Altenburger Land

I början av bosättningsperioden fanns inom området en ogenomtränglig skog, kallad den kungliga Pleissenskogen; bara vid borgen Altenburg med tillhörande byar liksom vid Schmölln fanns öppna landskap. Enligt urkunder ökade bosättningen omkring Altenburg kraftigt vid 1300-talets början och omfattade 118 orter. Vid denna tid är också böndernas kolonisationen av Osterland i stor utsträckning avslutad. Samtidigt bedriver de olika fursteätterna en utbyggnad av landet, vilket innebär en ökad kontroll inom deras territorier.

Altenburger Land sträcker sig i nord-sydlig riktning mellan utlöparna från Leipziger Tieflandsbucht och foten av Erzgebirge och Vogtland, där höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt kan uppgå till nästan 200 m. En annan profil visar området i väst-östlig riktning, där mjukt kuperat slättland bestående av lössjord genomkorsar landskapet. Det är tack vare denna, som regionen har blivit känd som speciellt bördig. Landskapets utseende bestäms också av ett under årtionden genomfört ensidigt industriellt utnyttjande av jordens tillgångar. Kraftiga slagghögar och vidsträckta hål efter dagbrytningen av brunkol liksom rester efter uranbrytningen är tecken på denna industriella utvinning. Inom området finns flera olika stora skogsområden. En kontrast gentemot dessa och de ytor, som används av jordbruket, finner man i de sanka landskapen vid floderna Wierra, Pleisse och Sprotte. Äldre geologiska rester i form av förekomst av lerskiffer och spår av vulkanisk verksamhet syns också på skilda platser.

Genom den ekonomiska utvecklingen och tack vare furstarnas närvaro utvecklades ett livligt kulturliv inom både musik och litteratur. Den industriella traditionen i regionen grundades redan under 1800-talet med en relativt hög koncentration av industri-, hantverks-, service- och handelsföretag till framför allt de nuvarande städerna. Traditionella produkter har varit bl.a. spelkort, knappar, säd och foderprodukter. Under senare tid har dessutom tillkommit örter som används bl.a. som medicinalväxter.

Staden Altenburg (ca 38 400 inv.) är känd sedan 976, då den omnämndes av kejsaren Otto II. Platsen byggdes sedan ut omkring 1000 med ett romanskt bostadstorn i den norra delen av borgområdet. Senare omnämns också själva kejsarborgen. Omkring 1170 uppförs Bartholomeikyrkan som en romansk salskyrka och det s.k. Bergerklostret. Redan på ett tidigt stadium hade man en stadsmur och Nikolaitornet uppfördes som ett vakttorn. Vid en belägring av staden 1430 bränns nästan halva staden ned. 1562 påbörjas bygget av ett rådhus i renässansstil vid torget. Vid ett åskväder 1588 slår blixten ned i Berger klosterkyrka och förstör det norra tornet och den treskeppiga basilikan. Nordtornet återställs, men resten av kyrkan förblir en ruin. Genom att hertigdömet Sachsen-Altenburg grundades 1603 blir Altenburg residensstad. Under åren 1632 - 1634 omkommer största delen av befolkningen som en följd av trettioåriga kriget. Under 1700-talet sker en omfattande byggverksamhet, som främst inriktas på slott och officiella lokaler. Genom sin anslutning till Rhenförbundet blev Altenburg bundsförvant med Napoleon och tvingades inkvartera franska styrkor i staden. Det fortsatta kriget mot Napoleon sätter sin prägel på staden, som 1813 hyste flera av de kända generalerna (Blücher, Scharnhorst och Gneisenau). Under perioden 1810 - 1818 uppfanns ett kortspel, skat, som sedan skulle sprida sig över hela Tyskland och bli mycket populärt. Som en följd av detta grundades 1832 en spelkortsfabrik. Under andra världskriget bombades staden flera gånger. Bidragande orsak till detta var den ammunitionsfabrik, som fanns i staden. 

Oavsett från vilken riktning man närmar sig Altenburg, ser man en markant siluett med många torn, barockslottet i Altenburg. Detta är byggt på en klippa ovanför staden och tillkom till större delen under perioden 1706 - 1744. Slottets kärna är emellertid betydligt äldre och härstammar från det 976 omtalade slottet. Eftersom det var en förpost under den tyska kolonisationen av Osterland, blev det ständigt om- och tillbyggt. Det tjänade under lång tid som residens för den wettinska ätten. Sedan 1920 är slottet i stadens ägo och hyser två museer: slottsmuseet och spelkortsmuseet.

Spelkortsmuseet är unikt i sitt slag. Det startades 1923 i slottet och här kan besökaren följa kortspelets historiska utvecklingen under århundradena. Här finns spelkort från hela världen men också en översikt över, hur det tyska nationalspelet skat uppstod. (Skat är ett spel med oftast tre spelare. Vanlig kortlek kan används men då endast kort från sju och upp. Kortens valör är något annorlunda än hos de i Sverige vanligen förekommande spelen.) 1946 packades större delen av museets samlingar ned i lådor och togs i beslag av ockupationsmakten som skadestånd (!) och lät transportera iväg bytet, som sedan dess har betraktats som försvunnet. Museet har sedan dess byggts upp på nytt och samlingen har ett utomordentligt gott rykte också utanför Tysklands gränser.

Slottskyrkan byggdes i början av 1400-talet i gotisk stil av de nya härskarna tillhöriga huset Wettin. Med tiden skedde en del förändringar inne i kyrkan, som har en riklig utsmyckning. Till det goda ryktet bidrar också kyrkans utmärkta Trostorgel, som lovordades redan av Bach. Den har sedan dess restaurerats omsorgsfullt och tjänar som medelpunkt vid talrika konserter. (Orgelmusik och bilder från kyrkan.)

Rådhuset vid torget tillkom i början av 1560-talet. Tack vare den rikt utsmyckade fasaden, det utsirade burspråket och det åttkantiga trapptornet räknas det som en av de vackraste renässansbyggnaderna i sitt slag. Rådssalen med det vackert bemålade bjälktaket är tillgängligt på vardagar. 

Det äldsta och viktigaste klostret, fram till 1565, då det sekulariserades, var Augustinerklostret. Dess basilika i romansk stil byggdes runt 1170 och kröntes av två torn, som kom att framstå som symbolen för Altenburg. Tornen, de röda spetsarna, visar tydligt ett italienskt inflytande. Klostret hade framför allt hos reformatorerna ett dåligt rykte på grund av "de talrika kokerskorna och misstänkta personer", som vistades där och förstördes under bondeupproren under det schmalkaldiska kriget. Numera är det tillgängligt bara i begränsad omfattning.

Förutom nämnda sevärdheter finns i staden ytterligare ett stort antal museer och andra sevärda byggnadsverk som palats, kyrkor etc. Turistbyrån vägleder med informationsmaterial över det mesta.

 Foto: Ronny Seifarth http://www.stadt-altenburg.de 

Den lilla staden Meuselwitz (ca. 9 700 inv.) är känd sedan 1139, även om den då omnämndes under ett något annorlunda namn. Mera frekventa informationer om orten kom först 200 år senare. Från 1577 och framåt bosatte sig förutom köpmän också åtskilliga hantverkare som klädesmakare, linnevävare, garvare och skomakare på platsen. Att just dessa yrken blev tidigt representerade kan bero på det omfattande lantbruket, som bedrevs omkring Meuselwitz, och speciellt då fåruppfödning. Följderna av trettioåriga kriget liksom omfattande eldsvådor och sjukdomar innebar svåra avbräck i ortens utveckling. En ny inkomstkälla fick man 1677, då man upptäckte "brinnande jord" och strax därpå hade man de första kolgruvorna i trakten. Fyndigheterna varade emellertid inte så länge. 1862 stod rådhuset klart och 1874 fick man stadsrättigheter. Strax dessförinnan hade man påbörjat gruvdrift, vilket gjorde, att staden fick ett allt större arbetskraftsbehov. Vid samma tid grundades också en större maskinfabrik och vid sekelskiftet en porslinsfabrik, som tillverkade isolatorer. Under kriget hade vissa industrier verkat inom rustningsindustrin, vilket ledde till, att staden utsattes för kraftiga luftangrepp. Så gott som all produktion stod stilla och 85 % av staden var förstörd. Efter kriget kunde en del industrigrenar återkomma, däribland tillverkningen av verktygsmaskiner liksom bomullsväverier. Denna industristruktur levde sedan kvar fram till 1989.

Rådhuset uppfördes 1861/62 i nygotisk stil. Under de första åren hade borgmästaren sin bostad här, men med en växande förvaltning behövdes dessa rum som arbetsrum. Under senare år har rådhuset sanerats både inne och ute. Mitt emot rådhuset ligger stadshuset, byggt i samma stil.

Orangeriet, som är ett värdefullt kulturminnesmärke, i von-Seckendorff-parken är den sista resten av det tidigare slottskomplexet, där tidigare familjen von Seckendorff hade bott i över 300 år och satt sin prägel på stadens historia. Orangeriet byggdes 1724 - 1727 som en utvidgning av slottet. Man säger om den senbarocka byggnaden, att den skulle ha tjänat som en föregångare till slottet Sanssouci i Potsdam. Efter flera restaureringsfaser tycktes byggnaden under 80-talet vara nära att förfalla, då man 1991 satte igång en genomgripande sanering och restaurering, som stod klar 1998.

I centrum av staden byggdes Martinskyrkan 1687, sedan tidigare kyrkor vid flera tillfällen brunnit. Kyrkan är byggd i barockstil och försedd med en orgel från 1797. I kyrkan ligger också Veit Ludwig von Seckendorff begravd, en av de betydande företrädarna för familjen. Familjens historia är förbunden med stadens i över 300 år.

En omtyckt turistisk sevärdhet är kulturjärnvägsstationen i de tidigare lokstallarna i Meuselwitz. Här finns också ett tekniskt museum, där man visar brunkolsbrytningens historia i form av exponat, dokument och historiska tåg. Järnvägsstationen är också startpunkt för den 15 km långa smalspårsbanan, som slingrar sig fram i det idylliska landskapet mellan Meuselwitz och Regis-Breitingen. En av hållplatserna utefter sträckan är vid Haselbacher See, en konstgjord sjö, som tillkom i samband med nedläggningen av dagbrott och åtgärder för att återkultivera marken.

www.meuselwitz.de/ 

[Upp]