Förbundspresidenten


Schloss Bellevue, Berlin, presidentens nuvarande residens	Villa Hammerschmidt, Bonn, presidentens tidigare residens

Förbundspresidenten är Tysklands statsöverhuvud och landets högste representant. För att markera betydelsen av detta ämbete väljs presidenten av en förbundsförsamling (Bundesversammlung), som sammanträder enbart för detta ändamål. Den består av förbundsdagens ledamöter + ett lika stort antal delegater utsedda av delstaternas parlament. Ibland händer det att kända och ansedda personer väljs till delegater utan att vara medlemmar i delstatsparlamenten. Förbundspresidenten väljs genom majoritetsval för en period av fem år och kan väljas om för ytterligare en femårsperiod. Förbundsförsamlingen skall vid val av förbundspresident sammanträda senast 30 dagar före en valperiods utgång. Skulle presidenten avgå i förtid, skall förbundsförsamlingen samlas senast inom 30 dagar efter tidpunkten för avgången. Intill dess att en ny president har valts, är förbundsrådspresidenten tjänstgörande förbundspresident (§ 57 GG).

Presidentens uppgift är det att företräda landet utåt, sluta fördrag med främmande stater, ta emot utländska ambassadörer och ackreditera dem. Däremot är utrikespolitiken i sig regeringens ansvar. Det är också presidentens uppgift att utse och avsätta domare, högre tjänstemän, officerare och underofficerare. Han (det har hitintills alltid varit män på denna post) har dessutom rätten att benåda brottslingar och skall kontrollera, att stiftade lagar har tillkommit på ett sätt som står i överensstämmelse med författningen, innan de kan träda i kraft. Det är också presidentens uppgift, att till förbundsdagen föreslå en kandidat till posten som förbundskansler (under hänsynstagande till de majoritetsförhållanden som råder i förbundsdagen) och att på förbundskanslerns förslag utnämna eller avsätta ministrarna. Det är också presidentens uppgift att i vissa lägen låta upplösa förbundsdagen.

Genom sin ställning skall presidenten förkroppsliga statens enhet och stå över partipolitiken. Trots att han har mest representativa uppgifter kan han genom att vara en neutraliserande kraft i dagspolitiken vinna en personlig auktoritet, som kan stå som föredöme för medborgarna.

Under tiden från Förbundsrepublikens tillblivelse har följande varit förbundspresidenter:

*1884 - +1963 Heuss studerade nationalekonomi och promoverade 1905. Han arbetade sedan för olika tidningar innan han blev docent i Berlin. Satt periodvis i den tyska riksdagen, innan han 1933 berövades både docentur och riksdagsmandat. Senare fick han också publikationsförbud. 1945 återkom han inom både journalistiken och politiken, där han kom att representera FDP. 1949 valdes han till Tysklands förste förbundspresident (motkandidat Kurt Schumacher SPD) och omvaldes 1954 med förkrossande majoritet.

*1894 - +1972 Lübke studerade bl.a. nationalekonomi och tog examen 1921. Verksam inom olika lantbruksorganisationer samt politiskt för centerpartiet på regional nivå. 1933 avskedades han från alla poster och sattes i undersökningshäkte efter en politisk anklagelse. 1945 inträdde han i CDU, som han representerade i Westfalens lantdag och senare i förbundsdagen. Lantbruksminister under flera år och valdes 1959 till förbundspresident (motkandidat Carlo Schmid SPD). (Valet av Lübke blev en hastigt påkommen nödlösning, eftersom förbundskanslern Konrad Adenauer hade tänkt sig att kandidera men i sista stund drog tillbaka sin kandidatur.) Vid valet 1964 vann Lübke, sedan SPD genom Herbert Wehner hade uttalat sig till Lübkes fördel, vilket betraktas som ett första steg på vägen till den stora koalitionen mellan de båda partierna.

*1899 - +1976 Studier i juridik och nationalekonomi, som 1921 och 1929 avslutades med doktorspromotioner. Verksam som advokat i Essen och docent i Köln. Långvarig verksamhet inom evangeliska kyrkan. Inrikesminister i Adenauers första ministär, men avgick av politiska grunder. Utträdde 1952 ur CDU och anslöt sig 1957 till SPD, som han senare företrädde i förbundsdagen. 1966 - 1969 justitieminister och 1969 vald till förbundspresident (motkandidat Gerhard Schröder CDU). Heinemann valdes först i tredje omgången, sedan det liberala FDP i denna valomgång anslutit sig till SPD.

*1919 Scheel började arbeta som banktjänsteman men var tvungen att avbryta på grund av kriget. 1946 blev han medlem av FDP, som han företrädde lokalt och regionalt. Under 50- och 60-talen var medlem av olika europeiska organisationer, bl.a. Europaparlamentet. 1961-1966 var han minister för ekonomiskt samarbete och 1969 - 1974 utrikesminister och v. förbundskansler. 1974 valdes han till förbundspresident (motkandidat von Weizsäcker). Förutvarande presidenten hade avsagt sig omval och Scheel kandiderade. Då koalitionen SPD/FDP hade majoritet, var utgången säker redan på förhand.

*1914 - +1992 Studier i juridik och politologi med åtföljande promotion. Deltog i kriget, därefter arbete som advokat. Lärare vid universitetet i Köln, samtidigt som han var verksam för utrikesdepartementet, senast som statssekreterare. Därefter samma befattning i försvarsministeriet. Härefter chef för förbundskanslerns kansli. 1972 blev han invald i förbundsdagen, vars president (Bundestagspräsident) han var under åren 1976 - 1979. Till valet av president 1979 hade den sittande presidenten avsagt sig omval och valet av den CDU-nominerade Dr. Carstens (motkandidat Annemarie Renger SPD) var en formsak, eftersom CDU/CSU hade egen majoritet i förbundsförsamlingen.

*1920 Efter en kortare tids studier utomlands inkallades v. Weizsäcker till militärtjänst, som bl.a. omfattade kriget mot Sovjetunionen. Efter krigets slut studier i juridik och historia med promotion 1955. Från 1950 arbetade han till stor del inom industrin. Från 1962 var han under en lång följd av år hårt engagerad inom den evangeliska kyrkan, vilket gjorde att han 1965 avstod från en erbjuden kandidatur till en plats i förbundsdagen. Under perioden 1969 - 1981 var han medlem av förbundsdagen. 1981 - 1984 var han regerande borgmästare i Berlin. Vid presidentvalet 1984 hade ånyo CDU/CSU egen majoritet i förbundsförsamlingen och efter massivt stöd av CSU-ledaren Franz Josef Strauss utsåg förbundskansler Kohl v. Weizsäcker till unionens kandidat. SPD och FDP hade redan tidigare förklarat, att om von Weizsäcker utsågs till kandidat, skulle dessa partier inte ställa några motkandidater. De Gröna ställde i detta läge upp författarinnan Luise Rinser, som i valet fick 68 röster mot 832 för v. Weizsäcker. Vid omvalet 1989 erhöll han 881 röster av 1 019. De Gröna drog tillbaka sin kandidatur.

*1934 Efter studier i juridik promotion 1958 i München. Under åren 1958 - 1973 assistent, docent och professor vid olika universitet. Inträdde 1970 i CDU och var politiskt verksam på regional nivå. Från 1983 till 1994 var Herzog medlem av författningsdomstolen, de sista sju åren som president. Vid valen till förbundspresident fanns det 1994 flera kandidater än någonsin. CDU/CSU nominerade Dr. Herzog, FDP Hildegard Hamm-Brücher, SPD Johannes Rau, De Gröna Jens Reich och Republikanerna Hans Hirzel. Reich föll bort efter första omgången, Hamm-Brücher efter andra och efter tredje omgången stod Dr. Herzog som vinnare med 696 röster mot Raus 605. Hirzel erhöll 11 röster.

*1931 - + 2006 Under åren 1949 - 1967 verksam som förlagsbokhandlare. 1957 beviljades han inträde i SPD med lokal politisk verksamhet under de tio första åren. Från 1967 verksam även på regional nivå. Under åren 1978 - 1998 var han ministerpresident för landet Nordrhein-Westfalen och under två ettårsperioder förbundsrådspresident. Utgångsläget inför presidentvalet var, att SPD och De Gröna vid förbundsdagsvalen 1998 hade haft en valframgång och bildat en koalitionsregering. I förbundsförsamlingen hade de båda partierna emellertid knappt under det antal röster som fordrades för ett majoritetsval, vilket gjorde utgången helt öppen. SPD nominerade åter Johannes Rau, PDS Uta Ranke-Heinemann och CDU/CSU Dagmar Schipanski. Efter första valomgången fick ingen av kandidaterna erforderlig majoritet, i den andra omgången fick Rau 690 röster mot 572 för Schipanski och 62 för Ranke-Heinemann.

*1943 Född i Polen, sedan föräldrarna tvingats utvandra från Rumänien. Vid ryska arméns frammarsch flydde familjen till i närheten av Leipzig, varifrån de senare via Berlin tog sig till Västtyskland, där Ludwigsburg blev den nya hembygden. Efter studentexamen och värnplikt studerade han nationalekonomi, som avslutades med en doktorsexamen i Tübingen. Härefter innehade han olika högre poster inom förvaltningen både på lands- och delstatsnivå. 1990 utnämndes Köhler till statssekreterare i finansdepartementet. I denna egenskap var han tongivande i förhandlingarna om den tysk-tyska valutaunionen. Likaså förhandlade han om tillbakadragandet av de sovjetiska trupperna från DDR. 1993 utträdde Köhler ur regeringen för att tillträda en plats som president inom bankvärlden. Fem år senare ombads han av Helmut Kohl att bli president för den Europeiska Utvecklingsbanken i London, vars uppgift det var att bygga upp marknadsekonomin och demokratin i de tidigare östblockstaterna. Två år senare utnämndes han till verkställande direktör i IMF (International Monetary Fund) i Washington D.C., en post han innehade fram till mars 2004. CDU, CSU och FDP nominerade honom som gemensam kandidat till ämbetet som förbundspresident. Med 604 röster och absolut majoritet valdes han till Tysklands nionde förbundspresident. 23 maj 2009 omvaldes han för en andra presidentperiod, då han redan i första valomgången fick absolut majoritet med 613 röster mot huvudmotståndaren, SPD-kandidaten Gesine Schwan 503. Kandidaterna för vänster- och högerpartier fick sammanlagt under 8 %. 31 maj 2010 avgick Köhler som förste förbundspresident från sitt ämbete. Anledningen angav han vara sina yttranden om den tyska arméns insatser i Afghanistan.

* 1959 Efter gymnasiestudier och studentexamen i Osnabrück studerade han juridik vid stadens universitet och arbetade sedan som advokat. Redan som 16-åring inträdde han i CDU och gjorde en spikrak politisk karriär i Niedersachsen, vilken nådde sin höjdpunkt, då han 2003 valdes till delstatens ministerpresident. Då den tidigare förbundspresidenten Horst Köhler avgick, nominerades Wulff av CDU/CSU och FDP som kandidat till posten som förbundspresident. Vid valet 30 juni 2010 kunde Wulff utses som segrare i tredje valomgången, då han besegrade sin motkandidat Joachim Gauck (SPD). Vänsterns kandidat Lukrezia Jochimsen drog tillbaka sin kandidatur efter andra valomgången.