Karta över området med vänlig tillåtelse av www.vogtland.de
Att definiera begreppet Westsachsen är inte helt lätt, eftersom man låter gränserna för området variera beroende på den typ av indelning man avser att göra. Således ser det turistiska Westsachsen annorlunda ut än det regionalpolitiska. Det turistiska området består i stort av området Zwickauer Land samt en del områden öster därom. Området Vogtland i söder ingår inte.
Regionen har traditionellt präglats av malmbrytning, bilindustri, textilindustri, verktygs- och maskinbyggnadsindustri och har efter en hundraårig industriell utveckling fått arbetarkontingent med bred utbildning och erfarenhet. Här finner man stora företag som Volkswagen, GKN (tillverkar bildelar) och Buderus (värme) vid sidan av de små och medelstora.
Turismen har under senare tid utvecklats och blivit allt mera betydelsefull. Genom området leder mellan Zwickau och Dresden turistleden "Silvervägen" (die Silberstrasse), som vill erinra om den tid, då brytningen av silver var viktig för området och dess innevånare.
Inom området finns ett rikt arkeologiskt arv från bosättningsperioden men också kvarvarande byggnadsverk från riddartiden, från tiden för den första borgerliga stadsbefolkningens lokalisering och från bondebefolkningens byggnader. Speciellt typiska för området är de långsträckta byar, som har uppstått i flodernas sidodalar. Här finns byggnader från nästan alla stilepoker, t.o.m. "Umgebindehäuser", som annars återfinns nästan enbart i Oberlausitz. Byar och småstäder uppvisar i stor utsträckning torg och stadscentra, som bär otvetydiga spår från medeltiden. I många kyrkor finns en inredning av högt kulturellt värde med altaren och altardelar av den tidens kända mästare. I området är ett mycket stort antal borgar, slott och riddargods bibehållna. Till de mest kända hör slottet Blankenhain och borgarna Schönfels och Stein.
Zwickau (ca 97 100 inv.) är regionens största stad. Under 600-talet
koloniserades området mellan Elbe och Saale
av slaviska stammar, som under 900-talet kristnades genom tyska kungars
försorg. Platsen omnämns för första gången i en urkund 1118 som en by, som
var bebodd av slaver. Från 1150 förlades tyngdpunkten av bosättningarna till
den nuvarande innerstaden, där tre olika centra kunde urskiljas omkring tre
kyrkor: Nikolaikyrkan, Mariakyrkan och Katharinakyrkan. I närheten av
Nikolaikyrkan korsades också två viktiga handelsvägar. Från 1212 betecknas
Zwickau alltid som stad. 1292 omnämns den borg, som senare 
skulle bli slottet
Osterstein. Staden hade 1295 till sitt försvar försetts med en grav, som 1327
hade kompletterats med en stadsmur med fyra portar. 1430 sattes
försvarsanläggningarna på prov, då hussiterna belägrade staden. Eftersom de
inte kunde inta den, brandskattade de i stället de utanför liggande orterna.
1470 upptäcktes silverfyndigheter i Schneeberg, vilket innebar en ekonomisk
uppgång för staden. Under trettioåriga
kriget belägrades, besattes och brandskattades staden flera gånger och
efter fredsslutet skulle staden betala en summa pengar till svenskarna. Även
under sjuårskriget 1756-63 besattes staden flera gånger av de krigförande
parterna och måste betala höga avgifter till dem. 1798 började man riva
stadsmuren, som inte längre var något försvar för staden och som dessutom
hindrade stadens utbyggnadsplaner. Stadens geografiska läge gjorde att den
under napoleonskrigen ständigt utsattes för genomtågande trupper,
inkvarteringar och flyktingar, som sökte skydd. Efter folkslaget vid Leipzig
1813 utsågs staden till lasarettsort för de ryska och österrikiska trupperna,
som här kunde få sina sårade soldater omskötta. Bristande hygien gjorde att
tyfus utbröt och många avled. 1904 påbörjades stadens bilindustri genom
Horch. 1991 gick den sista "Trabbin" från monteringsbandet och
bilindustrin övertogs av Volkswagen. Zwickaus sista kolgruva stängde 1977.
Staden har gott om sevärdheter med många gamla byggnader och flera
intressanta museer. Det 54 m långa rådhuset med sina tre våningar intar en
central plats vid torget. Det byggdes 1403, sedan dess föregångare förstörts
i en stadsbrand, som omfattade så gott som hela staden innanför stadsmurarna.
I första våningen finns rådhusets äldsta bibehållna del, Jakobskapellet.
Detta var ursprungligen en plats för rådsherrarnas gudstjänster men har sedan
också haft andra uppgifter. I mitten av 1800-talet fick rådhuset sin nuvarande
neogotiska fasad med de små hörntornen och stadens stora stadsvapen över
entrén.
Mariakyrkan, sedan 1935 också känd under namnet Zwickauer Dom, trots att man
aldrig har haft någon biskop, tillkom före 1200 som en romansk basilika. I
mitten av 1400-talet påbörjades ombyggnaden till en sengotisk treskeppig
hallkyrka, som sedan reformationen 1518 är evangelisk. Tornet i barockstil
byggdes till 1671, så att det nu är 87 m högt. I kyrkans inre bör framhävas
den sedan 1502 utställda Mariabilden, altaret från omkring 1480, predikstol
och dopfunt från 1500-talet. Kyrkans orgel omfattar ca 6000 pipor och är en av
Tysklands största. De mitt emot kyrkan belägna prästhusen (Priesterhäuser)
är Östtysklands äldsta bostadshus med byggnadssubstanser från 1200-talet.
Husen används nu som museum och för utställningar.
Direkt bredvid rådhuset ligger stadens teater, som har ett mycket tilltalande yttre. Den byggdes under 1520-talet som handelshus för tygmakarskrået, men gjordes sedan om till teater 1823.
Bland stadens museer måste nämnas Horchmuseet, som befinner sig mitt i
centrum av den gamla Audifabriken. Under årtionden var detta platsen, där
August Horch verkade. 1909 grundade han sin andra firma, Audi, som 1928
övertogs av DKW. 1932 slöt sig DKW, Audi, Horch och Wanderer samman 
till Auto
Union. Härmed började den viktigaste delen av Zwickaus bilhistoria.
Särskilt bekant blev Zwickau genom framgångar inom motorsporten.
Tävlingsbilar som skisserats av Porsche och tillverkats av Horchfabrikerna blev
internationellt bekanta. Många av dessa visas i en utställning, som
omfattar alla möjliga modeller från Horch via DKW till den i DDR populära
Trabant. Många idéer, som uppkom här, präglade sedan Tysklands samlade
bilbyggartradition.
En av stadens mest bekanta personligheter är kompositören Robert Schumann
(1810 - 1856). Till hans ära har en staty rests vid stora torget. I hans
födelsehus visas en utställning, som täcker alla skeden av hans liv. Huset
har också en konsertsal, där ofta hans musik framförs. Här finns också
arkiv och möjligheter till forskning i källmaterialet.
Foton: © mattrose www.kultour-z.de
Werdau (ca 24 100 inv.) sträcker sig i nord-sydlig riktning utmed
floden Pleisse. Staden är omgiven av dalar och mjuka kullar och i väster
befinner sig ett av de största sammanhängande skogsområdena i Westsachsen.
Omkring 1170 grundades byn Werde, som före 1300 blev staden Werde. Vid denna
tid påbörjades också bygget av stadens befästningar, vilka inkluderade en
borg. 1304 omnämns Werdau för första gången som stad. Även Werdau anfölls
1430 av hussiterna och fick lida svårt under striderna. Trettioåriga kriget
innebar plundringar för staden. En omfattande stadsbrand 1670 innebar
förstörelse av kyrka, slott och rådhus. I en förnyad stadsbrand 1756
förstördes hela staden innanför murarna. En snabb befolkningstillväxt ägde
rum från 1840, då ett stort antal fabriker grundades i staden, framför allt
var textilindustrin framgångsrik men också företag inom metallindustrin. 1952
gjordes en av de äldre fordonsindustrierna om till att tillverka det även i
Sverige kända märket Ifa. De i Zwickau tillverkade lastbilarna hade ingen
framgång i Norden, medan däremot de små personbilarna såldes. Dessa var
ganska lika DKW och kännetecknades först av en kaross av trä, vilket inte var
särskilt lyckat i det nordiska fuktiga klimatet.
Bland Werdaus sevärdheter finns bl. a. ett bekant ångmaskinsmuseum. Museet
är en av de äldsta byggnaderna i staden och byggdes 1781. Vid sidan av stads-
och industrihistoria visar museet också en ständig utställning av en del av
sin samling lyxporslin (Fraureuth), störst i Tyskland. Torget i stadens
centrum har omgestaltats för att bilda en mera harmonisk enhet.
Fotograf: A.& A. Körner, www.werdau.de
Crimmitschau (ca 21 700 inv.) omnämndes första gången 974 under ett
annat namn. Omkring 1150 uppstod bosättningen Crimmitschau i samband med den
tyska koloniseringen. Stadens namn anses ha kommit från borgen med samma namn.
Av stor betydelse för stadens tillblivelse var också borgen Schweinsburg
omkring 1200. I mitten av 1300-talet byggdes stadsmuren med tre portar och Röda
Tornet. Tyvärr visade sig muren inte vara tillräckligt motståndskraftig, utan
hussiterna kunde 1430 inta staden och bränna ned den. Under 1400-talet får
tillverkningen av tyger och textilier fotfäste och skråväsendet börjar
utvecklas. Trettioåriga kriget innebar, att staden plundrades och
brandskattades flera gånger. Inte heller sjuårskriget lämnade staden
oberörd, då österrikiska och preussiska trupper inkvarterades där. Under
1800-talet visade framför allt textilindustrin, att den var livskraftig, då
den snabbt tillgodogjorde sig de tekniska landvinningarna inom området och blev
en viktig inkomstkälla för stadens innevånare. Även efter andra
världskriget spelade textilindustrin stor roll.
Vid torgets södra sida ligger rådhuset, som utgör det femte i raden av
rådhus på samma plats. Detta började byggas 1772, då grundstenen lades för
det nuvarande tornet. Det byggdes sedan ut i etapper och fick sin fasad i
nybarock under slutet av 1800-talet.
Stadens äldsta byggnadsverk är St. Laurentiuskyrkan, en sengotisk
treskeppig hallkyrka, som började byggas omkring 1450. Kyrkans skepp utformades
enligt renässansidéer och sedan reformationen 1529 tjänar kyrkan den
evangeliska församlingen. 1675 fick kyrkan sina barocka väggmålningar och
färgade fönster. Kyrkans inre ändrades flera gånger. Den mest betydande
renoveringen ägde rum 1896, då flera medeltida konstverk föll offer för
förändringarna. Vid denna tidpunkt fick kyrkan också sin nygotiska
västportal. Även senare har förändringar och renoveringar ägt rum.
Ett av turister gärna besökt mål är det vackra slottet Blankenhain i
stadens västra ortsdel Blankenhain. 1432 byggdes här en vattenborg, som
troligen tjänade som en tidig försvarsanläggning. Sedan slottet och några
angränsande byggnader hade brunnit upp 1661, skedde en nybyggnad i barockstil.
Idag är slottet en del av ett omtyckt museikomplex. Förutom guidade
förevisningar av slottet och gården kan man också se utställningar av
samtida konst eller njuta av en slottskonsert.
I Frankenhausen i stadens norra delar kan man se resterna av ett
cistercienserkloster från 1292. Till detta hör också den gamla klosterskolan,
bykyrkan och ytterligare några byggnader, som alla numera är k-märkta. Om
klostret har man kunnat utröna, att det före 1292 troligen var ett riddargods.
1410 brann det upp men byggdes åter upp kort därefter. 1543 inköptes det av
en adelsman och blev åter riddargods. Under den följande tiden bytte godset
ofta ägare ända fram till 1945, då det exproprierades. De ännu kvarvarande
byggnaderna k-märktes under 1970-talet och kunde 1990 genomgå en sanering.
[Upp]
