Distriktet Ilm

Distriktet Ilm mitt i Thüringen sträcker sig från Erfurts gräns i norr till Thüringer Wald i söder, i väster och öster begränsas det av floderna Gera och Ilm. Området bildades av territorier, som tillhörde sex olika furstehus, varför den historiska utvecklingen i området inte blev exakt densamma överallt. På grund av att några furstehus dog ut, kom andra att överta dessas territorier med förändringar av skeendet som följd.

Den norra delen av distriktet erbjöd redan för 6 000 år sedan de mest gynnsamma geografiska förutsättningarna för mänskliga bosättningar. Staden Arnstadt räknas genom en urkund från 704 som Thüringens tidigast omnämnda ort. I norra delen av distriktet utgjorde lantbruket den förnämsta inkomstkällan, medan utmed den gamla handelsvägen, nuvarande B 4, ett antal städer grundades, vilka huvudsakligen sysslade med handel och hantverk. Området omkring Ilmenau präglades av bergsbrytning, speciellt silver och kopparskiffer samt tillverkning av glas. Genom övergången till marknadsekonomi skedde en drastisk sänkning av antalet arbetsplatser. Delar av tidigare stora industrier som t.ex. glas- och porslinsfabriker privatiserades. Distriktets norra del omkring Arnstadt och Ichtershausen har utvecklats till ett industriområde, den mellersta får sin profil av universitetsstaden Ilmenau och de tekniska företag, som byggts upp i anslutning till universitetet. Den södra delen med sina vidsträckta skogsarealer inom Thüringer Wald präglas i huvudsak av turism och förädling av trävaror.

Arnstadt (ca 26 100 inv.) omnämns första gången 704 i samband med en gåva. Senare under 700-talet övergår bosättningen i olika klosters ägo. Under 1100-talet hålls i Arnstadt flera riksförsamlingar. 1220 betecknas Arnstadt som stad, men stadsrättigheter får man inte förrän 1266. Redan under 900-talet hade flera kloster inrättats och 1246 tillkom ett franciskanerkloster. Genom delning, arv och köp kom staden att från 1306 ägas av två fursteätter, Schwarzburg och Hersfeld. 1332 kunde emellertid ätten Schwarzburg köpa in den del de inte redan ägde. 1330 började staden att byggas ut och omges med murar. Denna mur spelade en stor roll, då staden belägrades 1342 av fientliga styrkor, som inte lyckades inta staden. Under resten av 1300-talet fick staden nya ägare flera gånger, ofta av ekonomiska skäl. 1524 utbröt tyska bondekriget, vilket koncentrerades till trakten omkring Arnstadt. Efter nederlaget vid Frankenhausen kunde anförarna gripas och avrättas. 1531 kan införandet av reformationen genomföras, sedan den strängt katolske greven avlidit. Åren 1631 och 1632 övernattade den svenske kungen Gustav II Adolf ett flertal nätter i staden, bl.a. kort före sin död. Under de fortsatta krigsåren kom ytterligare svenskar till staden. Ett stort uppsving för stadens musikliv skedde under åren 1703 - 1707, då J. S. Bach var anställd som organist i Nya kyrkan (numera Bachkyrkan). Efter nederlaget mot Napoleon 1806 kom furstendömet att stå under franskt herravälde och anslöt sig året efter till det rhenländska förbundet, vilket man dock lämnade 1813 för att 1815 ingå i det Tyska förbundet. 1866 lämnar man detta och ansluter sig till Preussen för att senare bilda Nordtyska förbundet.

Trots många bränder i staden har man till eftervärlden kunnat rädda flera gamla byggnader, däribland rådhuset. Detta uppfördes under 1580-talet i nederländskt påverkad renässansstil och behärskar med sin utsmyckade fasad den norra delen av det trekantiga torget. Den östra gaveln pryds av en klocka med en historisk urtavla från 1585 omramad av en "vildman" och en "vildkvinna", som i en hand bär en fana och med den andra räknar timmarna. Den vackra renässansportalen under västgaveln visar stadens vapen, en svart örn på ett gyllene fält samt allegoriska figurer.

1333 omnämns Bonifatiuskyrkan vid torget. Så när som på de yttre murarna brann denna upp vid den stora stadsbranden 1581. 1676 påbörjas en återuppbyggnad av den Nya kyrkan, då man använde sig av sten från en riven kyrka. 1703 tillverkades en orgel för kyrkan och den då artonårige J. S. Bach ombads att besiktiga och pröva den. Detta var upptakten till en fyraårig vistelse som organist i staden. I kyrkan ges årligen ett stort antal konserter, framför allt med Bachmusik.

Stadens äldsta kyrka är Liebfrauenkirche, som vid sidan av domen i Naumburg är det viktigaste byggnadsverket i Thüringen vid tiden för övergången från romansk till gotisk stil. Kyrkan uppfördes ca. 1220 som en treskeppig basilika med två torn på västra gaveln. Fram till reformationen var den medelpunkt för stadens kyrkliga liv. I och med reformationen förlorade kyrkan i betydelse och användes viss tid till och med som magasin. Vid restaureringsarbeten under 1880-talet togs nunnornas läktare bort och ett nygotiskt klocktorn byggdes till. Något senare rekonstruerades västtornen och gaveln och byggdes upp i likhet med originalet. Även efter detta har restaurationer förekommit. Kyrkan har många vackra och värdefulla inventarier från 1400- och 1500-talen.

1697 beslöt Auguste Dorothea, maka till Anton Günter II, att bygga en dockstad, som sedan blev känd under namnet "Mon plaisir". Uppbyggnaden av samlingen blev mycket dyrbar, och Auguste Dorothea tvingades att sätta sig i skuld, sedan hennes make hade avlidit och inte längre kunde betala hennes räkningar. Efter hennes egen död 1751 tillföll hennes kvarlåtenskap hertigen av Braunschweig, som 1765 överlät samlingen till ett barnhem i Arnstadt, där den förblev till 1881. Efter några år i "Neues Palais" överfördes samlingen till slottet i Gehren, där den förblev till 1930. Sedan 1931 finns den utställd i Arnstadts slottsmuseum. Under andra världskriget flyttades museets samlingar ut i de angränsande byarna för att undvika skador vid flyganfallen. 1947 kunde den återföras och visas på sin gamla plats.

www.arnstadt.de 

Ilmenau (ca 27 100 inv.) ligger på nordsluttningen av Thüringer Wald vid floden Ilms dalgång. Om bosättningen Ilmenaus uppkomst är mycket litet bekant, men den torde ha funnits i nämnvärd omfattning under 1200-talet. Läget vid en av de viktiga handelsvägarna gynnade utvecklingen och under 1300-talet omnämns orten ofta i gamla urkunder och 1341 för första gången som stad. I likhet med Arnstadt bytte Ilmenau ofta ägare under 1300- och 1400-talen för att slutligen tillhöra ätten Sachsen fram till 1918.

Bergsbrytningen har gamla anor i Ilmenau, speciellt gäller detta brytningen av silver- och kopparmalmer, som går tillbaka till 1200-talet. J.W. Goethe, som förutom att vara författare, också var anställd av regeringen i Weimar, besökte ofta Ilmenau, dels för att kontrollera stadens finans- och skatteväsen, och dels för att vitalisera stadens gruvanläggningar. Under en tid ägnade han sig åt naturvetenskap och skrev bl.a. 1784 en avhandling om granit. 1675 uppstod den första glashyttan i Ilmenau och under 1700-talet började man med framställning av porslin. Alltsedan dess har dessa båda verksamhetsgrenar spelat en inte obetydlig roll i stadens näringsliv.

1894 grundades en högre teknisk läroanstalt för maskinbyggnad och elektroteknik, som under 1900-talet växte ut till en ingenjörsskola. Denna fick ett mycket gott rykte, inte bara i Tyskland, och utgjorde grunden till den tekniska högskola, som inrättades 1953 och som 1992 upphöjdes till universitet.

Stadens rådhus har tillkommit vid olika tider och de då rådande stilarna präglar husets utseende. Från 1625 härstammar den vackra renässansportalen och burspråken, vilka motstod den stora stadsbranden 1752. Den annars barocka byggnaden uppstod under åren 1768 - 1786. Omkring 1900 var rådhuset inte tillräckligt stort för förvaltningen, utan tre flyglar byggdes till.

St. Jakobuskyrkan som den är nu, är den fjärde byggnaden sedan 1100- 1200-talet, då den första byggdes. De tidigare uppförda kyrkorna har förstörts genom bränder. Den nuvarande högbarocka kyrkan tillkom 1761, varvid man kunde använda vissa kvarvarande delar av den gamla kyrkan. En grundlig renovering skedde 1898, varvid det inre målades i jugendstil. Den har senare målats i andra färger. Bland gamla inventarier kan nämnas dopfunten (1761), altarskåpet (omkr. 1500) och altarkorset (1766). (1646 plundrades den dåvarande kyrkan av svenska soldater, som hade fått order att endast skona altaret och predikstolen.) Den nuvarande orgeln byggdes 1912 och har 65 stämmor och över 4.000 pipor fördelade på tre manualer och pedal. Kyrkan har god akustik, vilket framgår av detta smakprov (klicka Kirchenmusik och välj sedan musik).

www.ilmenau.de 

Inom distriktet finns också den lilla orten Gräfenroda (ca 3 600 inv.), mest känd som de tyska trädgårdsdvärgarnas hemort. Den lilla dvärgen är en uppfinning av Philipp Griebel, som 1873 formade till den första dvärgen av terrakotta och därmed påbörjade en hel industri. (Företaget finns fortfarande på orten och har ett museum, som visar trädgårdsdvärgarnas utveckling.) Under första världskriget måste verksamheten tidvis upphöra, under andra världskriget däremot kunde produktionen fortgå hela tiden. 1948 förbjöds tillverkningen men kunde återupptas 1952. Under denna förbudstid skedde tillverkningen i Västtyskland.

www.zwergen-griebel.de 

Genom detta område passerar turistleden: Klassikervägen

[Upp]