Distriktet Wartburg

Spår efter människors bosättningar inom distriktet Wartburg kan dateras till yngre stenåldern. Många av dagens orter tillkom redan under 700-talet. Som på många andra ställen i Thüringen är distriktets historia något komplicerad genom många arvskiften, uppdelningar och sammanslagningar av landområden. Den senaste förändringen skedde 1998, då staden Eisenach frigjordes från distriktet i övrigt. Distriktet sträcker sig från nationalparken Hainich, Tysklands största sammanhängande bokskogsområde, över Hörselbergen, Werradalen västra delen av Thüringer Wald och fram till biosfärreservatet Rhön. Inom området träffar man på floderna Werra (som delvis utgör gränsflod mellan Hessen och Thüringen), Hörsel, Elte, Fulda och Ulster. Områdets geologiska uppbyggnad är högst skiftande och varierar mellan de olika områdena. En stor del av området utgörs av skog och den högsta punkten återfinns på Breitenberg (698 m) i närheten av Ruhla.

Industrin inom området bygger i mångt och mycket på den tidigare bergsbrytningen, då man bl.a. utvann koppar och kaliumsalt. Ur detta har sedan utvecklats metallbearbetande, elektrotekniska och kemiska industrier. Jordbruket bidrog med odling av korn och humle, som utgjorde grunden för bryggerierna, liksom med fåruppfödning och fiberväxtodling för tillverkningen av kamgarn. Känt är också området Rhön för de karaktäristiska snidade träfigurer, som tillverkades där. Under senare tid har dessutom tillkommit ytterligare en inkomstkälla; i de båda kurorterna Bad Salzungen och Bad Liebenstein understödjer de starkt salthaltiga källorna behandlingen av bl.a. hudsjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar och besvär med andningsvägarna.

Störst bland städerna inom distriktet är Bad Salzungen (ca 16 600 inv.), som är en av Tysklands äldsta kurorter med salta bad. De starka källorna, den syrerika luften och det milda klimatet bidrar till att göra kurerna effektiva. Utgrävningar har visat att troligen keltiska stammar var bosatta här för över 2.500 år sedan och utnyttjade de många förekommande saltkällorna. Officiellt känd blev orten 775, då den skänktes av kungen till klostret Hersfeld. Det skulle dröja till 1289 innan man fick stadsrättigheter. Under hela denna tid var orten bekant för sina källor, som utgjorde basen för ortens utveckling. En ordentlig uppgång kan märkas från 1800-talets början, då ekonomin och turismen började blomstra, allt som en följd av de allt populärare kurvistelserna. 

Bland stadens sevärdheter kan nämnas rådhuset. Ett första rådhus omnämndes 1289, men detta brann upp 1640 och ersattes med ett nytt. Även detta brann upp vid en stadsbrand 1786, då däremot rådhuskällaren från 1662 klarade sig. Efter en brand 1980 byggdes huset åter upp i originalutförande. 

Även om det är svårt att bevisa, räknar man med att det fanns en försvarsanläggning vid Bad Salzungen redan 126; från 775 är dock dennas existens tämligen säker. Trots att borgen förstördes flera gånger, byggdes den alltid upp igen och 1609 gavs den namnet Schnepfenburg, sedan man i det tidigare raserade tornet hittat ett brev, där detta namn förekom. Samma år revs några bostäder samt delar av borgmuren för att ge plats för ett slott. Den klassicistiska byggnad som idag finns där tillkom efter branden 1786 och används nu av tingsrätten. Vid utgrävningar 2000 återfann man omfattande källarvalv från den tidigare borgen.

I innerstaden finns en av de äldsta byggnaderna i Bad Salzungen, "Haunscher Hof". Denna byggdes 1624 i renässansstil, varvid framför allt trapptornet med dess rundportal och vapen faller i ögonen. Byggnaden används nu för diverse kulturevenemang.

www.badsalzungen.de 

Distriktets andra kurort, Bad Liebenstein, (ca 4 100 inv.) ligger på sydvästsluttningen av Thüringer Wald och uppstod tack vare en av de hälsobringande källorna. 1800 bestämdes att två orter, Grumbach och Sauerborn, skulle förenas och därefter kallas Liebenstein. Namnet var känt sedan 1400-talet som beteckning på en borg från 900-talet, vilken numera finns kvar som en borgruin i närheten. Byn Grumbach uppstod långt före borgen och omnämndes 1137. Sauerborn däremot grundades 1572 i samband med återuppbyggandet av borgen. Av en tillfällighet upptäcktes den sällsamma källan, som från 1601 kom att bestämma den lilla ortens öde, som fick en blomstringstid fram till 1625, då olika krigshärar under trettioåriga kriget marscherade igenom området. Under denna tid förstördes källan, men efter krigets slut grävdes den upp på nytt och fyra nya iordningställdes dessutom. Källan markeras nu genom brunnstemplet, som har blivit stadens kännemärke. Under 1800-talet utvecklades Bad Liebenstein till en feodal lyxkurort. Ett slott gjordes om till societetshus och ett antal badhus byggdes. (Societetshuset har numera gjorts om till hotell.) De båda orterna förenades genom en väg och en promenadväg. Under hela 1800-talet fortsatte utbyggnaden och kurorten blev alltmera känd, även utomlands. Efter första världskrigets slut utvecklades den i riktning mot en mera borgerlig kurort, vilket innebar, att befolkningen också kunde tjäna på verksamheten genom att hyra ut rum till de besökande. Under andra världskriget fungerade staden som lasarettsstad och kunde i juli 1945 utan strider överlämnas till de amerikanska styrkorna, som redan efter två dagar avlöstes av de sovjetiska. Under DDR-tiden utvecklades kurorten till den mest omtyckta i republken och antalet gäster steg hela tiden. Denna utveckling har fortsatt även efter Tysklands återförening.

I Bad Liebenstein har de flesta sevärdheterna tillkommit under 1800-talet och är intimt förknippade med kurortsverksamheten. Bland de vackraste (och mest romantiska) är posten, en byggnad som uppfördes 1895 i lokal korsvirkesstil efter förebild av ett lantgods från 1600-talet. Huset används inte längre för postala ändamål och kan bara beses från utsidan.

"Palais Weimar" byggdes alldeles i början av 1800-talet som representativt furstehus för änkehertiginnan Eleonore men fick sitt namn först 1837, sedan det hade ärvts av dottern, som var ingift i hertighuset Sachsen-Weimar. Byggnadens kupol är en arkitektonisk skönhet, som har sin likhet i en annan byggnad i Meiningen. Enligt planerna skall denna kupolsal användas som borgerligt vigselrum. 1907 inköptes byggnaden samt ett intilliggande hus för att ingå i kurverksamheten. Efter ombyggnad har det numera funktion av bibliotek och informationslokal.

www.bad-liebenstein.de 

Ruhla (ca 6 800 inv.) ligger mitt i naturparken Thüringer Wald i en långsträckt dalgång mellan bergen Wartburg och Inselsberg. Det trånga läget i dalgången föranledde redan tidigt människorna att bygga sina hus högt upp på bergssluttningarna, där enbart de västliga sidodalgångarna kunde bebyggas. Orten omges av vidsträckta skogar med granar, bokar och delvis hundraåriga ekar blandat med källor och grönskande ängar. Stadens norra del ligger på en höjd av ca. 370 m och den södra på ca. 530 m. De omgivande bergen är mellan 600 och 700 m höga. 

Ruhla blir skriftligen omnämnd ganska sent, 1355, men man vet att området var bebott betydligt mycket tidigare. Stadens ursprung går tillbaka till s.k. skogssmeder från 1100- och 1200-talen, vilka samtidigt också var bergsmän och kolare. Av malmen kunde man framställa järn, som bearbetades till vapen. Omkring 1530 ändrades inriktningen till tillverkning av knivar, som sedan under 200 år kom att bli det dominerande hantverket i Ruhla. Olika omständigheter förde sedan till en nedgång av detta hantverk i staden och i slutet av 1800-talet hade det helt försvunnit. Under tiden som knivtillverkningen blomstrade, påbörjades också en helt ny förvärvsgren, tillverkning av tobakspipor. Framför allt var det användningen av sjöskum, och efter 1750 uppfinningen av oäkta sjöskum, som gjorde staden känd långt utanför landets gränser. I mitten av 1800-talet hade man en årlig produktion av ca. två miljoner pipor. I början av 1900-talet hade tillverkningen nästan helt försvunnit, och yrket dog ut helt 1981, då den siste pipsnidaren dog. Under 1900-talet präglades stadsbilden av olika företag inom den metallbearbetande industrin. Mycket känd blev Ruhla för tillverkningen av klockor - en industri, som blev den största arbetsgivaren i området. 

1640 delades Ruhla mellan två hertighus: Weimar och Sachsen-Gotha (Eisenach). Barockkyrkan St. Concordia tillhörde den del, som låg inom Eisenachs område, och byggdes 1660. Detta är en av de tre sällsynta vinkelkyrkorna i Tyskland. Till sevärdheterna hör dopfunten från 1648 och kyrkans målade glasfönster. I den andra delen av staden stod föregångaren till dagens kyrka St. Trinitatis. Denna tjänstgjorde från 1601 till 1681, då den revs på grund av kyrkostriden mellan de båda stadshalvorna. 1682 påbörjades uppförandet av den nuvarande kyrkan. Sevärt i denna är framför allt predikstolen. 

Ungefär i mitten av staden, i ett av de äldsta och vackraste korsvirkeshusen i typisk thüringsk-frankisk stil, ligger hembygdsmuseet, som visar utställningsföremål från de industrier, som verkat i Ruhla från medeltiden och framåt. Tyngdpunkten läggs på vapenproduktion och härmed förknippade hantverk, men kanske är utställningen av pipor mest intressant. Museet har flera hundra olika pipor i material som trä, lera, porslin och sjöskum. Här informeras också om de enskilda arbetsmomenten fram till färdig pipa. Ytterligare en avdelning visar den urindustri, som staden var känd för.

I ett särskilt museum visas exempel på de ur, som tillverkades i staden. Att denna industri var viktig, bevisas av att man under de goda åren kunde tillverka och sända upp till 50.000 ur dagligen. Utställningen visar ca. 800 exponat.

www.ruhla.de 

Staden Treffurt (ca 6 200 inv.) ligger utefter en av de kända turistlederna, Tyska korsvirkesvägen (Deutsche Fachwerkstrasse), på 200 m höjd på floden Werras högra sida. I likhet med Ruhla har Treffurt en historia, som är äldre än från 1104, när orten för första gången omtalas. Omkring 1100 byggdes en borg för att skydda de tre övergångarna över Werra, vilka också har gett namn åt staden, som troligen fick sina stadsrättigheter i början av 1200-talet. Det visade sig ganska snart, att riddarna i Treffurt blev alltför mäktiga, och en förenad styrka från omkringliggande områden belägrade och intog staden liksom borgen Normannstein. Treffurt var under denna tid särskilt känt för sitt krukmakarhantverk och sin högt uppskattade "werrakeramik". Under samma period påbörjades också odlingen av vin i omgivningarna, vilket dock tog slut under tiden för trettioåriga kriget. Under 1800-talet fick staden en ny industri, tillverkning av cigarrer. Turismen blev av större betydelse i och med tillkomsten av järnvägar i början av 1900-talet, men genom stadens geografiska läge efter andra världskriget, då Treffurt från 1952 kom att ligga i en spärrzon, fick den påbörjade turismen ett snabbt slut, som varade fram till Tysklands återförenande.

Stadskärnan är k-märkt och ger tillsammans med de kalkstensbelagda gatorna ett intryck av att man har blivit förflyttad till en helt annan tid. Rådhuset från renässanstiden räknas till de vackraste medeltida korsvirkesrådhusen i regionen. Sevärda är dessutom många andra korsvirkeshus liksom St. Bonifatiuskyrkan och den gamla stadsmuren.

Tack vare avspärrningen utefter den tidigare gränsen har flora och fauna i de omgivande markerna kunnat utvecklas utan mänskliga ingrepp, vilket visar sig i ett antal vildväxande ovanliga blommor. Här finns bl.a. många orkidéarter.

www.treffurt.de 

[Upp]