Området Saalfeld-Rudolstadt ligger i södra delen av Thüringen och finns sedan 1994, då förvaltningskretsarna runt de båda städerna, som utgör de dominerande centralorterna i området, slogs samman. De båda städerna har en över 1000 år gammal växlingsrik historia bakom sig, där viktiga avsnitt i städernas historia präglades av grevarna av Schwarzburg. Under deras ledning utvecklades området både ekonomiskt och kulturellt bl.a. genom byggnadsverksamhet, som gjorde att hantverk och industri blomstrade samtidigt som man lockade till sig 1700- och 1800-talens stora kulturpersonligheter.
Drygt hälften av områdets areal utgörs av skog och 36% av jordbruksmark. Just denna uppdelning gör att området i sig kan erbjuda både ett prestationsstarkt näringsliv och ett landskap fullt av rekreationsmöjligheter. Typiskt för näringslivet i området är mångfalden av hantverksföretag och större industrier inom branscherna ståltillverkning, kemiska och medicinska produkter, elektronik, maskintillverkning, porslin, leksaker och livsmedel.
Området hör till de vackraste trakterna i Thüringen med väl utbyggda turistiska mål som t.ex. grottorna i Saalfeld, olika byggnader i Rudolstadt, staden Bad Blankenburg som inkörsport till den romantiska Schwarzadalen m.m. Sex av Tysklands turistiska vägar genomkorsar området och många utbyggda cykel- och vandringsleder står till förfogande.
Staden Saalfeld
(ca 28 100 inv.) hör
med sin över elvahundraåriga historia till Thüringens äldsta städer och
ligger inbäddad i floden Saales
dalgång. Redan 899 finns här omnämnd en befäst gård, som senare under
900-talet utvecklades till en kungsgård. Sedan man grundat ett
benediktinerkloster 1071 utvecklades orten till ett kyrkligt maktcentrum i
södra Thüringen. Omkring 1180 anlades under kejsar Fredrik Barbarossa en
stadsbosättning. Bekant blev staden omkr. 1500 genom sina snideriverkstäder. Den ekonomiska uppgången under 1500-talet var ett resultat av brytningen av
koppar- och silvermalm samt den florerande handeln med avlägsna platser. Den gamla
handelsvägen mellan Nürnberg och Leipzig ledde genom Saalfeld och förde med
sig både rikedom och en
öppenhet gentemot världen i övrigt. Det industriella
uppsvinget satte igång 1860, då den första maskinfabriken grundades. Denna
efterföljdes snart av andra industrier inom bl.a. den optiskt-mekaniska
branschen och tillverkningen av chokladprodukter. Det nuvarande näringslivet
karaktäriseras av maskinbyggnad, mikroelektronik, medicinteknik och
tryckeriverksamhet. Fortfarande är tillverkningen av sötsaker (choklad) viktig
i staden. Den ursprungliga fabriken var DDR:s största chokladfabrik, då den 1991
övertogs av firman
Stollwerck, Köln, och är nu en av stadens
största arbetsgivare.
I staden finns ett stort antal byggnadsverk i
sten, som har gett staden namnet "Thüringens stenkrönika". Till
dessa byggnadsverk hör Darrtor, som är en av stadens fyra kvarvarande
stadsportar och under sommarmånaderna öppen för besökande. Uppifrån porten
har man en god utsikt över Gamla stan och dess omgivningar liksom mot de
omgivande bergen och höjderna runt staden. Av de ursprungliga fem stadsportarna
intar Darrtor en särställning i stadens befästning, eftersom tornet utgjorde
förbindelseled mellan staden och den tidigare byn Alter Markt, som låg
utanför stadsbefästningen. Även de tre övriga stadsportarna är mycket
sevärda.
Den stadsmur, som omgav staden, tillkom under
1200-talet och beräknas ha varit färdig 1250. De rester av
stadsbefästningarna, som man kan se idag, tillkom till största delen under
1300- och 1400-talen. Den ursprungliga muren torde ha varit mellan 6 och 8 m
hög och rester av denna kan fortfarande se på vissa ställen i staden. I muren
fanns inbyggda bastionsliknande utskjutande torn, av vilka fortfarande tre finns
kvar. Alltsedan 1700-talet förlorade muren sin betydelse som befästningsverk
och man började till och med att använda den som yttervägg i hus som byggdes.
Senare revs stora delar av den. Trots detta har en förvånansvärt stor del av
befästningsanläggningarna kunnat bevaras och 1995 genomfördes en stegvis
reparation av murens södra delar.
Stadens rådhus byggdes upp under början av
1530-talet och blev till ett av Thüringens vackraste. Stilmässigt är det en
blandning av sengotikens inhemska tradition och modernare arkitektoniska element
från renässansen. Rådhuset intar en dominerande ställning bland byggnaderna
vid torget och dess framsida är rikligt och harmoniskt disponerad. Sidan delas
i två hälfter av ett utskjutande trapptorn med spetsig kupol. Tornet är
vidare försett med en balkong, varifrån man kunde lämna viktiga meddelanden
till befolkningen. På tornets ömse sidor finns olika utformade burspråk, av
vilka det högra ger byggnaden ett pregnantare utseende. Trots omfattande
ombyggnationer under slutet
av 1800-talet kan de övre våningarnas ursprungliga
rumsindelning fortfarande rätt väl urskiljas. 1998 utfördes en genomgripande
restaurering, som framför allt omfattade inre konstruktioner, men även takets
skifferbetäckning återställdes till sitt förutvarande utseende. På torgets
norra sida lägger man märke till en rad hus, som har sitt ursprung i medeltida
försäljningsstånd. Husen tillkom 1849 i senklassicistisk stil, sedan de
tidigare korsvirkeshusen hade måst rivas på grund av byggnadernas dåliga
tillstånd.
Den evangeliska Johanniskyrkan är en gotisk
hallkyrka, vars treskeppiga långhus fortsätts i öster av ett enda skepp för
koret. I vinklarna mellan kor och långhus står två torn, som fick sin
likformiga gestaltning först 1890. Till kyrkans besynnerligheter hör den yttre
predikstol, som finns i kyrkans sydvästra hörn. Kyrkans imponerande inre
bestäms av de
kraftiga pelarna. Motsatsen mellan kor och långhus framhävs av
dels det tre steg högre belägna koret och dels det ljus, som finns där i
motsats till långhusets mörkare utformning. Vid restaureringen 1982 togs
hänsyn till kyrkans medeltida färggivning, som nu återställdes. Vid arbeten
i koret upptäcktes en tidig målning föreställande blommor och örter, som
hade målats över under 1600-talet. Dessa var så skickligt gjorda, att nästan
80 stycken kunde bestämmas botaniskt. Kyrkans altare är förmodligen
tillverkat av en lokal mästare.
Grundstenen till residensslottet i Saalfeld
lades 1677 av hertigarna Albrecht och Bernhard av Sachsen-Gotha, sedan det
tidigare benediktinerklostret på platsen hade rivits. Samtidigt med
slottsbyggnaden anläggs i södra
delen av området en slottspark
i fransk symmetrisk stil, vars mittelpunkt utgöres av en stor brunn. Här
byggdes också kavaljershus och orangeri. Speciellt för den tiden var, att
anläggningen stod öppen för alla, som ville ta en promenad där. Det barocka
slottskapellet med sin rikliga utsmyckning av plastiker och målerier hör till
de mest mogna prestationerna inom protestantisk barock kyrkobyggnadskonst i
Thüringen.
Ett besök i Saalfeld bör också omfatta
grottorna (1 km söder om Gamla stan), som man kan läsa om i Guiness rekordbok,
eftersom de är världens färgrikaste grottor i sitt slag. Som turistattraktion
kan de jämföras med Wartburg, Kyffhäuser eller Weimar och har årligen över
200 000 besökare. Det som framför allt fascinerar besökarna är mångfalden
av och färgprakten hos mineralerna. Den äldsta grottan öppnades för
besökare redan 1861, men senare har de också fått ett rykte som hälsosamma
källor med medicinsk effekt på sjukdomar i de övre luftvägarna.
Rudolstadt
(ca 25 800 inv.) är känd
sedan 776 och blev stad 1326. 1340 övergick den i Grevens av Schwarzburg ägo
och upphöjdes till huvudstad och residensstad i det senare bildade
furstendömet Schwarzburg-Rudolstadt. Under de följande århundradena
utvecklades Rudolstadt till ett betydelsefullt kulturellt och politiskt centrum,
då den framför allt förknippas med tysk konst- och kulturhistoria.
Blomstringstiden inföll under 1700- och 1800-talen samtidigt med Weimars
och Jenas. Många av den periodens kulturella
personligheter som Schiller, Goethe, Fichte, Humboldt, Schopenhauer, Wagner,
Liszt och Paganini förknippas med staden och dess närmaste omgivningar. Det
dröjde länge, innan staden fick industrier, som förtjänade namnet. I mitten
av 1700-talet påbörjades tillverkningen av porslin, men det skulle dröja till
senare delen av 1800-talet, innan andra tillverkningar skulle få en mera
utvecklad industri. Fram till dess präglades staden av dess jordägande
innevånare. Det avgörande genombrottet kom med anslutningen till
järnvägsnätet. Nu grundades företag, som tillverkade bl.a. läkemedel och
leksaker, som kom att bli kända världen över. Senare tillkom också kemisk
industri, som blev känd för sina syntetiska fibrer.
Ett kännemärke för staden är slottet
Heidecksburg, som tack vare sin belägenhet på Slottsberget ovanför Gamla stan
är synligt på långt håll. Det mäktiga barockslottet med sina tre flyglar
tillkom under 1700-talets andra hälft på resterna av en tidigare nedbrunnen
renässansanläggning. Fram till 1918 var det residens för fursteätten
Schwarzburg-Rudolstadt. I slottets inre finns många kulturhistoriskt
värdefulla konstföremål. Vid sidan av de furstliga bostads- och festrummen
kan man också bese en omfångsrik porslinssamling, tavlor, vapen, bibliotek och
växlande utställningar. Den stora festsalen hör till den tyska rokokons
vackraste och slottet i sin helhet är det praktfullaste barockslottet i
Thüringen.
Stadskyrkan St. Andreas är en treskeppig
sengotisk hallkyrka, som tillkom under åren 1463 - 1475 genom ombyggnad av en
tidigare kyrka från 1100-talet. Den nutida bilden av kyrkan präglas i stort av
en ombyggnad under 1630-talet liksom av den inre utsmyckningen från tidig
barock. En av kyrkans klockor från 1499 skall ha inspirerat Schiller till en av
hans mest bekanta dikter, das "Lied von der Glocke".
Bad Blankenburg (ca 7 500 inv.) är
en betydligt yngre stad och omnämnd först 1267, även om den har funnits
tidigare. Som stad omtalas den 1323. Under medeltiden var Blankenburg en typisk
liten stad bestående av jordägande innevånare. Under denna tid är den också
känd för sin utvinning av silver och odling av vin. Dessa båda näringsgrenar
förlorade med tiden sin
betydelse och ersattes av bl.a. kurverksamhet och
odling av lavendel. Jordförhållandena och klimatet erbjöd idealiska
växtbetingelser och den nya produkten gav odlarna en ny inkomstkälla. Ett
svårt ingrepp i stadens historia utgjorde den stora stadsbranden 1744, då så
gott som samtliga hus i staden förstördes. I mitten av 1800-talet upptogs kur-
och badverksamheten genom att ett behandlingshem inrättades i den nuvarande
kurparken. Fram till första världskriget utvecklades staden till en
blomstrande kurstad med sanatorium och villakvarter typiska för den tiden.
Efter andra världskrigets slut ändrade staden karaktär till semesterort med
industri. I samband med Tysklands återförening skedde en kraftig
omstrukturering, så att tyngdpunkten förlades till medelstora företag och en
satsning på kurverksamheten.
Till stadens sevärdheter hör borgen
Greifenstein, som är en av Tysklands största feodala borgar. Den ligger högt
belägen på berget Hausberg och omges av ett unikt naturskyddsområde, där man
också finner utmärkta vandringsleder. Borgen, som ända in på 1600-talet
benämndes slott Blankenburg, hade sin blomstringsperiod under 1200- och
1300-talen, då den utgjorde residens för grevarna av Schwarzburg-Blankenburg.
Vid 1500-talets mitt började anläggningen att förfalla och grevarna flyttade
sitt residens till Rudolstadt. I mitten av 1600-talet skedde en upprustning av
borgar i Tyskland, då man fruktade turkiska anfall. Vid 1800-talets början
rasar flera delar av borgen. Under hela det resterande 1800-talet och en bit in
på 1900-talet pågår uppbyggnadsarbeten. Borgen restaurerades senast vid
senaste sekelskiftet. Den används förutom vid festligheter också vid
konserter.
Förknippat med staden är en personlighet inom den tyska pedagogiken, Friedrich Fröbel. Utomlands är han som person inte så känd, som den verksamhet han instiftade. Han insåg nödvändigheten av att ge små barn undervisning, som skulle främja deras utveckling. I och med detta hade han gett upphov till föregångaren till våra dagis, Kindergarten, ett ord som spridit sig över stora delar av världen.
| Genom detta område
passerar turistleden: Klassikervägen
|
[Upp]