Distriktet Sömmerda

Distriktet Sömmerda ligger vid mellersta delen av Unstrut i nordöstra delen av Thüringerbäckenet och sträcker sig i öst-västlig riktning från Finne till Strassfurt och i nord-sydlig riktning från Bilzingsleben till Erfurt. Landskapet visar upp en mjuk och vänlig bild och de bördiga slätterna avbryts alltsomoftast av kullar. Den rika förekomsten av vatten, de frodiga strandnära skogarna, men framför allt de bördiga jordarna och den rikliga tillgången till skog på höjderna erbjöd alltid gynnsamma förutsättningar för bosättningar.

1974 gjordes vid Bilzingsleben i norra delen av distriktet en upptäckt, som rönte stor uppmärksamhet. Man hittade en rastplats, där urmänniskor hade vistats ca. 400.000 år f. K. och denna fyndplats hör nu till de mest betydande i Europa. Bland de fynd man gjort finns rester av kranier, ben och tänder samt diverse verktyg av sten, ben, elfenben och trä.

För ca. 3.000 år sedan började folket i området att bygga ut sådana upphöjningar i landskapet, som behärskade omgivningarna, till vallborgar, för att folket i tider av fara, skulle kunna ta skydd med sin boskap där. Speciellt viktig för regionen var Montaburg vid Burgwenden. Ca. 500 år senare vandrade germanska stammar in norrifrån, av vilka några kom att utgöra grunden för den thüringska stam, som fanns vid 400-talet. Området var det viktigaste inom det thüringska kungariket, som slogs i spillror 531 av frankerna. De frankiska kungarna och kejsarna förvaltade området, tog initiativ till grundandet av nya bosättningar och främjade utbyggnaden av landet. Många av de nuvarande orterna i distriktet finns belagda sedan 700- och 800-talen. Under tidig medeltid vandrade också slaviska bosättare in i regionen, där befolkningen av thüringer, franker och slaver allt mer smälte samman och utvidgade sitt bosättningsområde. Samtidigt med Thüringens uppgående i det frankiska riket skedde under 700-talet ett tilltagande kristnande av området. Till de mäktigaste feodalherrarna under 800-talet hörde lantgrevarna av Runneburg/Weissensee och grevarna av Beichlingen och Hohenstein. De senare avlöstes i mitten av 1300-talet av grevarna av Schwarzburg. Genom att landets suveränitet byggdes ut uppstod nya städer, vars ekonomiska liv präglades starkt av lantbruket och odlingen av vejde (en växt, som används för framställning av blå färg). Efter Wienkongressen 1815 indelades distriktet i nya områden, varvid den största delen kom att tillhöra Preussen. När sedan de olika furstehusen fick träda tillbaka, skedde nya indelningar vid flera skilda tillfällen.

Redan under medeltiden genomkorsades området av en rad handelsvägar, som förband viktiga handelsplatser med varandra. Området präglas av ett intensivt utnyttjande av jorden, där t.ex. regionen omkring Kindelbrück är ett traditionellt fruktodlingsområde. Industrialiseringen började sedan den första gevärsfabriken hade bildats i Sömmerda. Denna breddade i början av 1900-talet sin tillverkning till att också omfatta kontorsmaskiner. Denna tradition har under senare tid fortsatt med tillverkning av datorer. Övriga städer i området förblev lantliga och präglas av hantverk och småindustrier.

Staden Sömmerda (ca 21 000 inv.) anses ha funnits som bosättning sedan tiden för Kristi födelse. Till stadens namn finns två olika förklaringar: 1) namnet skulle vara en tidig sammansättning av de gamla tyska orden för träsk och mosse och betyda "en plats i en träskartad och fuktig trakt; 2) namnet skulle härledas från beteckningen på de första innevånarna i trakten, sumerer, och beteckna plats, som tillhör just den ätten. Orten finns skriftligt belagd sedan 876 i samband med klostret i Fulda och de flesta anteckningar från tidig tid har förbindelse med kyrkan. Troligen fick man stadsrättigheter i början av 1350-talet i likhet med andra städer i omgivningen även om senare anteckningar gör gällande, att det rör sig om en by. I slutet av 1300-talet byggdes en stadsmur med portar och torn, som numera är stadens äldsta byggnadsverk.

Stadens läge vid en av övergångarna över Unstrut gjorde, att man efter 1621 fick mer och mer känning av trettioåriga kriget, eftersom de olika trupperna då passerade staden vid flera tillfällen. Tillsammans med skatter och plundringar medförde detta en utarmning av befolkningen, samtidigt som staden också drabbades av olika epidemier. Ytterligare ett hårt slag var den storbrand, som 1737 förstörde stora delar av den nedre delen av staden. Fredssluten under 1800-talets början gjorde, att staden bytte ägare flera gånger för att slutligen höra till Preussen. Under 1870-talet påbörjades industrialiseringen av Sömmerda, då en metallvarufabrik grundades. Denna utvidgades med andra produkter, bl.a. en ny gevärskonstruktion, som efter 1841 successivt infördes i den preussiska armén. Stadens industrier utvecklades under 1900-talet för att efter andra världskrigets slut få en helt ny inriktning. Vapentillverkningen avslutades och tillverkningen av kontorsmaskiner och småmotorer började.

Den tyska återföreningen 1990 förde med sig nya levnadsförhållanden för innevånarna. De tidigare industrierna måste avvecklas och nya komma i stället. Stadens största industri är numera en datortillverkare. Dominerande inom industrin är små och medelstora företag.

När man närmar sig Sömmerda, ser man, att stadsbilden domineras av kyrkan St. Bonifatius, en monumentalbyggnad i sengotisk stil från 1567. Underligt nog påbörjades 1464 det tre våningar höga tornet först och stod färdigt 1562 efter flera ombyggnader. Under koret finns en krypta, där tidigare bl.a. präster och borgmästare begravdes. Kyrkans värdefullaste inventarier är de båda altaruppsatserna och den barocka orgeln.

Något äldre är St. Petrikyrkan, som finns omnämnd redan 1217 men invigd i sin nuvarande storlek 1271. Tornet är 50 m högt och pryds av den gamla gotiska kupolen. I koret finns ett altarskåp från 1420/30 men en bild av jungfru Maria omgiven av olika helgon. Det sengotiska krucifixet över triumfbågen och det rikligt ornamenterade predikstolen tillhör också kyrkans klenoder.

Andra mycket gamla och sevärda kyrkor är St. Petri und Pauli, Unser lieben Frau, St. Anna och St. Michael.

Foto: Marco Dierbach

Man bör komma ihåg, att distriktet inte är utpräglat turistiskt i den bemärkelsen, att här finns ett stort antal allt annat överskuggande sevärdheter eller stora hotell med allehanda utbud. De flesta städerna är relativt små och av äldre datum. Följden av detta kan bli, att man kanske vill besöka endast en eller ett par sevärdheter i varje stad för att sedan åka vidare. Eftersom de flesta hotell och pensionat i trakten håller en låg prisnivå i förhållande till dem i större städer, kan det vara lämpligt att söka upp ett hotell i en av de mindre städerna för att ha som utgångspunkt för resor i omgivningarna.

Jag anger här några städer och sevärdheter utan någon speciell detaljrikedom.

Buttstädt (2 700): Michaeliskyrkan, rådhuset.

Kindelbrück (2 000): Rådhuset, stadsmuren.

Kölleda  (5 900): Kyrkorna St. Wipperti och St. Johannes, Funkwerkmuseum, slottet Beichlingen.

Rastenberg (2 900): Rådhuset, stadsmuren.

Weissensee (3 700): Stadsmuren, kyrkorna St. Nikolai och St. Peter und Paul, Runneburg.

[Upp]