolitiken ledde till hans fall.

*1913 - +1992 Uppfödd i Lübeck kom Brandt snart i kontakt med socialdemokratin och blev tidigt aktiv medarbetare i partiet. Efter studentexamen började han arbeta i ett skeppsmäkleri, men måste 1933 fly landet. Han sökte sin tillflykt i Norge men måste efter den tyska invasionen fly vidare till Sverige. Efter kriget återkom han till Tyskland och arbetade från Berlin som korrespondent för nordiska tidningar. Under åren 1949 - 1957 var han medlem av förbundsdagen och 1957 - 1966 regerande borgmästare i Berlin. Genom utbrottet av Berlinkrisen 1958 framstod han som en förkämpe för demokratisk frihet och vann därigenom stora sympatier i västvärlden. Vid valen 1961 ställde han upp som motkandidat till Adenauer, som vann med knapp marginal med hjälp av FDP. 1964 utsågs Brandt till ordförande för SPD, en post som han hade till 1987. 1965 återkom han till förbundsdagen och var ledamot till 1992. Även vid valen 1965 kandiderade han som kanslerkandidat, då mot Erhard. I Kiesingers koalitionsregering var han utrikesminister och vice kansler. Han ägnade sig speciellt åt länderna i öst och upptog diplomatiska förbindelser med flera av dem. Efter valen 1969 uppstod en social-liberal koalition med Brandt som förbundskansler. Mycket snart kom den tysk-tyska frågan upp och flera möten och konferenser bidrog till att förhandlingsklimatet de båda staterna emellan förbättrades. Hans avspänningspolitik gjorde också att han 1971 hedrades med Nobels fredspris. Hans östpolitik stötte dock på starkt motstånd i förbundsdagen och 1972 lämnade CDU/CSU in ett konstruktivt misstroendevotum mot Brandt. Detta misslyckades och vid de efterföljande nyvalen fick SPD egen majoritet. 1974 avgick Brandt plötsligt, sedan Guillaume-affären blivit känd. (Günter Guillaume var en DDR-agent som kommit till Västtyskland redan 1956 för att nästla sig in i politiska kretsar. Han blev så småningom en av Brandts närmaste medarbetare, innan han avslöjades. För sina "tjänster" erhöll han senare ett hedersdoktorat vid universitetet i Potsdam.) Tiden efter sin period som kansler ägnade Brandt framför allt åt internationella frågor, bl.a. tredje världen.

*1918 Efter studentexamen i Hamburg inkallades Schmidt till arbetstjänsten och senare till artilleriet med tjänstgöring på olika fronter. Efter kriget studerade han nationalekonomi och statskunskap och arbetade efter 1949 vid senaten i Hamburg. 1953 - 1962 representerade han SPD i förbundsdagen. Under denna tid utvecklades han till en av de mera profilerade yngre ledamöterna och framstod som en skarp kritiker av regeringen, framför allt av försvarsministern Franz Josef Strauss. Under åren 1961 - 1965 var han senator i Hamburg men återvände till rikspolitiken och förbundsdagen 1965, där han fick alltmer framträdande roller inom SPD. När Brandt avgick 1974 valdes Schmidt till kansler. Hans första tid karaktäriserades av den pågående ekonomiska världskrisen liksom utökade kontakter österut. Efter valen 1974 valdes han ånyo till kansler. Den närmaste tiden präglades av flera terroristiska aktioner riktade mot staten (bl.a. kidnappningen av arbetsgivarpresidenten Hanns-Martin Schleyer och kapningen av Lufthansamaskinen Landshut), varvid Schmidt reagerade med stor principfasthet att inte ge efter för terroristernas krav. (Flygplanet fördes till flygplatsen i Mogadischu, där det efter ett par dagar stormades av BSG9, Tysklands antiterroriststyrka.) Vid valen 1980 fick Schmidt förnyat förtroende som kansler. 1982 utträdde FDP-ministrarna ur regeringen och CDU/CSU såg en möjlighet att genom ett konstruktivt misstroendevotum störta regeringen. 1986 avgick han från förbundsdagen och ägnade tiden åt veckotidskriften "Die Zeit", där han bl.a. var en av utgivarna.

*1930 Studier i rätts-, social- och statskunskap, som avslutades med promotion 1958. Tidigt inträde i CDU, där han fick framskjutna poster. 1969 - 1976 var han ministerpresident i Rheinland-Pfalz, där han genomförde omfattande reformer. Kohl avstod 1976 från denna post för att bli oppositionsledare i Bonn, efter att ha valts in i förbundsdagen. Vid valen 1980 fick han stå tillbaka för Franz Josef Strauss som kanslerkandidat, men revanscherade sig 1982, då han efter ett konstruktivt misstroendevotum valdes att efterträda Helmut Schmidt. Vid nyval 1983 vann han en klar seger. I sin regeringsförklaring sade han sig vilja arbeta för att minska arbetslösheten, återvinna den ekonomiska tillväxten och sanera statens finanser. Fortsatta kontakter med Frankrike och östländerna resulterade i djupare samarbete inom den ekonomiska och tekniska sektorn. 1986 anmäldes Kohl för att ha lämnat oriktiga uppgifter i den s.k. "Flick-affären", där pengar på ett illegalt sätt skulle ha förts över från näringslivet till de politiska partierna. Anmälan lämnades utan åtgärd, då inga bevis fanns. I den allt snabbare utvecklingen mot en normalisering i DDR intog Kohl en central roll genom sin vilja att ekonomiskt understödja det mer eller mindre bankrutta landet. Vid de första alltyska valen 1990 fick den kristligt-liberala koalitionen majoritet och Kohl kunde väljas till förbundskansler för ett enat Tyskland. 1994 valdes Kohl för femte gången till kansler. Vid valen 1998 kunde partiet inte längre behålla regeringsmakten, utan Kohl avgick som förbundskansler, efter att ha blivit den politiker som allra längst hade haft posten som förbundskansler i Tyskland. Åren efter hans avgång förmörkades genom förnyade "affärer" avseende mutor och donationer.

Gerhard Schröder (1998 - 2005) (SPD)

*1944 Schröder är en man som utbildningsmässigt gått den långa vägen: folkskola, kvällsskola med realexamen, vuxengymnasium, universitetsstudier i juridik med examen 1971. Efter att ha fullgjort tingstjänstgöring och bestått sin andra statsexamen kunde han arbeta som advokat. Under tiden var han politiskt verksam hos ungsocialisterna, men övergick till att representera det vanliga SPD. 1980 - 1986 var han medlem av förbundsdagen men avgick efter att ha blivit invald i Niedersachsens delstatsparlament, där han var ministerpresident 1990 - 1998. Under denna tid koncentrerade han sig på att modernisera ekonomin och reformera förvaltningen. Eftersom delstaten hade dålig ekonomi påbörjades ett sparprogram, som blev häftigt omstritt. Några av hans åtgärder orsakade stridigheter inom partiet. Vid delstatsvalen 1998 vann SPD en klar seger och Schröder utsågs att bli ny kanslerkandidat till höstens allmänna val. Dessa val vanns av SPD i koalition med De Gröna och Schröder kunde väljas till ny förbundskansler. Valen 2002 vanns av samma koalition och Schröder kunde påbörja sin andra period som kansler. Under 2005 fick regeringspartierna svårigheter att genomföra sin politik genom att man förlorat flera viktiga val till delstatsparlamenten, varför Schröder ställde förtroendefråga, som han såg till att förlora, varefter presidenten kunde upplösa förbundsdagen och utlysa nyval. Dessa hölls den 18 september 2005 och fick till följd, att en mycket komplicerad politisk situation uppstod, där ingen direkt segrare fanns och endast olika kombinationer av partier kunde regera.

*1954 Angela Merkel föddes i Hamburg men flyttade samma år tillsammans med föräldrarna till DDR, där hennes far var verksam som präst. Efter studentexamen med toppbetyg studerade hon fysik vid universitetet i Leipzig, där hon 1978 utexaminerades som diplomfysiker. Hon fortsatte sina studier i Berlin och doktorerade 1986, samtidigt som hon arbetade som vetenskaplig medarbetare vid Institutet för fysikalisk kemi. Hennes politiska verksamhet började först 1989, då hon blev medlem i partiet Demokratiskt uppbrott. När detta 1990 uppgick i CDU blev hon medlem i Kristdemokraterna och invald i förbundsdagen vid valen samma år. Efter valen fick hon sin första ministerpost som kvinno- och ungdomsminister. Under åren 1994-98 verkade hon som miljöminister. Sedan partiet förlorat regeringsmakten 1998 och den tidigare förbundskanslern förknippats med diverse skandaler, blev Merkel den allt mera framträdande ledaren inom partiet och utsågs 2000 med överväldigande majoritet till partiets ordförande. Efter den jämna utgången av förbundsdagsvalet 2005, där partiet erhöll 35,2% mot SPD:s 34,2%, stod det klart, att man inte skulle få absolut majoritet (tillsammans med FDP). Efter förhandlingar med SPD beslöts att de båda partierna skulle gå samman i en stor koalition under Merkels ledning. 22 november 2005 valdes som den första kvinnan i Tysklands historia Angela Merkel till ny förbundskansler.