Saxiska Schweiz är den tyska delen av Elbsandsteingebirge, som sträcker sig från Dresden på båda sidor av Elbe. Den angränsande tjeckiska delen kallas Böhmiska Schweiz. Namnet uppkom under 1700-talet och lär skall kunna tillskrivas två schweiziska konstnärer, som tyckte, att landskapet påminde om deras egen hemtrakt, schweiziska Jura, där det förekom liknande landskapsformer.
I området kan man som regel skilja mellan två bergformer: klippformationer av granit och sandstensbildningar. De senare finns på en nivå, som Elbe ursprungligen hade. När landet höjdes, spräcktes sandstensplattan, vilket gjorde att det allt snabbare flytande vattnet i Elbe kunde spola bort sådana delar av berggrunden, som inte var motståndskraftiga nog. Exempel på sådana bildningar är Zirkelstein, Kaiserkrone och Lilienstein. En stor del av området är numera skyddat genom bildandet av Nationalparken Sächsische Schweiz.
Inom området finns en mängd borgar, som uppfördes som skydd för handelsvägarna. Av dessa finns kvar fästningen Königstein och borgen Hohnstein. Av de övriga finns endast sparsamma rester. Ursprungligen var området befolkat av slaviska folk och kom först under 1400-talet under saxiskt herravälde med ungefär samma gränser som idag. Turismen inom området började i stort under 1800-talet. Till detta bidrog i inte oväsentlig grad olika konstnärer, som företrädde romantiken som t.ex. målaren Ludwig Richter och kompositören Carl Maria von Weber.
Mycket detaljerade kartor över området kan man finna under www.oberelbe.de , som vänligen har ställt ovanstående karta till förfogande.
Pirna (ca 39 700 inv.) är känd sedan 1233 och
fick beteckningen stad 1291. Från 1294 hörde Pirna till Böhmen för att
1405 åter komma under tyskt herravälde. 1634 inleddes i Pirna
fredsförhandlingar mellan saxare och habsburgare, vilket ledde fram till freden
i Prag 1635. Under trettioåriga kriget belägrades och plundrades staden 1639
av svenskarna. Även under 1700-talets krig utsattes staden för långtgående
härjningar. 1813 besattes staden av franska trupper och Napoleon stannade kvar
där under några dagar. Efter 1870 förstärktes industrialiseringen av staden
och flera industrier, som fortfarande finns kvar, grundades. Till dessa hör
konstsidenverket, som kom att bli av stor betydelse.
Den sengotiska treskeppiga hallkyrkan St. Marien
uppfördes mellan 1502 och 1546. Tornet är dock äldre och byggdes 1466 - 1479.
Den barocka tornkupolen är från 1700-talet. Tolv pelare bär upp valvet med
dess närapå originalmålningar från 1544/46. Altare, predikstol, dopfunt m.m.
är bevis för den tidens högtstående stenhuggarkonst.
Rådhusets historia går tillbaka till medeltiden och är
omnämnt skriftligen redan 1386. Den äldsta delen torde vara den del av
källaren, som nås från husets östra sida. Huset har byggts om flera gånger
under århundradenas lopp, varför det uppvisar många olika byggnadsstilar:
gotik, renässans, barock. Sevärt är också uret på den östra sidan.
Ovanför urtavlan finns en kula, som visar månens faser och i vapnet två
lejon, som med sina tassar markerar varje kvart resp. varje hel timme genom att
slå mot ett päronträd. Förutom att vara samlingspunkt för stadens råd har
huset också använts för skilda ändamål: bl.a. slakteri, bageri och
väveri.
Som så många andra tyska städer och orter har också Pirna ett mindre smickrande inslag i sin historia. Redan under 1800-talet hade i slottet Sonnenstein ett behandlingshem för psykiskt sjuka inrättats. Behandlingen av de sjuka kännetecknades av en humanistisk tradition. Denna bröts 1928 genom tillsättandet av en ny ledare för hemmet, vilken förespråkade "rashygien" och "eutanasi" (dödshjälp). 1939 upplöstes behandlingshemmet och under stort hemlighetsmakeri beslöts att det från 1940 skulle bli en ren förintelseanstalt och omfattas av det program, som kallades "Aktion T 4" och innebar ett avlivande av "psykiskt sjuka och psykiskt handikappade". Under det dryga år, som verksamheten hölls igång, dödades minst 13 700 personer (förmodligen är antalet större). Efter krigets slut kunde några av läkarna och deras medhjälpare tas till fånga och ställdes inför domstol. Andra flydde västerut och gömde sig under nya namn och ytterligare andra flydde utomlands. Av de tillfångatagna dömdes några få till dödsstraff och de övriga till fängelse eller frikändes. Efter denna rättegång talades det mycket litet i staden om det inträffade, eftersom man försökte förtränga det skedda och dessutom inte hade tillträde till byggnaderna för att kunna inrätta någon form av minnesmärke över det skedda. Inte förrän 1989 blev allmänheten påmind om det förgångna, då vissa av stadens innevånare samt anhöriga till de mördade engagerade sig för inrättandet av ett minnesmärke. Detta invigdes 2000 och en stadigvarande utställning påminner om det skedda.
Heidenau (ca 16 500 inv.) ligger NV om Pirna i den
övre delen av Elbes dalgång och är områdets näst största stad. Heidenau
är ursprungligen en sammanslutning av flera byar och ännu långt in på
1800-talet tjänade innevånarna sitt levebröd på lantbruk. Efter fredsår med
relativt välstånd började i början av 1600-talet en svår tid, då det
trettioåriga kriget medförde lidanden och pålagor för folket. 1639 drog sig
den svenska hären tillbaka från Böhmen och brände och plundrade de områden
den passerade. Till detta kom sedan, att sjukdomar som pest och tyfus skördade
många offer. Omkring 1870 påbörjades industrialiseringen och de första
fabriksanläggningarna uppfördes. 1924 erhöll de numera rätt stora
sammanslagna orterna stadsrättighet.
Barockträdgården Grosssedlitz (jo, det skall vara tre s!) påbörjades 1719 efter förebilder från Frankrike och Italien. Trots att anläggningen inte fullbordades på grund av penningbrist, räknas den som en av de mest fullkomliga inom tysk trädgårdskonst.
Stolpen (ca 6 100 inv.) i norra delen av
saxiska Schweiz är känd sedan 1222 genom den borg som hade anlagts där. Staden
Stolpens historia börjar i början av 1400-talet med bosättningar på norra
sidan av det berg, där borgen befann sig. Inom detta område finns stadens
gamla stadskärna, som präglas av 1700- och 1800-talens 
borgarhus. En
stadsmur runt staden hade byggts redan 1470. Utvecklingen till hantverkarstad
understöddes både kyrkan och kurfursten och fram till 1764 var Stolpen
garnisonsstad. Staden har upplevt många stadsbränder beroende på ett
komplicerat vattensystem och tätt intill varandra liggande hus. 1795 beslöts
att slottsmurarna skulle rivas och efter 1800 avvecklades också stadsmuren.
Kvar av denna finns idag en av portarna, Niedertor (Dresdner Tor).
Stolpens mest besökta sevärdhet är borgen. Omkring 1100
uppfördes en första försvarsanläggning i trä, som senare ersattes av en
stenanläggning, som finns omtalad 1222. Borgen belägrades flera gånger utan
framgång, även så av svenska trupper 1639. Under 1770-talet revs några av de
förfallna delarna av borgen. Sedan franska trupper intagit borgen 1813
upprättades ytterligare försvarsanläggningar. Vid dessas avmarsch skedde en
omfattande förstörelse, som sedan fortsattes av efterkommande trupper. Efter
att man 1842 anlagt en park på borgens sydhang, blev den också intressantare
för besökande. 1935 påbörjades en utbyggnad av borgen för att främja
turismen. 1992 övertogs borgen av fristaten Sachsen, som inledde en intensiv
byggnadsverksamhet.
http://www.oberelbe.de/stolpen/
Neustadt (ca 14 300 inv.) är en av de ganska små,
kompakta saxiska städerna, där gammalt och nytt ligger nära intill varandra.
Staden omnämndes först 1333, sedan den grundats av bergsmän. Under mitten av
1400-talet köptes staden in av Sachsen och har alltsedan dess varit i saxisk
ägo. Tack vare sitt läge vid saltvägen mellan Halle
och Böhmen fick Neustadt tidigt stor betydelse som marknadsplats. Likaså ledde
den under 1700-talet tillkomna pilgrimsleden från Bautzen
till Mariaschein i Böhmen också förbi Neustadt. Redan under 1500-talet fanns
i staden skrån för flera olika slags hantverkare, som bidrog till att staden
blomstrade. Till detta kom dessutom, att rätten att hålla marknader drog in
ytterligare befolkning från den omkringliggande landsbygden . På så 
sätt
blev Neustadt en stad, där hantverkare vid sidan av också bedrev lantbruk.
Speciellt under 1600-talet med dess återkommande krig, bränder och sjukdomar
fick staden lida svårt. Under 1800-talet förändrades stadens näringsliv
genom att hantverkarnas betydelse minskades samtidigt som industrin fick sitt
fotfäste. De mest betydande industrierna återfanns inom stål- och
emaljvaruindustrin, men också tillverkningen av konstblommor var av betydelse.
Efter andra världskrigets slut skedde den största industriella tillväxten
inom produktionen av lantbruksmaskiner, något som efter 1990 avtog drastiskt,
då en satsning på små och medelstora företag inom industri och hantverk
genomfördes.
Stadens bebyggelse präglas av 1870-talets ekonomiska
uppsvingsperiod, men även efter tillkomsten av moderna byggnader har man
bibehållit småstadskaraktären med torget som medelpunkt och välordnade
parker. Till stadens sevärdheter hör det över 300 år gamla rådhuset och St.
Jacobikyrkan, som omnämndes som stadskyrka första gången 1346. Alltsedan
reformationen 1539 har den använts av den evangeliska församlingen. I mitten
av 1800-talet var kyrkan så nedgången, att man beslöt att bygga om den. Vid
denna renovering sparade man altarrummet med det gotiska valvet från
1400-talet, som numera är kyrkans äldsta del.
Sebnitz (ca 9 000 inv.) grundades under 1100-talets
andra hälft av invandrade bönder från trakten av Bamberg och Würzburg. Detta
satte sin prägel på staden, som ända in på 1800-talet var en stad, där
lantbruket spelade en stor roll. Av stor betydelse för staden var också de
många väverier som fanns. Utvecklingen inom den industriella linneproduktionen
förde till en nedgång av antalet väverier. Omkring 1834 kom hantverkare, som
tillverkade konstgjorda blommor, till Sebnitz och började vad som skulle visa
sig bli stadens mest betydande industrigren. Några år senare hade man nått
världsrykte och kunde leverera 75 % av världens behov. 1826 påbörjades en
verksamhet, tillverkning av skrivpapper, som skulle vara till 1945. 1950
övertogs pappersfabrikens lokaler av en maskinfirma, som så småningom ägnade
sig åt tillverkning av lantbruksmaskiner. Efter återföreningen kunde denna
verksamhet inte drivas längre, varför byggnaderna tömdes på inventarier. På
grund av det dåliga tillståndet revs större delen av byggnaderna och man
planerade för ett nytt industriområde på samma plats.
Till stadens sevärdheter hör Peter-Paulskyrkan. När
denna byggdes är ovisst, men man utgår från, att det existerade en liten
kyrka i staden redan under 1200-talet. Den kraftiga invandringen av nya
bosättare gjorde att man behövde utvidga kyrkan, vilket skedde under
1400-talets slut. Från denna tid finns kvar de sengotiska yttre murarna och
korets pelare. Dagens kyrkoskepp, som är nästan kvadratiskt, är från 1619
liksom också det bemålade taket. Från slutet av århundradet är målerierna
på balustraderna med scener från Gamla och Nya Testamentet. Altaret (två
våningar) är ett värdefullt konstverk från renässansen, där huvudfältet
visar den heliga nattvarden. Från renässansen är också kyrkans vackert
målade predikstol.
För intresserade av modelljärnvägar kan ett besök i modelljärnvägsmuseet rekommenderas. Detta är en fabriksutställning, där man visar 60 år av egen produktion samt därutöver ytterligare 40 års modelljärnvägshistoria.
Den lilla staden Hohnstein (ca 3 700 inv.) ligger
vid gränsen till nationalparken Sächsische Schweiz mitt i den natur, som är
typisk för Elbsandsteingebirge. Namnet har staden fått efter den långt
tidigare byggda borgen, som också gav upphov till bebyggelsen runt omkring.
Borgen uppfördes som gränsbefästning vid det medeltida tyska kejsarrikets
östligaste gräns och ligger på en klippa omgiven av djupa dalgångar på tre
sidor. Staden omnämndes första gången 1333 i förbindelse med borgen. Allt
eftersom borgens egendomar växte, utökades också borgens befolkning. När
borgen blev för trång, byggdes nya bostadshus vid foten av klippan, där vissa
av de anställda kunde bo. Hit kom också senare hantverkare och handelsmän,
som sökte skydd i närheten av borgen. Troligen fick staden stadsrättigheter
1444. Den utvecklades till en hantverkarstad, där framför allt linnevävarna
var väl företrädda. I slutet av 1600-talet blev staden känd som en plats,
där man kunde utvinna kalk och från denna tid finns fortfarande dagorter kvar.
1724 hemsöktes staden av en brand, i vilken hälften av alla hus inklusive
kyrkan brann ned. I början av 1900-talet fick turismen en allt större
betydelse för staden.
Stadens äldsta byggnad är rådhuset från 1688. Denna
hyste ursprungligen ett bryggeri och från 1835 Tysklands första korkfabrik.
1917 byggdes huset om till rådhus. I det förra bryggeriets lokaler finns nu
restaurangen Rådhuskällaren.
Stadskyrkan är en av Sachsens vackraste barockkyrkor och
räknas som ett av de mest anmärkningsvärda kyrkliga byggnadsverken, som
tillkom under 1700-talet. Sedan den tidigare kyrkan fallit offer för
stadsbranden, byggdes den nya under åren 1725 - 28.
Världsberömmelse har staden fått inom ett speciellt område: marionetteatern. Redan 1928 uppträdde Max Jacob med sina dockor på borgen och senare i en egen marionetteater. Allt sedan 1996 äger de årliga marionettfestspelen rum i Hohnstein, som därigenom för traditionen vidare.
[Upp]
