Karta med vänlig tillåtelse av den regionala marknadsföringsorganisationen för nordsjöturism
Under beteckningen Halligen träffar
man på 10 små öar, bl.a. Langeness, Hooge och Oland. Störst av dem är Langeness och bland de
minsta Oland. Området utgör en unik naturresurs och skyddas genom sin status
som 
nationalpark.
I motsats till de större öarna Sylt, Amrum
etc., där man satsat på turism, intar Halligen, som inte skyddas mot havets
översvämningar genom vallar, en särställning, genom
att de ständigt måste vara bebodda, för att de skall kunna fortbestå. Öarna
utgör ett skydd som det innanför liggande kustlandet inte kan vara utan. Öarna
är förbundna med varandra och med fastlandet genom en smal banvall,
som innevånarna 
på öarna kan trafikera med små motorvagnar. Dessa båda öar i
Halligen är bilfria och här kan man verkligen tillbringa en semester i tysthet, lugn och
ro. Detsamma gäller också Hooge, den näst största ön, där man inte heller vill ha
bilburna gäster; cykel eller hästdroska är det som gäller. Flera av de små
öarna är förbjudna eller har restriktioner för utomstående, då man genom
ett utökat besökande skulle försvåra eller omöjliggöra naturlivet på
öarna, som tjänstgör som häckningsplatser för vissa fågelarter.
Begreppet Hallig används med två olika betydelser: 1) det högre belägna landet utanför det invallade fastlandet eller de invallade marsköarna, eller 2) en liten marskö, som ännu inte har vallats in. Denna svämmas regelbundet över av stormfloder, varvid gyttja och andra avlagringar fastnar på öns yta och därmed bidrar till uppbyggnaden.
Antalet Halligöar har växlat under århundradenas lopp. Av dessa har många försvunnit, dels genom att de fogats samman med fastlandet eller andra öar eller att de har spolats bort av stormvindarna. Ett typexempel på en sådan sammanfogning är området Dagebüll på fastlandet.
Den
största ön Langeness har drygt 100 innevånare och också tillgång till
övernattningsmöjligheter för turister. Till fastlandet, liksom till öarna
Hooge och Amrum finns färjeförbindelser. Även på Oland (ca. 30 inv.), som
är den äldsta halligön, finns ett antal gästbäddar. Mellan Oland och
Langeness och Dagebüll på fastlandet finns förbindelsemöjligheter med
motorvagnar.
Livet
på dessa småöar var tidigare hårdare och mera annorlunda än på de stora
öarna eller på fastlandet. Öarnas ringa areal gjorde att man byggde efter en
speciell planering, eftersom man gärna ville ha allt under ett tak. Således
fanns både stall och bostadsdel sammanbyggda med enbart en farstu emellan.
Väggarna av det dyra teglet var tunna och bar inte det tunga taket, som måste
stagas upp med hjälp av stöttor. Ingen av halligöarna har drickbart
grundvatten, vilket framtvingar en uppsamling av regnvatten i cisterner. På
öarna finns det inga träd eller buskar, varför tillgången till brännbart
material är knapp. I stället har man utvecklat en teknik, där man använder
gödsel.
På
grund av de långa avstånden tvingades befolkningen att utveckla en
förrådsekonomi för att ha tillgång till sådana varor som var
livsnödvändiga. Man konserverade frukt och kött, lagrade hö,
byggnadsmaterial och sådant som spolades upp på stränderna. Den huvudsakliga
sysselsättningen på öarna var jordbruk i förenklad form. Andra levde av
hantverk och tillfällighetsarbeten. Redan tidigt kunde många få sin utkomst
av sjöfarten, som gav en möjlighet till utbildning till kapten eller styrman.
Dessa kunde uppnå ett högt välstånd, vilket framför allt visade sig i
utrustningen av deras hus.
1953
och 1962 inträffade två stora stormfloder, som kom att förändra livet på
öarna. Hitintills hade man genomfört få säkerhetsåtgärder, men nu
påskyndades alla sådana planer. Ett mycket stort antal hus på öarna hade
förstörts eller måste rivas, förråd och lösöre hade förlorats och många
husdjur hade drunknat. För de flesta innevånare tycktes ett fortsatt liv på
öarna inte längre vara ett tänkbart alternativ.
Från
1950-talet och framåt infördes en hel del förbättringar, som gjorde livet
drägligare. Kusterna skyddades genom förstärkta anläggningar,
förbindelserna med fastlandet säkrades genom färjor och på öarna byggdes
vägnätet ut. Under 60-talet började man bygga vattenledningar från
fastlandet, vilket medförde, att man kunde öppna öarna för turister. Detta i
sin tur medförde att man fick större behov av att kunna ta reda på allt
avloppsvatten och fast avfall. Nu byggdes reningsanläggningar och det fasta
avfallet transporterades till fastlandet. Det tidigare användandet av gödsel
till uppvärmning ersattes under 50-talet av elektrisk ström eller på några
småöar av dieselgeneratorer.
Kontinuerlig tillgång till läkare är inte möjligt på öarna, vården sköts i första hand av en distriktssköterska, som i svårare fall kan rekvirera helikopter eller räddningsbåt för att föra svårt sjuka personer till närmaste sjukhus.
Flera av öarna har egen skola, som leder upp till tionde klassen. De elever, som vill skaffa sig en högre utbildning, måste fortsätta skolgången på fastlandet.
Det ringa utbudet av arbetsmöjligheter på öarna har lett till att de idag lider av problemet med en alltmer åldrande befolkning. Vintertid står många hus tomma, då ägarna bor på fastlandet. I ett katastroffall skulle detta innebära, att de åldriga ägarna på egen hand skall säkra det område, där husen står.
Lantbruket
har alltid kunnat utövas endast under vissa förutsättningar. På grund av den
salta jorden kan inte odling av plantor ske, mjölkproduktionen strandade på
det långa avståndet till fastlandet och den felande möjligheten att kyla
mjölken. Uppfödningen av köttdjur fordrade ständig tillgång till
dricksvatten och när detta äntligen erhölls, hade vinstmarginalen och
efterfrågan av den sorts kött man producerade minskats.
Under
60-talet utvecklades turismen till en betydande ekonomisk faktor. Härvidlag
uppvisar öarna olika inriktningar. Så har t.ex. Hooge ett stort antal
dagsturister, medan de andra öarna föredrar turister, som stannar under en
längre tid. Man vänder sig då i första hand till individuella resande, som
söker en personlig semester i en speciell omgivning. Dessa turister förväntar
sig att få lära sig något om denna speciella miljö och också att få en
personlig kontakt till befolkningen.
Bilder från www.insel-museum.de
[Upp]
