Förbundsdagen

Förbundsdagen av idag har en lång och mödosam historia bakom sig. Efter krigets slut övertogs all makt av de fyra segrarmakterna, som delade upp Tyskland i fyra ockupationszoner, där varje militärguvernör hade oinskränkt makt. I Berlin fanns ett allierat kontrollråd, som skulle reglera gemensamma tyska frågor. I mångt och mycket var de allierade oeniga, men i fråga om Tysklands avnazifiering och demokratisering var de eniga, vilket kom till uttryck i Potsdamavtalet 2 augusti 1945. Även från tysk sida fanns en bred vilja att börja om på demokratisk basis, vilket underlättades av nybildningen av partierna från och med 1945 och valen till delstatsparlamenten 1946-47. I juli 1948 fick ministerpresidenterna i de västliga delstaterna order att sammankalla en författningsgivande församling, något som stötte på visst motstånd bland den västtyska allmänheten, då man helst ville finna en lösning för hela Tyskland och inte bara för de västliga zonerna. Vid sammanträdet kom man överens om, att resultatet inte skulle kallas för författning utan grundlag och att denna skulle ratificeras av delstatsparlamenten och inte genom folkomröstning. Vidare skulle inte denna grundlag utarbetas av en folkvald församling utan av ett speciellt utskott, det parlamentariska rådet. Detta parlamentariska råd fick i augusti 1948 som arbetsmaterial ett förslag utarbetat av en grupp författningsexperter. Efter ett intensivt arbete kunde den nya grundlagen med stor majoritet antas den 8 maj 1949. I och med förkunnandet av grundlagen 23 maj 1949 har den nya republiken de facto bildats.

Den tyska förbundsdagen är folkets företrädare och väljs direkt för en period om fyra år. En upplösning av förbundsdagen i förtid är möjlig i undantagsfall och kan bara ske genom ingripande av förbundspresidenten. Förbundsdagens viktigaste uppgifter är att stifta lagar, välja förbundskansler och kontrollera regeringen. Förbundsdagens mest spektakulära arbete utföres i plenum, dit allmänheten har tillträde. Det egentliga arbetet sker emellertid i olika parlamentariska utskott. I dessa utskott ligger också tyngdpunkten av den kontroll, som regeringen utsätts för. Utskotten följer i stort den indelning i ministerier, som regeringen har inrättat. Ett utskott följer inte denna indelning utan är helt fristående: petitionsutskottet, dit alla medborgare kan vända sig med skrivelser i frågor som berör dem som privatpersoner.

De flesta lagförslag lämnas in av förbundsregeringen men kan också komma från enskilda (eller grupper av) parlamentsledamöter eller från förbundsrådet. Ett lagförslag skall genomgå tre läsningar i förbundsdagen, innan man röstar om det. Dessförinnan har det som regel också diskuterats i det ansvariga parlamentariska utskottet. En lag antas, om den vid omröstningen får majoritet. (Detta gäller inte förändringar av författningen.) Om lagen omfattar delstaternas uppgifter i samhället, måste den också tillstyrkas av förbundsrådet.

Parlamentsledamöterna väljs i "allmänna, omedelbara, fria, lika och hemliga" val. De skall vara "företrädare för folket och inte vara bundna till uppdrag eller direktiv och bara vara ansvariga inför sitt eget samvete". De har alltså ett fritt mandat. De som tillhör ett parti sluter sig samman till en fraktion eller grupp. Ibland händer att det egna samvetet och solidariteten med partiet kommer på kollisionskurs. En parlamentsledamot, som lämnar sitt parti, har ändå kvar sin plats i förbundsdagen. Antalet medlemmar i utskotten bestäms av fraktionernas styrka. Förbundsdagspresidenten kommer enligt hävd från den starkaste fraktionen och kan sitta som president så länge som hans parti är störst (jfr. Eugen Gerstenmaier, som presiderade i över 14 år). 

Vid valen till förbundsdagen finns i princip en 5%-spärr för att minska förekomsten av småpartier. Denna spärr gäller för partiernas landslistor. Vid fördelningen av mandaten enligt landslistorna tas hänsyn bara till sådana partier, som i hela valområdet har fått minst 5 % av samtliga avgivna, giltiga andraröster. Har ett parti fått mindre än 5 %, kommer det inte in i Förbundsdagen. Bara partiets direktkandidater kan bli förbundsdagsledamöter. Från denna regel finns två undantag: 1. har ett parti fått 3 eller flera direktmandat, tas hänsyn till detta vid mandatfördelningen i enlighet med vissa regler, 2. 5%-spärren gäller inte för partier, som företräder nationella minoriteter.

* 4 Direktmandat (§6 VI 1, 2.Alt. BWG)

Efter valen 2005 ser platsfördelningen i förbundsdagen ut på följande sätt: