Distriktet Eichsfeld

Eichsfeld ligger i Thüringens nordvästra del inbäddat mellan Harz, hessiska berglandet och Thüringerskogen och har ca 111 500 innevånare. Landskapets utseende bestäms till stor del av de vidsträckta blandskogarna. Bland ovanligare fritt växande trädarter träffar man i Lengenbergs naturskyddsområde på Europas största sammanhängande bestånd av idegranar.

Redan under den yngre stenåldern var området befolkat. En systematisk befolkning av området började under 800-talet och alla befolkningsgrupper i den feodala ståndsordningen har efterlämnat otvetydiga spår: ett stort antal efterlämnade borgar och fästningar påminner om riddarkulturens höjdpunkt under 1000- och 1100-talen; som en följd av motreformationen under 1500-talet blev området en katolsk enklav inom ett annars rent protestantiskt område; det borgerliga ståndet, men också hantverkare, handlare och bönder, har med sina korsvirkesbyggnader i stadskärnorna och tillverkade produkter lämnat talrika spår efter sig. 

Ekonomiskt har Eichsfeld alltid haft sina speciella problem. Basen för den grundläggande försörjningen under århundradena utgjordes av jordbruket, senare av vävning, tobaksodling och -bearbetning. Efter järnvägens tillkomst utökades denna bas med andra industrigrenar som kaliumbrytning och produktion av tegel. Trots förbättrade utkomstmöjligheter utvandrade många, dels på grund av det ökade födelseöverskottet och dels på grund av bristen på försörjningsmöjligheter. Den arbetsmarknad, som skapades under 1900-talets andra hälft, slogs helt ut genom den tyska återföreningen och den politiska förändringen i Östeuropa. Arbetslöshetssiffror på upp till 27 % var ingen ovanlighet. Genom nybildning av små och medelstora företag kunde nya arbetsplatser skapas. Viktig i kampen mot arbetslösheten var också kommunernas satsning på utbyggnad av industriområden

Staden Leinefelde-Worbis (ca 20 400 inv.) uppstod genom en sammanslagning av de båda städerna 2004. Leinefeldes namn tyder på att en bosättning fanns här under den karolingiska tiden och platsen omnämns för första gången 897. Inte långt från orten fanns skärningspunkten mellan trafiklederna mellan Bayern och Niedersachsen samt Rhen och Elbe. Under 1500-talets krig deltog innevånarna i raider mot bl.a. borgen Scharfenstein, som dock kunde återvinnas av Kurfursten i Mainz. I och med detta var också motreformationen säkrad. Då Leinefelde låg i skärningspunkten mellan två härvägar, betydde detta att flera av orterna i närheten blev förstörda under kriget. I slutet av 1600-talet kunde också Leinefelde dra nytta av textilindustrins utveckling; 3/4 av alla vävstolar i mellersta Tyskland fanns inom området Eichsfeld och man exporterade sina produkter till flera länder. En för orten lycklig utbyggnad av vägsystemet under 1800-talet gjorde, att man fick direkt anslutning till riksvägarna och orten blev en knutpunkt för trafik och handel. En av de produkter, som skulle göra Leinefelde känt, var senap. Under 1900-talet utvecklades orten mycket tack vare dess små fabriker och hantverkare till en ort med småstadskaraktär. Trots ett par bombangrepp kom Leinefeld undan andra världskriget utan större skador och i april 1945 kunde amerikanska trupper tåga in i byn, som sedan i juli överlämnades till den sovjetiska armén. Gränsen mellan den brittiska och den sovjetiska zonen kom att dela den katolska enklaven Eichsfeld på mitten och senare genomförda åtgärder som expropriation och tvångsevakuering slog sönder regionens näringslivsstruktur helt. Under 1960-talet påbörjades utbyggnaden av textilindustrin, som förde med sig en stor inflyttning av framför allt yngre personer. 1969 fick Leinefelde stadsrättigheter - som det anses, av politiska grunder. Staten och partiet hade bestämt sig för att placera den första socialistiska staden i den traditionellt katolska regionen i distriktet Erfurt. Härigenom sprängdes alla tidigare sociala strukturer och fortsättningsvis bestämdes vardagslivet och livsrytmen av de stora industrierna. Medan andra städer i regionen kunde behålla mycket av sin ursprungliga identitet, bestämdes Leinefelde att bli ett arbetarklassens centrum.

På var sin sida om staden finns två borgar, Scharfenstein och Bodenstein. Den förra är en medeltida borg i anslutning till stadsdelen Beuren. Borgen ligger på en klippa och är känd sedan 1209. Under större delen av sin existens har den lidit av finansiella problem, varför den ofta stått övergiven, vilket har påverkat det byggnadstekniska tillståndet. Periodvis har den under de senaste 50 åren varit bebodd eller använd, men under de tider då den stått öde har den utsatts för förstörelse. 2002 inköptes den av staden för att förhindra ytterligare åverkan, viss restaurering har skett men mycket återstår. 

Borgen Bodenstein finns omtalad redan 1098, men troligen fanns på platsen en tidigare byggnad, eftersom här gick en gräns mellan hedniska sachsare och kristna franker. Tidigt efter reformationen anslöt sig borgens ägare till den protestantiska läran och de första evangeliska gudstjänsterna avhölls på borgen. Efter trettioåriga kriget hade borgen förlorat sin strategiska betydelse och den började byggas om. Från ombyggnadstiden stammar det barocka slottskapellet. Borgen tillfördes en hel del konstskatter genom giftermål och arv, vilka dock till stor del försvann, då slottet plundrades efter att familjen fråntagits sin ägorätt till egendomen och sedan sett sig nödsakad att fly västerut. Egendomen kunde sedan överföras till den evangeliska kyrkan, som sedan dess har stått som dess ägare. En omfattande sanering och restaurering av hela borgen skedde under 1990-talet och den används sedan dess som semesterplats för familjer.

Floden Leine har sina källor inom stadens område.

Stadsdelen Worbis vid Ohmgebirge nära gränsen mot Niedersachsen, är en tidigare egen stad med kulturell tradition, historiska korsvirkesbyggnader och kulinariska specialiteter. Orten är känd sedan 1162, då den först omnämndes och redan 1255 stod det klart, att Worbis betecknades som stad. Under de kommande århundradena bytte staden ägare ett flertal gånger, oftast genom köp eller pantsättning. 1632 överfölls staden av trupper från Weimar (allierade med svenskarna), som bl.a. brände ned rådhuset. Under den följande tiden hemsöktes staden av översvämningar, pest och krig, som drabbade befolkningen hårt. 1860 utbröt en svår brand, som förstörde stora delar av staden.

På grund av alla katastrofer staden har utsatts för, finns inte så många äldre byggnader av kulturhistoriskt värde kvar. Ett undantag utgör St. Antoniuskyrkan, som började byggas 1668 som kloster och klosterkyrka. 1765 byggdes den om, varvid kyrkans yttre endast i ringa omfattning förändrades. Kyrkans inre byggdes i sydtysk barockstil, som gjorde den till en av de vackraste barockkyrkorna i Eichsfeld.

De korsvirkesbyggnader, som finns i Worbis, skiljer sig något från andra i området och består till övervägande delen av hus som byggts enligt ett sydtyskt byggnadssätt uppblandat med sådana former, som användes i slutet av 1700-talet i Niedersachsen och Thüringen. Detta motsvarar den period, som utgör övergången mellan barock och Biedermeier. Man kan dessutom bevisa, att vissa hus är betydligt äldre, som t.ex. "Altes Amtshaus" från 1530. De många representativa korsvirkesbyggnaderna i Worbis räknas som de mest imponerande i hela regionen.

www.leinefelde-worbis.de 

[Upp]