Distriktet Greiz

Området Greiz befolkades tämligen sent. Som skogslandskap fungerade det i begynnelsen enbart som genomgångsområde för människor, som var på vandring. Inom det område, som kallas Gera Land är bara en större bosättning på höglänt mark (Eselsberg) bekant från brons- eller tidig järnålder. Under 800- och 900-talen bosatte sig de slaviska sorberna inom området, vilket de många ortnamnen på -itz bevisar. Under 1100-talet var Vogtland målet för den tyska expansionen österut. Ortnamn på -grün, -dorf och -reuth tyder på ett germanskt ursprung. För att säkra sin kungamakt insatte stauferätten fogdar (Vogt), som såg till, att alla förordningar efterföljdes. Denna historiska händelse var orsaken till namnet Vogtland, som på den tiden var ett betydligt större område än idag. Sett över en längre tid var det bara furstehuset Reuss, som fick makt och inflytande. Ätten hade två linjer, som regerade över olika områden, men som 1919 slöt sig samman till ett enda rike, som året efter uppgick i det nygrundade landet Thüringen. I april 1945 intogs området av amerikanska styrkor, som sedan i juli enligt överenskommelse överlämnade det till de sovjetiska styrkorna.

Området Greiz ligger mellan floderna Weida och Weisse Elster och omsluter på tre sidor den fristående staden Gera. Landskapet präglas i söder av utlöpare till Thüringer Schiefergebirge och Erzgebirge och i norr av Saale-Elsters sandstensplatta. Weisse Elsters dalgång sträcker sig genom hela området från söder till norr med stora skogsområden och ytor lämpliga för jordbruk. I områdets västra del bestäms landskapsbilden av de tre uppdämningarna av Weida, där den största av dem är bekant under namnet "Zeulenrodaer Meer".

Näringslivet i området präglades tidigt av textilindustrin, kemisk industri, maskinbyggnad, möbelindustri och bergsbrytning. Den senare tidens strukturomvandling har stabiliserat enskilda näringslivsgrenar och de viktigaste traditionella industrierna har kunnat behållas. Nya branscher som tillkommit är miljöteknik och elektronik. Dagens näringsliv består till största delen av medelstora företag, där huvudparten utgöres av bearbetande företag, serviceföretag och byggnadsföretag. Turismen tjänar på områdets många historiska och kulturella traditioner och kan uppvisa många intressanta byggnader och museisamlingar.

Greiz (ca 24 000 inv.) är största stad i området och känd sedan 1209. Redan 1225 fanns borgen och stadskyrkan. 1306 grundas ätten Reuss - Greiz av fogden Henrik II, som låter Greiz bli säte för den delen av ätten. Greiz omnämns som stad 1359 men det äldsta kända stadsprivilegiet är från 1527. Dessförinnan hade motsättningarna mellan de olika linjerna tagit sig uttryck i en delning av borg och stad 1449. Detta upprepades vid senare tillfällen också, då landet Greiz delades i övre och nedre Greiz. Under 1600-talets andra hälft skedde en ekonomisk utveckling genom bl.a. tyg- och klädesmakare och färgare, som började bedriva sin verksamhet i staden. Samtidigt upphöjdes alla linjer av ätten Reuss i det ärftliga riksgreveståndet. 1768 förenades de båda herresätena övre och nedre Greiz till grevskapet Reuss äldre linjen och staden utses 10 år senare till residensstad för furstendömet Reuss äldre linje. Under mellantiden hade Henrik XI byggt sommarpalatset i den furstliga parken. 1866 förklarade Preussen krig mot furstendömet, som fick fred efter en hög ekonomisk insats. 1871 upptogs det som förbundsstat i det nya tyska riket och ingick i detta fram till 1918, då novemberrevolutionen tvingade den furstliga regeringen att avgå. Området kom sedan att ingå i det nyinrättade landet Thüringen.

I staden finns två slott, det övre och det nedre. Det övre slottet höjer sig över staden på en 50 m hög bergskägla och på den högsta punkten finns ett 24 m högt torn, som torde vara den äldsta delen av den borganläggning, som omtalas 1209. Genom ett blixtnedslag 1540 brann borgen upp och därmed också många värdefulla skriftstycken om borgens uppkomst. Bara i den östra huvudflygeln kunde grund- och yttermurarna bibehållas. I och med återuppbyggnaden fick slottet i allt väsentligt sin nuvarande utformning så när som på byggnaderna på nedre slottsgården, som uppfördes först senare. Till höger innanför porten finns museirum. 

Det nedre slottet, beläget vid floden Weisse Elster, var under århundraden ätten Reuss residens. Detta tillkom vid delningen av området Reuss 1564, då Henrik d.ä. lät bygga ett nytt residens vid sidan av stadskyrkan. Efter en storbrand 1802, som inte skonade vare sig kyrkan eller slottet, vidtog en uppbyggnad i klassicistisk stil. Speciellt vacker är den tidigare festsalen, numera kallad vita salen, med sina värdefulla stuckaturer. 1885-85 byggdes den södra flygeln till med vinterträdgård och representativa rum. I slottet finns nu stadens hembygdsmuseum, där man visar huset Reuss historia i samband med staden Greiz utveckling. Här finns också stadens turistinformation. 

Stadskyrkan St. Marien byggdes upp på nytt 1805 efter stadsbranden, varvid tornet gjordes exakt efter förebilden. Det inre av den treskeppiga kyrkan delas av kraftiga korintiska pelare, mellan vilka tre läktaretager har byggts. I kyrkans östra del finns ett predikstolsaltare med rik klassicistisk utsmyckning. Tillsammans med slottet utgör kyrkan en klassicistisk enhet i innerstaden.

På grund av bränderna, som flera gånger härjade i staden, finns flera sammanhållna områden i olika byggnadsstilar. Så finns t.ex. ett område med rika exempel på Jugendstil, en stil som har gett Greiz en särställning i jämförelse med andra städer.

www.greiz.de   

Weida (ca 8 700 inv.) ligger i sammanflödet av två små floder, Weida och Auma. Omkring år 100 trängde tyska bosättare in i det område som till övervägande del beboddes av slaver. Här svedjade de skogen och bedrev åkerbruk. Så småningom satte den tyske kejsaren in fogdar som förvaltare av sina områden. Weida omtalas första gången 1122 i en urkund och 1150 byggs Widenkyrkan som ett litet romanskt Mariakapell för att omkring 1230 byggas om till en stor kyrka med två torn. Under åren 1163 - 1193 byggs en större borg, som tack vare placeringen på en bergskam mittemot gamla stan får ett strategiskt läge. 1209 erhåller man stadsrättigheter 1262 omtalas en andra kyrka, Peterskyrkan i Neustadt. under andra hälften av århundradet byggs två kloster, ett för franciskanermunkar och ett för dominikanernunnor. Allteftersom staden byggdes ut, fick den större anseende, vilket också innebar, att man omkring 1400 hade en mur med fyra portar runt staden. Från 1406 och framåt förlorar staden i betydelse genom fogdarnas krig och genom arv. I samband med reformationen blir Weida protestantiskt 1524, vilket också leder till att klostrens jordegendomar delas upp. 1587 påbörjas det nya rådhuset i högrenässansstil. Som i många andra städer i omgivningen började hantverket att blomstra och framför allt gällde detta inom klädes- och tygtillverkningen. Under trettioåriga kriget hemsöktes staden av båda sidors trupper, som plundrade och skövlade den. 1643 lyckades man dock sluta ett vapenstillestånd med svenskarna, samtidigt som man erhöll ett skyddsbrev samt en summa pengar till återuppbyggnad av stadskyrkan och latinskolan. Till minne av detta döpte man en idag över 800 år gammal ek till "Schwedeneiche". 1687 utsätts staden för en häftig brand, som förstör det som hade byggts upp efter trettioåriga kriget, däribland rådhuset. 1720 blommar hantverket upp på nytt och det är åter klädes- och tygbranschen, som är ledande. Textilindustrin skulle bli betydelsefull för staden under århundraden. Under 1800-talets andra hälft uppstår alla betydelsefulla fabriker på de platser, där de många kvarnarna stod. Garverier, väverier och färgerier gjorde Weida till en industristad. Från 1910 tillkommer dessutom läder- och skoindustrin som en viktig faktor. Efter 1918 stagnerar den ekonomiska utvecklingen. Andra världskriget innebär ingen större förstörelse för staden, som intas av amerikanska trupper för att senare överlämnas till de sovjetiska. När man 1955 började bygga nya hus enligt den gängse DDR-modellen, innebar detta en markant nedrustning av det värdefulla gamla husbeståndet. I och med återföreningen 1990 går den industriella produktionen nästan helt tillbaka och arbetslösheten stiger kraftigt. De tidigare industrierna ersätts med nya medelstora företag.

Stadens kännemärke och mest betydande sevärdhet är den över 800 år gamla borgen Osterburg. Den tillkom som  militär fästning på 1100-talet och blev sedan den plats, där furstarna bodde. Det 54 m höga tornet med 5,7 m tjocka murar hör till de äldsta och kraftigaste i Tyskland. Idag är borgen en mötesplats för historia, konst och kultur. I gamla slottet finns ett galleri med växlande utställningar, i nya slottet finns konstnärsateljéer och en restaurang. I andra lokaler finns stadens museum.

Stadens renässansrådhus består av tre våningar och har byggts om flera gånger. Här finns förutom stadsförvaltningen också stadsbiblioteket och stadsarkivet. Speciellt för huset är de parvis anordnade fönstren, det höga trapptornet med den svängda kupolen och den täckta tillbyggnaden framtill.

Av stadens äldsta kyrka, Widenkyrkan, finns bara ruiner kvar. Den användes fram till reformationen men förföll sedan under årens lopp. De kvarvarande ruinerna ger fortfarande en imponerande bild av gotiken i Thüringen. 1997 försågs tornet med ett nytt tak.

www.weida.de 

Ronneburg (ca 5 500 inv.) är känt från 1209 men uppstod redan omkring 800 som en sorbisk bosättning i västra delen av den nuvarande staden. Den kom under århundradenas lopp att växla ägare flera gånger och tillhörde under denna tid de flesta av de i Thüringen vanligast förekommande ätterna. Staden härjades av flera storbränder och en stor andel av den äldre bebyggelsen brann upp. Även trettioåriga kriget anställde stora skador, då båda sidors trupper besatte staden och plundrade den. Den industriella utvecklingen i staden liknade den i andra städer i närheten och framför allt klädesbranschen blev en viktig inkomstkälla för arbetarna. 1841 försökte väverierna införa mekaniska vävstolar, vilket ledde till uppror bland arbetarna, som försökte tränga in i lokalerna och slå sönder de nya maskinerna. Under andra hälften av 1800-talet utvecklades Ronneburg allt mera till en industristad, som präglades av framför allt textil- och bilindustrin. De båda världskrigen medförde ingen förstörelse i staden. 

1666 hade man upptäckt den första helande källan, som dock snart glömdes bort. Först 100 år senare återupptäcktes den, samtidigt som också andra källor togs i bruk. Tack vare det framgångsrika utnyttjandet av källorna blomstrade stadens badliv fram till 1900-talets början. Under 1950-talet sinade källorna till följd av den påbörjade uranbrytningen.

1949 började ett nytt kapitel i Ronneburgs historia. Sovjetiska geologer hade funnit uran i trakten omkring Ronneburg och brytningen av denna förändrade staden kraftigt samtidigt som den ekologiska jämvikten förstördes. Synliga tecken på detta är de jättelika slagghögar, som samlades runt staden. När brytningen ställdes in för gott 1991, efterlämnade man ett landskap, som hade blivit hårt strapatserat, och tusentals gruvarbetare, som stod utan arbeten för att försörja sina familjer. I och med att uranbrytningen avslutades, började dock ett nytt kapitel, nämligen att sanera hela det område, som hade drabbats av brytningen. 

Efter 1990 har Ronneburg starkt förändrats. De sista textilfabrikerna lades ned 1991 och fabriken, som tillverkade hjul och fälgar, har starkt reducerat sin tillverkning. Efter några månaders nyorientering påbörjades en grundläggande förnyelse av staden och våningar, parker och gator sanerades eller förnyades. Speciellt parker och grönområden kommer att få en ytterligare utbyggnad, eftersom den vartannat år återkommande trädgårdsmässan BUGA 2007 kommer att förläggas till Gera och Ronneburg.

Till stadens sevärdheter hör rådhuset, som är känt sedan 1476 men nybyggdes 1529. Huset har fått sitt nuvarande utseende genom tillbyggnader under olika tidsperioder. På rådhusets fritt byggda trappa kan man se vapen från gångna tider för olika hantverkare. Den erinrar också om grundarna av klädestillverkningen i Ronneburg. Vid sidan av rådhuset fanns under århundraden ett bostadshus, som köptes av staden 1921. Vid en ombyggnad av rådhuset 1928 infogades detta hus i rådhusbyggnaden.

När Mariakyrkan uppfördes, finns det inga konkreta uppgifter om, men att den fanns 1237 är bevisat. Den förstördes helt vid den stora branden 1665 sånär som på grundmurarna, på vilka man året efter började bygga upp kyrkan igen. I slutet av 1980-talet revs övre delen av kyrktornet och ersattes av ett nytt. Det ca. 30 m höga sengotiska, fyrkantiga tornet med den åttasidiga översta delen har blivit en symbol för staden. I början av 1990-talet skedde en omfattande restaurering av den värdefulla Ladegastorgeln, som kyrkan fick 1879. Den är mycket eftersökt som konsertinstrument och i kyrkan ges ofta konserter med orgeln som huvudinstrument.

Slottet befinner sig på en brant klippa i sydvästra delen av centrum och utgörs av en nästan trekantig bas med huvudingången riktad mot staden. Tidigare skildes slottet från staden av en vallgrav. Slottskomplexet består av ett främre och ett bakre slott. Det bakre slottet bestod av huvudbyggnad, torn och flera ekonomibyggnader. Fram till 1772 hade det bakre slottet förfallit så pass, att tornet måste rivas. Kvar fanns bara huvudbyggnaden med den s.k. riddarsalen, som utgör den intressantaste delen av slottet. Sedan den restaurerades 1995, används den för konserter, utställningar m.m. Det främre slottet, tillsammans med slottstornet, byggdes om 1896 på de befintliga historiska murarna.

Av den gamla stadsmuren finns fortfarande en rest kvar i närheten av kyrkplatsen. Det rör sig här om en öppning i muren mot den inre delen av staden. Den undre delen består av obearbetad bruten sten med en överbyggd del i form av ett korsvirkeshus. Både mur och hus är idag k-märkta. 

www.ronneburg.de 

 [Upp]