Distriktet Sonneberg

Arkeologiska utgrävningar och fynd visar, att de västra delarna av distriktet var bebodda redan under keltisk tid, även om det inte var i någon större omfattning. Mera påtagliga bosättningar ägde rum under 700- och 800-talen i trakterna omkring Sonneberg, Effelder och Schalkau, då frankiska nybyggare började uppföra små kapell som en följd av kristendomens utbredande. Den viktigaste bosättningsperioden ägde rum under 1200- och 1300-talen, då man började utnyttja naturens tillgångar i form av skog och malm och då städerna Sonneberg och Neuhaus grundades. Av stor betydelse för utvecklingen var de handelsvägar, som förde genom området; speciellt gäller detta vägen mellan Nürnberg och Leipzig via Neuenbau. 

Distriktet Sonneberg ligger på sydsluttningen av Thüringer Wald och begränsas i söder och öster av Maindalen och Frankenwald och i norr och väster av Werras och Schwarzas dalgångar. Områdets högsta punkt utgörs av Blessberg (863 m). Mer är hälften av områdets yta är skogbeväxt, men i de södra delarna erbjuder fruktbara jordar förutsättningar för ett givande jordbruk. En hydrografisk egendomlighet kan man träffa på vid Siegmundsburg i närheten av Neuhaus. Inom en omkrets av bara några minuter rinner vattendrag upp, som leder till Elbe, Rhen och Weser. Det rör sig här om Rambach mot Elbe, Grümpen mot Main / Rhen och Werra mot Weser.

Utgångspunkt för bildandet av de många industrierna inom distriktet var den mångskiftande användningen av olika stenarter. Till mitten av 1500-talet utgjordes den huvudsakliga inkomstkällan av intäkter från bergsbruket, där utvinningen av järn och guld var viktig. Allt eftersom utvecklades i floddalarna olika hantverk och yrken: Steinheid blev en guldgrävarstad, Lauscha blev känt för sin glasproduktion och i andra orter koncentrerades järnindustrin. Förekomsten av kvarts inom området innebar en tidig utveckling av glasframställningen, som fortfarande är en viktig ekonomisk faktor i Thüringer Wald. Produkterna såldes sedan i största utsträckning regionalt, men export via Amsterdam förekom också. Under mitten av 1800-talet påbörjades tillverkningen av julgransprydnader av glas, vilket också bidrog till att glas från Thüringen blev berömt. I Steinheids närhet fanns rika förekomster av sand, som lämpade sig till framställning av porslin. Förutom hushållsporslin började man tillverka dockhuvuden, som kom att ingå i den hantverksgren, som gjort Sonneberg känt i hela världen - leksaksindustrin. Ytterligare en leksaksprodukt från området har nått världsrykte - griffeltavlan. 

Distriktet, som berörs av flera turistiska vägar (bl.a. Tyska leksaksvägen, Thüringen-Frankens skifferväg och Thüringens porslinsväg), hör till de turistiska huvudmålen i Thüringen, där ett flertal museer utgör dragplåster. 

Sonneberg (ca 24 200 inv.) är distriktshuvudstad och ligger på Thüringer Walds sydsluttningar i ett landskapligt förtjusande läge, vilket har bidragit till att göra staden populär för både längre och kortare vistelser av turister. Orten omnämndes första gången 1207 och fick sin status som stad bekräftad 1349. Den tillhörde först markgrevskapet Meissen och senare hertigdömet Sachsen för att under 1700-talet överföras till hertigdömet Sachsen-Meiningen. I slutet av 1500-talet drabbades staden av en stor stadsbrand, då bl.a. stadens andra rådhus brann upp. 1635 plundrades och brandskattades staden och borgen av de krigförande trupperna och några år efteråt förstördes borgen genom ett oväder. Som en följd av leksaksindustrins framgångar grundades omkring 1700 firman Dressel, som senare kom att bli stadens största exportör av leksaker. Genom uppfinningen av papier-maché utvecklades staden till ett leksakscentrum med världsrykte. I slutet av 1800-talet grundades flera porslinsfabriker, som starkt bidrog till att göra staden känd över hela världen. Under 1930-talet ställdes produktionen delvis om för att kunna passa in i rustningsindustrin, bl.a. genom tillverkning av fallskärmar och kugghjul. I början av 1945 bombades staden, varvid flera av de bekanta firmorna träffades, men redan under hösten kunde viss produktion av framför allt bruksföremål börja. Något senare påbörjas produktionen av radioapparater och flera porslinstillverkare sluts samman till en förenad porslinsfabrik. Ytterligare andra privata fabriker förstatligas 1953. I samband med det försämrade politiska klimatet mellan DDR och västmakterna förklaras 1961 Sonneberg som spärrområde. Som en följd av det hårdare ekonomiska läget efter återföreningen går flera av de tidigare fabrikerna i konkurs eller privatiseras.

I jämförelse med många andra städer och orter i delstaten är Sonneberg med förorter en ung stad sett ur konst- och arkitekturhistorisk synvinkel. De många stadsbränderna gjorde att den äldsta bebyggelsen försvann på ett tidigt stadium. Efter branden 1840 utnyttjade man möjligheten att planera för den framtida staden. Den nya stadskyrkan St. Peter, i nygotisk stil, stod färdig 1845 och byggdes på grund av platsbrist och av säkerhetsskäl långt utanför den dåvarande staden. Kyrkans två 45 m höga torn är byggda i ljus sandsten, medan hela den inre konstruktionen i form av pelare, tak och läktare är gjorda i trä, men efter att detta har klätts över med stuck, får man intryck av, att det rör sig om sten. Till kyrkans äldsta föremål hör korsfästelsegruppen, som tillkom under 1400- och 1500-talen. Taket i koret är helt målat i blått med 1150 stjärnor i guld. Unikt för kyrkan är ljuskronan, som är tillverkad i papier-maché och skall symbolisera sambandet mellan kyrkan och stadens leksaksindustri. Kyrkans inre ser idag ut nästan som när den byggdes, vilket gör den till en av de mest betydande nygotiska kyrkorna i Tyskland. 

Leksaksindustrin, som frodades under 1800-talets andra hälft, förde till en oanad byggnadsboom. Gatunätet riktades in mot de södra delarna av staden, där nytt land gjordes tillgängligt för bostadsområden. Köpmän och fabrikörer uppförde här representativa byggnader, som trots två världskrig och socialistisk misshushållning fortfarande visar upp sig i sin prakt. Många av dessa fabrikörer visade omkring 1900 stort intresse för jugendstilen, som visar sig bl.a. i området vid leksaksmuseet. Ett annat område med verkliga praktbyggnader är Coburger Allee, där man har uppfört ett stort antal villor i korsvirkesstil. 

Leksaksmuseet tillkom 1901 och är Tysklands äldsta specialsamling för leksaker. Här kan besökaren förutom att bese leksaker från antiken till nutiden också studera leksakernas historia. För tillfället har museet ca. 100.000 objekt, varav 60.000 är inventerade och numrerade. Varje år utökas samlingen med ca. 1.000 objekt. Till de mest betydande objekten hör porslinsdockor från 1800-talet, träleksaker från 1700- och 1800-talen, en liten men mycket dyrbar grupp leksaker från det gamla Egypten och antika leksaker från Grekland. För övrigt kan man se så gott som alla moderna tyska leksaker från tåg och bilar till djur och dockor. Ett undantag i samlingarna görs för leksaker från Västtyskland fram till 1990. Leksaksmuseet är en plats, där både gammal och ung kan ha lika roligt.

Det astronomiska observatoriet i Sonneberg är ett av de stora gamla och traditionsrika observatorierna i Tyskland. Dess specialitet, som de är kända i hela världen för, är de föränderliga stjärnorna och övervakningen av himlen, vilket tillgår så, att man varje klar natt har fotograferat himlen och har gjort så sedan 1925. Arkivet omfattar ca. 250.000 fotografiska plattor och är en informationskälla av oskattbart värde. I observatoriet finns också ett museum, som ger inblickar i astronomins historia.

www.sonneberg.de 

Staden Neuhaus am Rennweg (ca. 6 300 inv.) ligger i naturparken Thüringer Wald och är den högst belägna och största staden direkt vid den bekanta vandringsleden Rennsteig. Leden går 3 km genom stadsområdet och utgjorde tidigare gräns mellan två furstendömen. Vidsträckta skogar omger staden med ett nät av vandringsleder. Tack vare sitt läge är Neuhaus också vintertid ett sportcentrum.

Den äldsta stadsdelen, Schmalenbuche, uppstod 1607 genom grundandet av en glashytta och fortfarande spelar glaset en viktig roll för stadens ekonomi. Stadsbildningen Neuhaus uppstod först 1923, då ett antal mindre orter med betydligt äldre ursprung slöts samman. Stadsrättigheter fick man 1933. Även om staden utsattes för beskjutning under krigets slutskede, kan man fortfarande se de för Thüringen karaktäristiska skiffertäckta husen.

En kulturell klenod i staden är den evangeliska kyrkan, som är en av de största träkyrkorna i Thüringen. Kyrkan invigdes 1892 och uppfördes efter gotiska former. Även kyrkan ansluter sig till byggnadsstilen i Thüringen genom att den i motsats till andra kyrkor är helt täckt med skiffer. Kyrkan erbjuder både katolska och evangeliska gudstjänster.

www.neuhaus-am-rennweg.de 

Steinach (ca 4 800 inv.) utgör skärningspunkt mellan turistleder, den thüringsk-frankiska skiffervägen och den tyska leksaksvägen, och är ett populärt resmål i södra delen av Thüringer Wald. Den lilla staden ligger 7 km från Rennsteig i en idyllisk dalgång omgiven av Thüringens skifferberg. Skiffer präglar också stadens historia liksom dess utseende och ekonomi. Steinach har blivit känd över hela världen som producent av griffeltavlor och -pennor och i skiffermuseet kan man få omfattande information om produktionen av detta skrivverktyg.

Ortens geografiska läge gör den till en omtyckt sportort under alla årstider. Markerade vandringsleder och orörd natur gör att många söker sig till området för kortare eller längre vandringar. Vintertid är snötillgången säkrad tack vare höjden över havet och alla typer av skidåkning förekommer. Sommartid utnyttjas området av mountainbikeåkare. Här finns också möjlighet att utöva andra typer av utomhusaktiviteter som kanot- och flottfärder, skidflygning, bågskytte m.m.

Flera av ortens hantverkare och industrier visar gärna hur deras produkter tillverkas.

www.steinach-thueringen.de 

Glasblåsarstaden Lauscha (ca 4 500 inv.) är födelseplatsen för julgransprydnader av glas liksom konstglashantverket. Orten grundades 1597 genom att en glashytta uppfördes. Denna blev sedan ursprunget till glasproduktionen i Thüringer Wald. 1835 påbörjades en ny glasprodukt, som kom att få stor betydelse för många människor: det första konstgjorda människoögat av glas. Med åren utvecklades andra delar av glastillverkningen, som fick ett uppsving i och med att man kunde använda gas vid tillverkningen. Härigenom kunde glaset göras tunnare och användbarare. Fortfarande kan man i staden träffa på otaliga verkstäder och hyttor, som tillverkar olika sorters glas för de mest skiftande ändamål. Möjlighet att besöka en sådan hytta finns också.

En speciell plats inom glastillverkningen i Lauscha intar produktionen av julgransprydnader. 1847 tillverkades de första frukterna och nötterna av glas, vilka förmodligen utgjorde starten för dagens julgranskulor. Under den första tiden lades en legering av tenn och bly på kulorna för att göra dem speglande, 1870 ersattes denna med en silvernitratlösning. 1880 uppmärksammades produkterna av den amerikanske affärsmannen Woolworth och en kort tid därefter var julgransprydnaderna en exportschlager. Tillverkningen kunde nu ske i mindre hemmaverkstäder, där hela familjen deltog i produktionen.

Efter 1990 fick tillverkningen av julgransprydnader ett nytt uppsving. Idag lägger alla tillverkare stor vikt vid den traditionella hantverksmässiga produktionen. Verktyg och förfaringssätt är delvis över hundra år gamla och skyddas som en dyrbar skatt. Däremot låter man gärna moderna former komma till uttryck i produktionen. Speciellt gäller detta valet av färg och målningsteknik.

www.lauscha.de 

[Upp]