Distriktet Hildburghausen

Redan 800 - 400 f. K. bosatte sig i det nuvarande distriktet Hildburghausen en randgrupp tillhörig hallstattkulturen i nordöstra Bayern. I denna kultur praktiserades seden med gravhögar och vid Harras har man hittat en grupp om 15 gravar. Genom att germanska stammar ryckte fram efter 300-talet f. K. råkade de keltiska stammarna i trångmål och deras områden övertogs av germaner. Från 400-talet och ett par hundra år framåt slöt sig de germanska stammarna samman under en stamhövding och bildade ett kungarike. 531 förlorade de mot frankiska och saxiska styrkor och införlivades med det frankiska riket. Därmed började den ständiga inflyttningen och bosättningen av frankiska bönder i området, som senare kom att byta politiska ägare ett flertal gånger i likhet med andra småstater i Thüringen.

Geologiskt sett är distriktet en del av Thüringer Walds skifferberg och det thüringsk-frankiska triasområdet. Här finns alltså flera olika skifferarter och kalkstensbildningar, som kan uppvisa en stor mängd rester av förstenade djur.

De viktigaste tidiga näringslivsgrenarna var lant- och skogsbruk liksom turism. I närheten av skogarna uppstod en rad glashyttor och i distriktet i övrigt att antal kvarnar inom olika verksamheter. Under andra hälften av 1900-talet uppstod en mängd företag, som sedan genom förfinad teknik kunde fortleva efter återföreningen. Det turistiska huvudmålet är skidområdet vid Rennsteig, som också är distriktets turismcentrum. Kulturen är väl företrädd med många museer, samlingar och byggnader.

Distriktets största stad Hildburghausen (ca 12 300 inv.) är skriftligen känd sedan 1234 och drygt 50 år senare omtalas en kyrka på platsen. Från 1324 gäller Hildburghausen som stad. Genom ett flertal arvskiften byter staden ägare. Under slutet av 1500-talet drabbades staden av flera olyckor, bl.a. rev en storm av samtliga hustak. Det instörtade rådhuset byggs upp igen 1594/95 och har sedan dess i stort behållit sitt yttre utseende. 1596 tillträdde hertig Casimir och hans ledande tanke var, att endast fred gagnade landet. Därför höll han sig neutral under trettioåriga krigets första skede (han dog 1631), vilket emellertid inte hjälpte. Ständigt drog trupper igenom staden och man tvingades att betala krigsskatter. Året efter hans död hotade kejserliga styrkor att bränna ned staden, vilket man dock genom förhandlingar lyckades undvika. Däremot kunde man inte förhindra, att samma styrkor i stället plundrade. Under tiden 1635 - 1650 led befolkningen svårt som en följd av det pågående kriget. Hungersnöd och pest fordrade många offer och främmande härar plundrade och inkasserade krigsskatter. Handel, hantverk och jordbruk kunde tidvis inte utövas. 1640 kom svenska trupper och brände ned de båda förstäderna. 1685 påbörjades byggandet av residensslottet, sedan hertigen hade bestämt sig för att Hildburghausen skulle bli hans residens. Sedan slottet färdigställts, anlades söder om staden en barock parkanläggning efter fransk förebild. (Slottet förstördes i slutet av andra världskriget.) 1711 utfärdades det s.k. hugenottediktet, i vilket ekonomiska, rättsliga och sociala regler fastställdes för att möjliggöra bildandet av en hugenottkoloni. Några år efteråt kom de första familjerna och begärde asyl i staden. Som var fallet i många städer norr om Hildburghausen, betydde även här bosättningen av hugenotter ett önskvärt bidrag till stadens återuppbyggnad och bättre ekonomi.

Under den napoleonska tiden i början av 1800-talet lider staden ånyo av genomtågande trupper och inkvarteringar. 1828 förlade Joseph Meyer det Bibliografiska Institutet till staden, vilket betydde mycket för kulturen. Senare utkom hans "Meyers Konversationslexikon" i en förstautgåva omfattande 52 band. Detta har alltsedan dess - vid sidan av Brockhaus - varit en av grundpelarna inom det tyska lexikonområdet. Sedan den första utgåvan har ett stort antal nya utgåvor kommit. 1874 flyttades Institutet till Leipzig, som gällde som bokstaden i Tyskland. Institutet hade varit stadens största företag och av de kvarvarande små industriföretagen kunde inte något bli strukturbestämmande utan Hildburghausen fortsatte att vara en skol- och förvaltningsstad. I juni 1948 socialiserades ett av de privata företagen i staden och kom genom sin tillverkning av bl.a. skruvar att bestämma den ekonomiska strukturen under de följande 40 åren. Närheten till Bayern gjorde, att förbindelserna söderut efter 1961 bröts redan vid stadsgränsen. Först 1972 infördes vissa lättnader genom att avspärrningen flyttades närmare gränsen.

Till stadens sevärdheter hör rådhuset, som troligen är stadens äldsta ännu bevarade byggnad. Det uppfördes 1395 i stället för ett nedbränt stenhus. I bottenvåningen finns ännu rester av den gotiska tidigare byggnaden. Efter en svår förstörelse 1572 uppfördes huset ånyo 1595 som en renässansbyggnad och har sedan dess i stort sett bevarat sitt yttre intakt. För tillfället renoveras huset för att senare kunna nyttjas av bl.a. biblioteket och turistinformationen.

Till stadens sevärdheter hör efterträdaren till den sengotiska stadskyrkan St. Lorenz, som brann upp vid en stadsbrand 1779. På samma ställe uppfördes den nuvarande Christuskyrkan, som byggdes i en klassicistisk senbarock stil och invigdes 1785. Framför allt kyrkans inre med dess väldiga kupol och praktfulla inredning i vitt och guld ger ett överväldigande intryck. Bland kyrkans gamla inventarier finns dopfunten från 1600-talets mitt, vilken tidigare stod i den nedbrunna kyrkan.

Bland kyrkorna är St. Leopoldkyrkan numera den äldsta och påbörjades 1721. Denna kyrka byggdes av de franska reformerta kristna, hugenotterna, som hade tvingats att lämna Frankrike. Kyrkan har sadeltak, i vars mitt ett skifferbeklätt torn finns. 1829 köptes kyrkan av den katolska församlingen, som lät bygga om kyrkans inre. 1989 restaurerades också kyrkans torn.

www.hildburghausen.de 

Schleusingen (ca 5 800 inv.) ligger på strax under 400 m höjd på Thüringer Walds sydsida och är känd sedan 1232, då orten först omnämndes. Vid samma tid stod också Bertholdsburg färdig. I mitten av 1300-talet drabbades Schleusingen av en storbrand, som fick till följd, att man beslöt att anlägga en vattengrav runtom. 1412 erhöll man stadsrättigheter och var sedan fram till 1583 säte för greven av Henneberg. Under 1500-talet skedde mycket inom kyrkans område, bl.a. byggdes ett kloster 1502, reformationen infördes 1544 och Ägidienkapellet vid Johanniskyrkan tillkom. Genom att olika ätter dog ut, kom staden att övergå till andra ägare vid flera tillfällen. Stadens medelpunkt utgöres av det med lindar omgivna torget, som pryds av en brunn från 1710 med staty av grevinnan Elisabeth av Henneberg. Runt omkring torget och inom stadsområdet finns flera historiskt värdefulla byggnader.

Schleusingens främsta byggnadsminnesmärke är Bertholdsburg, som uppfördes under 1220-talet. I motsats till andra borgar och slott ligger den mitt i staden och kan nås relativt lätt. Borgens yttre har under århundradenas lopp ständigt förändrats av ägarna, så att man från borggården kan se de olika byggnadssätten. I söder ligger den furstliga huvudbyggnaden med sitt höga sadeltak och de karaktäristiska hörntornen och i norr den gamla borgen i korsvirkesstil. Det västliga mellanbygget, som leder mellan borgen och huvudbyggnaden, och den östliga förbindelsebyggnaden är likaledes korsvirkeskonstruktioner. Trapptornet utsmyckas av en vacker renässansportal från 1500-talet och ätten Hennebergs vapen från 1600-talet. Från huvudtornet har man en utmärkt utsikt över staden. Först efter andra världskriget utvecklades slottet mer och mer till en kulturell attraktion i södra Thüringer Wald. Redan tidigare hade en geologisk-mineralogisk samling funnits här, men nu kunde man även inrätta ett hembygdsmuseum, som senare följdes av ett bibliotek. Från 1984 har museet fått en profil som naturhistoriskt museum.

Till de gamla byggnaderna i staden hör också St. Johanniskyrkan från 1200-talet, som under 1400- och 1700-talen delvis förnyades, liksom rådhuset vid torget och ett korsvirkeshus från 1600-talet invid apoteket på Burgstrasse.

www.schleusingen.de 

Eisfeld (ca 5 800 inv.) är känt sedan början av 800-talet, då en bosättning av bönder ägde rum i Werras dalgång. Denna låg just under en frankisk befästningsanläggning, som senare blev borgen i Eisfeld. Under 1100-talet uppstod en ny ort runt borgen. 1323 fick orten, som låg utefter handelsvägen mellan Nürnberg och Erfurt, rätt att bygga en stadsmur och 1342 fick man också stadsrättigheter. 1479 uppförde handelsmän från Nürnberg en hytta och flera hantverkare startade sin tillverkning. Den ekonomiska framgången kom av sig, då staden vid två tillfällen, 1632 och 1640, överfölls av härar, och helt förstördes, varefter Eisfeld blev en helt obetydlig liten landsstad. Från 1848, då man fick anslutning till järnvägsnätet, utvecklades staden till industristad, vars främsta produkter var trä, leksaker, porslin och bearbetning av metall.

Eisfeld är mest känt för sin porslinstillverkning. Sedan man 1708 hade uppfunnit det europeiska hårda porslinet i Meissen, spred sig kunskaperna om dess tillverkning vidare trots att man försökte hålla det hemligt och kom omkring 1760 också till Thüringen. I småstaterna i Thüringen utvecklades en oberoende porslinstillverkning, som gynnades av förekomsten av råvaror och tillgång till trä och vattenkraft. I motsats till de furstliga fabrikerna kunde tillverkarna i Thüringen orientera sig med sina produkter mot de borgerliga hushållen. Till dessa produkter hörde bordsporslin och alla typer av kärl, men också bruksföremål som tobaksdosor, nålaskar och små figurer och medaljonger. De tidiga föremålen var till form och dekor ganska enkla men fantasifullt och livsnära gestaltade under inverkan av den regionala folkkonsten. Under 1800-talet satte en trend till massproduktion av billiga produkter in och en konstnärlig förflackning av produkterna märktes. Omkring 1860 påbörjades en våg av nystarter av porslinsfabriker i Thüringen, då ett växande behov av porslin inom alla branscher satte in. Vid sekelskiftet kunde ett stort antal fabriker prestera högkvalitativa produkter och har sedan fortsatt under efterkrigstiden och i nutiden med anknytning till traditionen men berikade med modern formgestaltning.

I porslinsmuseet beläget i slottet kan man bese samlingar av porslin från de flesta tillverkarna i Thüringen.

Slottet i Eisfeld är huvudsakligen en medeltida borg, som uppfördes under 1000- och 1100-talen i stället för en tidigare befästning och har under årens lopp genomgått många förändringar. Den har flera gånger byggts ut med lokaler, som man har ansett nödvändiga. Att byggnaden kallas slott, beror på att den under korta perioder användes av de hertigliga familjerna. Spåren efter den furstliga glansen har försvunnit genom senare tiders funktion som myndighetsbyggnad, tjänstemannabostad och fängelse. De mäktiga murarna, som omger slottet på tre sidor, är en del av stadsbefästningen, som tillkom som en följd av förstörelsen under trettioåriga kriget. Under 1700-talet hade man anlagt en fransk trädgård, som senare kom att tjäna som köksträdgård och som först 1952 blev tillgänglig för allmänheten. 1990/91 vidtog omfattande reparationer av murarna, vilket satte stopp för det långt gångna förfallet.

www.stadt-eisfeld.de 

I området finns ytterligare småstäder, som var och en har sina företräden:

Themar (3 100): medeltida struktur, stadskyrkan St. Bartholomäus, rådhuset, natursköna omgivningar

Bad Colberg-Heldburg (2 300): består av flera klart avgränsade stadsdelar i form av byar, sevärd Veste Heldburg, korsvirkeshus

Ummerstadt (500): Thüringens minsta och en av Tysklands  minsta städer, en mångfald vackra korsvirkeshus, däribland rådhuset.

[Upp]