Weimar

Staden Weimar (ca 64 400 inv.) är känd sedan 899, då den först omnämndes. 1552 valde Johann Friedrich I, kurfurste av Sachsen, Weimar som sin residensstad och därmed påbörjades utvecklingen från en liten provinsstad till medelpunkt i den tyska kulturhistorian. Tillsammans med hertigen kom Lucas Cranach d.ä. och så småningom blev Weimar den stad i Tyskland som drog till sig de flesta av 1700- och 1800-talens stora kulturpersonligheter: Goethe, Schiller, Herder, Bach, Liszt, Strauss, Wieland och många flera. Nästan alla av dem kom för ett kortare uppehåll men stannade ofta i år eller årtionden. Under denna period grundades ett flertal kulturinstitutioner, som fick en stor betydelse. Men även inom modern historia har staden spelat en viktig roll. Efter första världskrigets slut samlades i nationalteatern den nationalförsamling, som införde den första demokratiska författningen i Tyskland. Något senare skulle Weimar komma att få en mindre smickrande roll, då nationalsocialisterna 1937 lät upprätta koncentrationslägret Buchenwald. Genom häftiga bombangrepp 1945 förstördes innerstaden till stora delar. Efter krigsslutet har staden återuppbyggts och förutom att vara Europas minsta kulturstad har den också blivit ett modernt kongresscentrum och hör till de mest omtyckta tyska kongresstäderna samtidigt som den också har utvecklats till en internationell mötesplats för politik och näringsliv.

Den som vill fördjupa sig i staden Weimars historia bör inte missa att besöka Weimarhaus. Här kan man med hjälp av vaxmodeller och modern teknik få en inblick i Thüringens och Weimars historiska betydelse från 3000 f. K. fram till den klassiska tiden.

Bland stadens många sevärdheter finns det s.k. Bertuchhaus, en klassicistisk byggnad uppkallad efter förläggaren Bertuch, som lät uppföra den under 1700-talets slut. Speciellt iögonenfallande är byggnadens indelning i tre välproportionerade delar och den representativa entrén med trappuppgången inomhus. Här sysselsatte han ett stort antal yrkesutövare inom tryckeribranschen, av vilka en var Christiane Vulpius, sedermera hustru till Goethe.

I Weimar finns flera byggnader som förknippas med Goethe, däribland det hus han bodde i under nästan 50 år. Huset byggdes 1709 och Goethe flyttade in 1782, då det ställdes till hans förfogande av hertig Carl August. Senare fick han det i gåva av hertigen. Vid ett besök bör man lägga märke till valet av färger i rummen. Goethe, som inte bara var författare, hade också ett flertal studier inom olika vetenskapliga områden bakom sig. Ett av hans intressen gällde färglära, som han här omsätter i praktiken genom att låta färgerna få utöva sin verkan på det mänskliga sinnet. Huset innehåller de omfattande samlingar om mer än 50 000 exponat, som Goethe lämnade efter sig vid sin död och som har bevarats nästan helt intakta. Efter hans död förblev huset i familjens ägo till 1885, då det enligt testamente efter den siste släktingen skulle kvarleva som Goethe-Nationalmuseum och vara tillgängligt för offentligheten. Museet är inte uppbyggt som museum, utan visar huset som det var under Goethes tid med alla dess olika rum.

Innan Goethe flyttade in i det större huset bodde han dessförinnan i ett mindre gårdshus på floden Ilms högra strand. Detta har nu restaurerats och inredningen återställts till att motsvara den tid, då Goethe vistades där. Detta var hans bostad från 1776, då han kom till Weimar, och fram till 1782. Men även efter att han erhållit den nya bostaden använde han sig av det lilla huset som ett slags tillflyktsort, där han i lugn och ro kunde arbeta.

1799 flyttade också Schiller till Weimar, där han 1802 köpte ett hus. Husköpet var en svår ekonomisk belastning för honom, vilket gjorde att han kände sig tvungen att arbeta hårt, vilket ledde till sjukdomar. 1805 avled han som följd av en sjukdom med hög feber. Efter hustruns död 1826 såldes huset och inventarierna delades mellan barnen eller avyttrades. 1847 beslöt stadens råd att köpa huset, som skulle bevaras som ett minne över Schiller. Vissa inventarier kunde återanskaffas och under 1980-talet restaurerades huset, så att det återfick det utseende, som det hade under Schillers tid. Schillers bostadshus är utformat som historisk interiör och inte som museum, vilket innebär att avspärrningar till stor del saknas liksom också texter vid föremålen.

Bland Weimars alla museer intar museet i Weimars slott en särställning. Slottet var en medeltida vattenborg, som under 1500-talet fick representativa uppgifter, då den dåvarande kurfursten av Sachsen genom förlust i det schmalkaldiska kriget också förlorade sin kurfurstevärdighet tillsammans med kurlandet Wittenberg och således utsåg Weimar som plats för sitt residens. Under 1600-talet färdigställdes slottet som e anläggning med tre flyglar i fransk stil. Tyvärr förstördes stora delar vid en brand 1774 och byggdes upp igen under den klassicistiska tiden. En fjärde flygel i nybarock stil tillkom 1914. Sedan 1923 används slottet som museum och kan uppvisa mästerverk från olika epoker. Museet är ett av de mest betydande i de östra delstaterna. I den rika samlingen utgör Lucas Cranachs samling med 1500-talsmålningar en höjdpunkt. Här finns också verk av Dürer samt en kollektion av ryska ikoner från 1400-talet och framåt. Även nederländska målare är rikt företrädda. Tiden från 1700-talet och framåt är rikt företrädd av den tidens kända målare.

Den barocka slottsanläggningen Belvedere i stadens utkanter byggdes runt 1730 som residens för hertig Ernst August av Weimar. Slottet är uppdelat i en huvudbyggnad med två paviljonger vid sidan av. Här inrättades ett museum med porslin, fajans, möbler, smycken och målningar från 1700-talet. Runt slottet uppstod också en representativ barock trädgårdsanläggning, där man byggde orangerier. Under 1700-talets andra hälft skedde en smakförändring bort från den symmetriska trädgårdsstrukturen, som nu ersattes av en mera parkliknande struktur i efterklassisk/romantisk stil. I den nya anläggningen planterades många nya växter och Goethe tillbringade mycken tid här för sina naturvetenskapliga studier och botaniska försök.

Kompositören Franz Liszt flyttade 1848 till Weimar för att bli kapellmästare där. Under denna tid undervisade han ofta elever utan betalning, av vilka flera sedan blev framstående pianister. Efter hans död 1886 gjordes hans våning till minnesplats, där man kan se brev, porträtt och minnen från hela världen.

Fram till september 2004 fanns Anna-Amaliabiblioteket, det storartade biblioteket med den underbara rokokosalen, då det hemsöktes av en storbrand, som förstörde 50 000 historiska böcker. Åtskilligt flera blev så illa åtgångna, att de måste restaureras. Däremot kunde den dyrbara bibelsamlingen med Lutherbibeln räddas.

Tack vare dessa och många andra byggnader i Weimar upptogs staden 1998 i UNESCO:s lista över världskulturarv.

Foton Weimar Maik Schuck www.weimar.de

En plats, som normalt inte direkt förknippas med Weimar, men som ligger i stadens omedelbara närhet, är Buchenwald, ca. 8 km norr om staden. Buchenwald var ett av de största nationalsocialistiska koncentrationslägren under Tredje Riket. Det uppfördes 1937 och bestod av två delar, det s.k. stora lägret och det lilla lägret. Det stora lägret var avsett för sådana fångar, som arbetade på orten, det lilla, som tillkom 1942, tjänade som genomgångs- och karantänläger, i början av 1945 också som dödsläger. Till Buchenwald hörde också 130 sidoläger, som till en del låg ganska långt från huvudlägret. Efter lägrets tillkomst ökade antalet fångar kraftigt och i februari 1945 hade man nästan 114 000 intagna. Sammanlagt genomströmmades lägret och dess sidoläger av ca. 239 000 människor. Till en början samlades här framför allt politiska fångar men senare också ett mycket stort antal judar. Drygt 43 000 av fångarna dog på grund av den omänskliga behandlingen i lägret eller genom exekution (sovjetiska krigsfångar). Strax före krigsslutet skulle lägret evakueras och man beräknar, att upp till 15 000 offer omkom vid detta tillfälle. Lägret befriades av amerikanska trupper 11 april 1945.

När de amerikanska trupperna drogs tillbaka övertogs lägret av den sovjetiska hemliga underrättelsetjänsten NKWD, som använde det till att internera tidigare nationalsocialistiska funktionärer, militärer och personer som angivits. Av de ca. 28 000 personer som spärrats in efter kriget, dog över 7 000 till följd av betingelserna i lägret. Lägret är känt under beteckningen Specialläger nr. 2 i Buchenwald och fanns kvar fram till 1950. Under DDR-tiden omnämndes inte officiellt denna del av lägrets historia, utan det var först i och med de båda staternas sammanslutning, som lägrets sista tid kunde bearbetas. Detta resulterade i en ny permanent utställning vid sidan av den tidigare, så att hela koncentrationslägerperioden numera finns dokumenterad.

Genom detta område passerar turistleden: Klassikervägen

[Upp]