Övre Vogtland    

Karta över området med vänlig tillåtelse av www.vogtland.de

Övre Vogtland är den sydligaste regionen i Vogtland och består till största delen av barrskog. Här rinner också flera floder upp, t.ex. Weisser Elster, Zwickauer Mulde m.fl. Området består till större delen av lantlig bebyggelse med en del småstäder i dalgångarna. Området är vulkaniskt aktivt och jordbävningar förekommer. Inom området finns också ett flertal källor med mineralhaltigt vatten.

Områdets historiska utveckling överensstämmer i stort med Vogtlandets i övrigt. På grund av de i området befintliga bergstrakterna och de djupa skogarna kan rent generellt sägas, att den historiska bosättningen började i samband med den tyska utbredningen österut. Av den anledningen finns inga sorbiska ortnamn i området, däremot namn på vissa vattendrag, som redan var kända från Böhmen eller västra Vogtland.

En betydande ekonomisk roll spelade tillverkningen av musikinstrument framför allt i städerna Markneukirchen och Klingenthal och den närmaste omgivningen (Musikwinkel). På liknande sätt har kurväsendet haft en stor betydelse för Bad Elster och Bad Brambach (Bäderwinkel). För området i stort har turismen spelat en viktig roll.

Oelsnitz (ca 12 100 inv.) är en industristad vid floden Weisse Elster och är tack vare sitt läge en utmärkt startplats för utflykter runt om i Vogtland. Orten är känd sedan 1200 och omnämnd som stad 1357. Redan 1225 omnämns St. Jakobikyrkan och med början 1232 upprättas borgen Voigtsberg. Under 1300-talet utvecklas bergsbruk och textilhantverk och under de två kommande århundradena en för Tyskland något annorlunda näringsgren, då man satsade på pärlfiske i Weisse Elster och dess biflöden. På grund av många stadsbränder förändrades stadens ansikte under århundradenas lopp. Efter den senaste stora branden 1859 byggdes staden upp efter nya planer och centrum uppvisar nu klara, symmetriska former. 1880 startades ett mattväveri i staden, vilket kom att bli Tysklands största mattproducent.

På en 440 m hög klippa nordöst om staden reser sig slottet Voigtsberg, som ända fram till idag har undergått många förändringar genom bränder, om- och tillbyggnader. Den äldsta delen av borgen byggdes 1232 - 1249 och representeras nu av borgens 22 m höga huvudtorn. I den gamla delen av slottet återfinns också riddar- och furstesalarna. I en tillbyggnad intill furstesalen finns det i gotisk stil byggda Georgskapellet. I en egen byggnad skall efter ombyggnad inhysas stadens mattmuseum. 

St. Jakobikyrkans äldsta delar finner man troligen i den undre, senromanska delen av norra tornet, under det att koret är byggt i gotisk stil. Av en urkund från 1499 framgår, att kyrkan måste ha byggts om under slutet av 1400-talet sedan den skadats av eld. Kyrkans inre bestämdes till en del av de kvarvarande murarna, på vilka den nya kyrkan byggdes. Ett flertal gånger under de kommande århundradena förstördes delar av kyrkan vid stadsbränder, senast 1859. Efter återuppbyggnad har kyrkan sedan sanerats vid skilda tillfällen under 1900-talet. Kyrkan är en sengotisk hallkyrka med två skepp. Den skiljer sig från andra kyrkor genom sin oregelbundenhet i planlösningen, något som kan tillskrivas de återkommande tillbyggnaderna. Kyrkans inre går i allt väsentligt tillbaka på den ombyggnad, som ägde rum 1888, då den barocka inredningen ersattes av en nygotisk. 

www.oelsnitz.de 

Klingenthal (ca 8 800 inv.) är en efter tyska förhållanden tämligen ung stad. Ortens historia började i slutet av 1500-talet, då man upprättade ett hammarverk för att kunna utnyttja de näraliggande förekomsterna av järnmalm. Detta verk brann emellertid snart ned och återuppbyggdes inte. I mitten av 1600-talet förde böhmiska flyktingar med sig konsten att bygga fioler och 1716 grundades ett fiolbyggarskrå. I slutet av århundradet påbörjades tillverkningen också av trä- och metallblåsinstrument. 1829 tillkom produktionen av munspel samt något senare även dragspel. Under 1800-talets andra hälft var Klingenthal ett världscentrum vad gäller tillverkningen av dragspel. Så omfattande var tillverkningen av detta nya instrument, att de äldre instrumentyrkena nästan helt trängdes undan. Först 1919 fick Klingenthal stadsrättigheter och stadens vapen upptar en lyra för att visa på det nära sambandet med musiken. 

Staden ligger i det område som kallas Musikwinkel och är känd, förutom för tillverkningen av musikinstrument, också för de goda möjligheterna till vintersport. Området gäller för att ha ganska säker tillgång till snö, preparerade skidspår och skidliftar. Området är speciellt anpassat för nordisk kombination. 

I Klingenthal finns ett kombinerat musik- och vintersportmuseum, som visar utvecklingen inom dessa båda områden. I den första utställningsdelen visas hur instrumentbyggnadskonsten kom till regionen och hur den utvecklades. Här visas också verkstäder för tillverkning av olika instrument samt givetvis också själva instrumenten. Den andra utställningsdelen omfattar vintersportens historia i området omkring Klingenthal.

Om man vill se själva tillverkningen av ett dragspel finns också sådana möjligheter, sedan man 1992 inrättade en visningstillverkning. Här tillverkas instrument som hantverk samt demonstreras för åskådarna.  

Till stadens sevärdheter och dess mest betydande historiska byggnadsverk hör den 1737 byggda barockkyrkan "Zum Friedefürsten". Den k-märkta åttkantiga centralbyggnaden är den största i sitt slag i Sachsen efter Frauenkirche i Dresden. Dess svängda tak avslutas i en lökkupol på 45 m höjd. Inne i kyrkan bör man speciellt lägga märke till predikstolsaltaret, som utgör en bekännelse till treenighetsläran. Kyrkans orgel har byggts så, att dess disposition och historiska stämning stämmer överens med den barocka. Den hör till de orglar i Vogtland med den skönaste klangen och används ofta vid konserter. 

www.klingenthal.de 

Musikstaden Markneukirchen (ca 6 900 inv.) är känd för sin långa tradition av musikinstrumentstillverkning. Orten grundades under 1200-talet under ett helt annat namn men kallades under 1300-talet Nuenkirchin, vilket 1858 ändrades till Markneukirchen för att skilja den från alla andra Neukirchen. När i mitten av 1600-talet böhmiska flyktingar kom till Vogtland fanns bland dem också fiolbyggare, som i Markneukirchen grundade det första skrået 1677. Detta årtal blev en milsten i stadens historia, då det gäller som födelseår för tillverkningen av musikinstrument i Vogtland. Under 1700-talet utvecklades denna verksamhet ytterligare och kom att omfatta även andra stråk- och knäppinstrument. Efter 1850 fick hela den vogtländska produktionen av musikinstrument världsvid betydelse och man lärde sig att tillverka även blåsinstrument. Staden blev ett centrum för den tyska tillverkningen av orkesterinstrument och ett begrepp inom musikvärlden. 

Stadens kyrka, St. Nicolaikyrkan, är också musikaliskt intressant, då man där har Tysklands största orgel (invigd 1848) tillverkad av orgelbyggarmästaren J.F. Schulze. Orgeln är så gott som i komplett originaltillstånd och är den enda i sitt slag i Sachsen. Hans orglar återfinns oftast i Thüringen och i området Harz, men de flesta är i ett dåligt tillstånd eller har förändrats. Schulze anses vara en nydanare inom orgelbyggnadskonsten.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i instrumenttillverkningens historia bör besöka stadens musikinstrumentsmuseum, som är ett av Europas mest betydande i sitt slag. Samlingen omfattar ca 3 000 instrument från hela världen och befinner sig i ett senbarockt borgarhus. Vill man se i verkligheten hur tillverkningen sker, kan man kontakta någon tillverkare. Många av dem bjuder in till besök i verkstäderna. 

www.markneukirchen.de 

Adorf (ca 5 700 inv.) grundades av bönder från Oberpfalz omkring 1200 vid sammanflödet av floderna Weisser och Kleiner Elster (idag Schwarzbach). Härav också namnet, som betyder ungefär 'by vid flytande vatten'. Omkring 60 år senare anlades på en platå över dalen en marknadsplats, som kom att utgöra basen för den senare grundade staden. En urkund från 1293 omtalar Adorf som stad, vilket gör den till den äldsta i regionen. Det 321 m långa torget med den imponerande stadskyrkan utgör fortfarande stadens historiska centrum, där man också kan se rester av den gamla stadsmuren. Trots förstörelse under krig - framför allt trettioåriga kriget - och genom bränder - de båda stora stadsbränderna 1543 och 1768 förstörde den med murar omgivna staden nästan helt och hållet - blomstrade staden åter upp tack vare en intensiv gränshandel med Böhmen och fjärrhandel med andra regioner i Tyskland. Vid sidan av lantbruk utgjorde flera hantverk, av vilka många var speciella för orten, basen för ett framgångsrikt näringsliv. Stadens gynnsamma läge vid olika handelsvägar var en god förutsättning för utvecklingen till en liten industristad i slutet av 1800-talet. Till de mera ovanliga förvärvsgrenarna hörde fisket av flodpärlmusslor och tillverkningen av artiklar i pärlemor och snäckskal. Från att omkring 1850 ha börjat som ett litet hantverk, kunde verksamheten 25 år senare försörja över 700 människor. 

Till stadens sevärdheter hör Freiberger Tor, som är det enda bevarade stadsportshuset i Vogtland. Här finns stadsmuseet inhyst med förutom många historiska föremål också sedan 1993 den största tyska museala samlingen över temat pärlemor. Utställningen ger upplysningar om pärlmusslor och deras bearbetning till artiklar av pärlemor.

I stadens utkant ligger ett stort fritidskomplex utan motsvarighet i Vogtland. I en parkliknande terräng byggdes 1993-95 en miniatyranläggning med över 50 naturtrogna modeller av vogtländska sevärdheter i form av slott, kyrkor, broar etc. Dessa små modeller återger in i minsta detalj sina förebilder och vill inspirera besökarna att bese byggnaderna i verkligheten. Inom samma område finns också den botaniska trädgården med över 13 000 plantor från höglänta trakter över hela världen.

www.adorf-vogtland.de 

Bad Elster (ca 4 000 inv.) är ett av de äldsta medicinska gyttjebaden och ligger i södra delen av Vogtland. Staden ligger i Weisse Elsters dalgång och skyddas av de omkringliggande bergen med deras skogar. Byn Elster omnämndes skriftligen första gången 1324. Redan tidigt hade man funnit, att källorna i trakten hade en helande inverkan och under 1600-talet gjordes analyser av vattnet. 1810 upptäcktes nya källor med mineralhaltigt vatten. 1848 utnämndes Elster till "kungligt-sachsiskt statsbad". Under 1870-talet upptäcktes nya källor och Elster fick rätt att kalla sig Bad Elster. Stadsrättigheter fick man 1935.

Något sydligare ligger Bad Brambach (ca 2 100 inv.), som är känt framför allt genom den starka radonhalten i vattnet, vilket gör orten betydelsefull i bl.a. behandlingen av reumatiska sjukdomar. Orten är känd sedan 1100-talet, men är antagligen ännu äldre. De hälsobringande källorna var kända redan under 1500-talet men undersöktes grundligt i början av 1800-talet. Härvid kom man fram till att det var "utomordentliga hälsobringande källor", som rekommenderades till saxiska hovet. Före sekelskiftet 1900 hade man i mindre omfattning sålt av mineralvattnet, men i samband med öppnandet av en tappningsbyggnad med moderna maskiner fick verksamheten ett uppsving. 1910 upptäcktes en radonkälla, som efter undersökningar ställdes till förfogande för kurverksamheten. 1922 fick Bad Brambach rätten att föra beteckningen "Bad" i sitt namn. 1966 sluts kurinrättningarna i Bad Elster och Bad Brambach samman under gemensam förvaltning och efter Tysklands återförening övergick egendomen i Fristaten Sachsens ägo och drevs vidare som saxiskt statsbad.

[Upp]