Distriktet Unstrut-Hainich

Genom sitt centrala läge utvecklades tidigt distriktet Unstraut-Hainich både ekonomiskt och kulturellt. Flera av orterna inom området omnämns redan under slutet av 700-talet. Till de mest kända hör Mühlhausen, som utvecklades till ett mål för alla tyska kungar fram till 1200-talet, och Bad Langensalza. Till området kom inte bara köpmän utan också härförare, som lockades av det centrala läget.

Distriktet Unstrut-Hainich kännetecknas av de båda geografiska områden, som har gett det sina namn: med avgränsning nordväst till sydost floden Unstrut med dess markanta ängar och strandnära skogar och bergssträckningen Hainich i västra delen. Nationalparken "Hainich", belägen på en kalkplatå, har Europas största sammanhängande bokskogsområde. Inte ens vägar delar upp det. I likhet med distriktet Eichsfeld gör också Unstrut-Hainich anspråk på Tysklands mittpunkt, som anses ligga i Niederdorla, 2 km söder om Mühlhausen. 

Intressant för turister, förutom de fyra städerna Mühlhausen, Bad Langensalza, Bad Tennstedt och Schlotheim, är bl.a. klostret Anrode vid Bickenriede (ett väl bibehållet cistercienserkloster från 1500-talet, vars lada har blivit en känd adress för bluesvänner), slottet i Neunheilingen och klostret och byn Volkenroda.

Mühlhausen (ca 35 900 inv.) omnämns skriftligt första gången 967, men var känt långt dessförinnan, då det var centrum för ett betydelsefullt område med befäst kungsgård, vars ursprung går tillbaka till Karl den Stores frankiska rike. Under de närmast kommande århundradena var Mühlhausen en borgplats, som gynnades av tyska kungar och kejsare. Under 1000-talet påbörjades uppbyggnaden av det, som nu är gamla stan, och under 1100-talet området omkring Mariakyrkan. 1180 erövrade Henrik Lejonet staden, som hade utvecklats till ett betydande centrum för riksmakten. Omkring 1200 byggdes en 2,7 km lång stadsmur med 7 dubbelportar och försvarstorn omkring innerstaden. Att staden hade en stark rättsstatlig ställning, bevisas också av det faktum, att här upptecknades en lagbok i enlighet med rikets rätt - den äldsta stadslagboken på tyska. Denna gällde också för riksstaden Nordhausen. Stadens ekonomiska utveckling startar redan under medeltiden. Speciellt för textilhantverket och garverier fanns utmärkta produktionsvillkor. Redan 1231 grundades ett skrå för filtmakare, som sedan följdes av ytterligare skrån för garvare, sadelmakare, skomakare och smeder. Först under 1300-talet tillkom bagare, slaktare, vävare och skräddare. Under samma tid slöt man flera förbund med andra städer och kunde på så vis befästa sin ställning. Omkring 1400 var Mühlhausen lika stort som t.ex. Nürnberg och hörde till de betydelsefulla medeltida städerna. 1430 blev staden medlem av Hansan.

I början av 1500-talet stod Mühlhausen i centrum för reformationen och bondekriget. Sedan bönderna hade förlorat kriget, avrättades den radikale reformatorn Thomas Müntzer utanför stadens portar och staden förlorade sin riksfrihet. 1557 kunde reformationen slutgiltigt införas och den kommande tiden blev av stor betydelse för den protestantiska kyrkomusiken genom att ett flertal religiösa dikter tonsattes. Som en höjdpunkt på denna epok kan ses J. S. Bachs tjänst som organist i en av stadens kyrkor 1707/08.

1800 föddes Friedrich August Stüler, elev till Schinkel och betydande arkitekt under 1800-talet och känd i Sverige för att vara den, som gjorde skisserna till Nationalmuseet i Stockholm.

De hantverksbetonade yrken, som utövades under medeltiden, växte under 1800-talet ut till industrier och kom att dominera näringslivet. Under andra hälften av 1900-talet kom ytterligare tekniska sektorer till. Den ekonomiska krisen efter första världskriget drabbade staden hårt och många innevånare var både bostads- och arbetslösa. Andra världskriget drabbade staden inte nämnvärt, utan amerikanska trupper kunde utan problem marschera in 4 april 1945 trots att tyska trupper hade sprängt två av broarna över Unstrut. Fördragsenligt överlämnades sedan staden till de sovjetiska styrkorna i juli. 

I staden finns framför allt i gamla stan ett stort antal historiska byggnader, som är väl värda att besökas. En av dem är rådhuset, vars kärna tillkom omkring 1300. Byggnaden utökades sedan, så att stilar från gotiken, renässansen och barocken finns representerade. Speciellt sevärda är hallen, stadsarkivet (1614) och stora rådssalen med dess gotiska måleri. 

Mühlhausen hör till de få städer, som fortfarande har en nästan helt intakt medeltida stadsmur kvar. Trots att några delar har gått förlorade (under 1800-talet förstördes alla stadsportar så när som på inre och yttre "Frauentor"), ger stadsmuren ännu idag ett intryck av den en gång fria riksstadens försvarskraft och betydelse. Från stadssidan vid inre "Frauentor" kan man se mer än 300 m av befästningsanläggningarna. Från utsiktsplattformen på "Rabenturm" har man en härlig utsikt över Staden och dess omgivningar.

I Mühlhausen finns ett antal kyrkor, av vilka inte alla används för religiösa ändamål. En sådan är den ovan omtalade Mariakyrkan, som är Thüringens näst största hallkyrka efter domkyrkan i Erfurt. Denna kyrka har spelat en väsentlig roll i den kultur- och stadshistoriska utvecklingen. Under medeltiden förkunnades här alla kejserliga rättsbeslut; kyrkan var en omtyckt begravningsplats för stadens ansedda personligheter; här predikade Thomas Müntzer och här uruppfördes en av Bachs många kantater. 1975 sekulariserades kyrkan och sedan dess används den som utställningslokal med ett rikt historiskt och kulturhistoriskt utbud.

Blasiuskyrkan byggdes under 1200- och 1300-talen av den Tyska Orden som den första stora gotiska kyrkan i mellersta Tyskland. Stilelement från franska katedraler visar på dess funktion som biskopskyrka. Här verkade 1707/1708 J. S. Bach som organist och när man 1959 byggde om kyrkans orgel, lades Bachs egen orgeldisposition som grund för den nya orgeln. (Om man vänder sig till turistinformationen kan de ordna med visningar av orgeln.)

Foto: Stadtverwaltung Mühlhausen 

Kurstaden Bad Langensalza (ca 19 300 inv.) är den näst största staden inom distriktet och ligger vid Salza, en liten biflod till Unstrut, vid kanten av nationalparken Hainich. Tack vare sin över 100-åriga tradition inom rosenodling kallas staden sedan 2002 också "Rosenstaden". Den är emellertid betydligt äldre än så och omnämndes första gången omkring 800 som en besittning till klostret Hersfeld. Redan tidigt kom ätten von Salza att spela en betydande roll för stadens och områdets utveckling. 1212 belägrades borgen "Dryburg" av kejserliga trupper, som efter en kort belägringstid kunde inta den. Härefter förlänades byn stadsrättigheter av kejsaren och man påbörjade byggandet av den inre stadsmuren. I en strid om ägorätten till staden förstördes den 1346. 10 år senare skedde en sammanslutning av tre stadsdelar och en stadsmur med 7 portar och över 30 vakttorn uppfördes. 1525 började hantverkarnas och böndernas uppror (Bondekriget) och de upproriska kunde tvinga till sig 12 platser i stadens råd. 14 år senare kunde också reformationen införas. Under trettioåriga kriget plundrades och brandskattades staden framför allt av styrkor under general Pappenheim. Under 1600-talet fick staden sina sedan dess dominerande näringslivsgrenar: odling av vejde (en växt, som används för framställning av blå färg), spinnerier och tygtillverkning. Under 1800-talets början påbörjades industrialiseringen, som först omfattade textilindustrin. 1811 gjordes en upptäckt, som senare kom att betyda mycket för stadens fortsatta utveckling. Staden låg på en grund, som var starkt svavelhaltig och de källor, som förde upp detta svavelhaltiga vatten, blev en första början till stadens rykte som kurort, sedan man inrättat speciella badhus. Senare har man även hittat källor med annan sammansättning av vattnet. 

Till stadens alla sevärdheter hör den gamla stadsmuren som den var omkring 1500. En stor del av dess portar och torn finns ännu kvar och kan beses vid en rundvandring. Slottet "Dryburg" är stadens äldsta bevarade stenhus och var från 1100-talet säte för ätten von Salza. Det ursprungligen i romansk stil uppförda slottet har under århundradenas lopp förändrats. Tornet, som ursprungligen fanns i det nordvästra hörnet, förstördes 1899 vid en brand. 1927 övergick slottet i stadens ägo och användes efter 1949 som stadsbibliotek. Av byggnadstekniska skäl måste det stängas och kan idag efter omfattande saneringsarbeten åter användas till bostads- och affärsändamål. 

Strax utanför stadsmurens portar återfinns det lilla slottet "Frederikenschlösschen", som uppfördes i rokokostil omkring 1750. Här finns numera turistinformationen inhyst liksom lokaler för konferenser och olika begivenheter. Bakom slottet finns den romantiska slottsträdgården med orangeri, ett litet brunnshus, skulpturer och kavaljersbyggnaderna, som är byggda i samma stil som slottet. 

Den evangeliska kyrkan "St. Bonifacius" började byggas i mitten av 1200-talet och stod färdig i slutet av 1500-talet. I sin form och byggnadsstil är den unik i Thüringen. I dess inre bärs den treskeppiga hallbyggnaden upp av gotiska pelare från 1300-talet, medan predikstolen är från 1734 och altaret från 1800-talet, under det att målningen på altaret föreställande Kristi korsfästelse dateras till omkring 1430. Taket ovanför nunneläktaren är rikt bemålat med dateringen 1519. Dessutom är väggarna utsmyckade med målningar från början av 1500-talet.

www.bad-langensalza.de 

[Upp]