Saale-Holzland

Området mellersta Saaledalen och de täta skogarna i öster befolkades tidigt av österifrån kommande slaver. Från och med 900-talet förträngde germanerna slaverna i området, som kom att tillhöra det frankiska rikets östra gränsområde med floden Saale som gräns. Sorber och franker kom sedan att gemensamt befolka det här området. Från 875 och drygt 60 år framåt byggdes i Thüringen ett stort antal borgar, däribland i Dornburg och Kirchberg. I början av 1100-talet påbörjades den tyska koloniseringen i och med grundandet av kloster. I de urskogsliknande dalgångarna bröts ny mark genom svedjebruk av de efterföljande thüringska och frankiska bosättarna. Från 1100-talet och framåt styrdes området av olika adliga ätter, som avlöste varandra med jämna mellanrum.

Saale-Holzland sträcker sig som en krage öster om staden Jena och de landskap som präglar området är mellersta Saaledalen med dess berggrund av musselkalk, Thüringer Holzland med vidsträckta skogar, den nordöstra delen med den bördiga lössjorden samt dalen vid floden Weisse Elster.

Områdets ekonomiska utveckling bygger i stort på keramik och trä. Keramiktraditionen går ca. 300 år tillbaka i tiden. Trätraditionen präglas framför allt av den hantverksmässiga användningen av trä i området omkring Hermsdorf, vilket också har gett Thüringer Holzland dess namn. För 100 år sedan blev orten bekant genom tillverkningen av stegar, vilket blev ortens egentliga inkomstkälla. På de områden, där den bördiga jorden finns, odlas säd, grönsaker och frukt, dessutom förekommer djurhållning. I området finns flera turistiska mål i form av slott och borgar.

Till kategorin småstäder hör också Kahla (ca 7 600 inv.), som ligger vid den tidigare handelsvägen mellan Nürnberg och Naumburg. Från 600- talet och ca. 250 år framåt försökte slaviska stammar från Saale-Unstrutområdet att utsträcka sina bosättningar västerut över gränsfloden. Som skydd för landet upprättades borgar och vakttorn, som senare byggdes ut till fasta borganläggningar. Först 876 omnämns staden under sitt namn. Att Kahla ligger inom ett gammalt vinodlingsområde framgår av anteckningar från 1140; således hör området till de nordligaste vinodlingsområdena i Europa. Till följd av krigshändelser brinner staden upp 1345 och samtidigt också nästan alla dittills daterade urkunder. Under trettioåriga kriget plundras staden 1632, däremot kunde man tack vare stadsbefästningarna klara sig vid senare belägringar. 1843 började tillverkningen av porslin, vilket skulle få stor betydelse för stadens näringsliv. Detta hade dessförinnan dominerats av de mindre jordbruken.

Staden ligger utefter den 34 mil långa historiska "Porslinsvägen" (Porzellanstrasse) med dess traditionella orter med porslinstillverkning. I hembygdsmuseet kan man få reda på mera om porslinarbetarnas levnadsbetingelser under gångna århundraden och en utställning i porslinsverket visar med hjälp av foton och verktyg gamla och nya produktionssätt i keramik. Hembygdsmuseet är beläget i det s.k. Metznerska huset, som tillkom under 1500-talet. Dess byggnadsstil är sällsynt i detta område men förekommer ofta i Harz och trakterna däromkring.

Till de historiskt intressanta detaljerna i staden hör den gamla stadsmuren från 1100-talet, som finns kvar så gott som intakt. Med sina torn och stadsportar skyddade den de medeltida husen i Gamla stan. Romantiskt belägna smala passager och trappor förbinder den högre belägna innerstaden med det övriga stadsområdet. Av originaltornen finns två kvar, Malzturm och Marterturm.

Stadskyrkan St. Margaretha är uppkallad efter stadens skyddshelgon och byggdes förmodligen på grundmurarna efter ett tidigare slottskapell. Vid en storbrand 1410 förstördes också kyrkan nästan helt och hållet. Nybyggnaden påbörjades året efter, men kyrkan stod inte färdig förrän 1495. Här predikade Martin Luther 1524 och klockorna, som ringde till hans predikningar, finns fortfarande kvar i kyrkans torn.

Ovanför staden ligger borgen Leuchtenburg, som tillkom under 1100- och 1200-talen, som var den tid, då de flesta feodala borgar byggdes. Borgen finns omtalad 1221 i samband med en rättslig strid. Borgen tjänstgjorde både som bostad och försvarsanläggning och traktens bönder kunde också använda den som tillflykt. Borgen byggdes 240 m ovanför Saale och låg strategiskt ytterst gynnsamt. Åt alla sidor erbjöd de branta sluttningarna ett naturligt skydd. Även vägen upp till borgen anlades efter strategiska överläggningar, eftersom den var så byggd, att anfallare vände sin högra, och alltså oskyddade sida, mot borgen. Den enda kvarvarande del av borgen från 1200-talet är det 30 m höga tornet, övriga delar har tillkommit under senare tid. Under nästan två sekel förblev borgen tack vare sitt strategiska läge och goda försvarsanläggningar ointaglig. 1373 förstörde en brand borgen och endast tornet och en del av försvarsanläggningarna blev kvar. Återuppbyggnaden påbörjades emellertid samma år. På grund av städernas ekonomiska makt, utbyggnaden av landsherrarnas välde och den nya krigstekniken förlorade borgarna i slutet av medeltiden sin funktion och tillfredsställde inte ens den dåtida bostadskulturens anspråk. Således kunde borgen under trettioåriga kriget inte erbjuda speciellt mycket skydd åt de omkringliggande byarna och städerna. På så sätt kom det sig, att man tidvis var tvungen att försörja den svenska hären med mat och dryck.

Borgen kom senare att fram till 1871 användas som tukthus. 1873 bestämdes att det skulle byggas ett hotell och tukthusavdelningarna revs för att bereda plats för bl.a. en sommarhall och en terrass. I förborgen byggdes det tidigare arbetshuset om till en liten hotellverksamhet. Tornet gjordes om till utsiktstorn. Överhuvud bör förändringen av Leuchtenburg till utflyktsmål ses i samband med tidens romantiska kulturinriktning och hembyggdsrörelsens framåtgång under 1800-talets andra hälft. Under Weimarrepubliken blev borgen en omtyckt mötesplats för ungdomsrörelsen och sedan 1920 finns där ett vandrarhem. Från 1906 finns också ett distriktsmuseum i borgen, där man med hjälp av föremål från trakten visar utvecklingen inom området historie- och forntidskunskap. Sedan 1963 har man specialiserat sig på porslin från Thüringen och Leuchtenburgs historia.

www.kahla.de 

Stadtroda (ca 6 400 inv.) uppstod under 800- och 900-talen, då frankiska nybyggare bröt nytt land i Rodas dalgångar och bosättningen Roda, belägen på en utskjutande klippa, kom till. Platsen är väl synlig på långt håll genom det fyrkantiga tornet på Heliga Korsets kyrka. Föregångaren, en träkonstruktion, skall redan 1013 ha tjänat som försvarstorn. Så tidigt som 1251 ansågs Roda vara en stad, men stadsrättigheter fick man först 1310. Omkring 1500 omnämns ett slott, som tillsammans med kyrkan, rådhuset och hälften av alla bostadshus förstördes i den stora stadsbranden 1638. Omkring det nyuppförda slottet utvecklades en ny stadsdel nere i Rodas dalgång. Ytterligare en stadsdel uppstod omkring det 1240 inrättade nunneklostret i Rodaaue. Efter grundandet fick klostret motta rika gåvor i form av land, gods och penningmedel. Reformationen i Thüringen inledde avvecklingen av klostret och var fullt genomförd 1535. Genom grundandet av olika furstendömen från 1600-talet och framåt, fick Stadtroda allt större betydelse, då allt mera av förvaltningarna förlades dit. Ytterligare en faktor gjorde, att staden blev mera känd. De stora skogsområdena däromkring och den klara, rena luften gjorde, att många, som sökte rekreation, sökte sig till Stadtroda. Här byggdes Thüringens vackraste naturbad och många intressanta byggnader. Efter andra världskrigets slut påbörjades en tillbakagång av kurverksamheten, då man på grund av alla flyktingar och fördrivna inte kunde erbjuda tillräckligt många rum för alla kurgäster. Inte heller det förstatligade hotellväsendet kunde tillfredsställa de anspråk, som ställdes, varför kurverksamheten upphörde 1962.

Till stadens sevärdheter hör ruinen efter det tidigare cistercienserklostrets kyrka. Ruinen efter kyrkan bildar en kvadrat 37,5 m x 14,7 m, där koret är betydligt längre än långhuset. På den västra sidans innervägg finns sex gravplattor, med olika typer av kors inristade. Ett par av korsen visar genom sin utformning, att plattorna är minnestavlor över präster.

Stadens protestantiska huvudkyrka byggdes efter stadsbranden 1638 på den plats, där den tidigare Mariakyrkan var belägen och invigdes 1655 under namnet St. Salvator. Iögonenfallande är kyrkans långhus, som är byggt som en oktaeder. Bland kyrkans inventarier kan nämnas predikstol och dopfunt från 1652. Man bör också lägga märke till den rikt utsirade västportalen från övergångstiden mellan sengotik och renässans. Troligen är denna kvar från den tidigare kyrkan.

Stadens äldsta kyrka är Heliga Korsets kyrka, som ligger på en höjd ovanför staden. Det är troligt, att denna tillkom, då tyska stammar koloniserade det tidigare slaviska området. Det var den första bosättningen Rodas kyrka, som också var befäst. Av den första träkyrkan finns inget kvar. Den äldsta kvarvarande delen, det östra tornet, härstammar från romansk tid och uppvisar stildrag från 1100-talets andra hälft. I kyrkan finns också gotiska inslag. På huvudportalen är årtalet 1014 inhugget.

En föregångare till det nuvarande slottet från omkring 1500 förstördes i den stora branden. Det nya slottet påbörjades 1663 men stod inte färdigt förrän 1780, men redan 1736 var det bebott av prinsar och prinsessor från ätten Sachsen-Gotha-Altenburg. Från 1780 tjänade det som säte för olika myndigheter. Numera är domstolen för Saale-Holzland inrymd i slottet.

www.stadtroda.de 

[Upp]