Västra Erzgebirge sträcker sig över både tyskt och tjeckiskt område och begränsas i väster av Elstergebirge och Vogtland och i öster av floden Flöha. Gränsen i norr är något svävande, medan den i söder utgöres av landsgränsen. Den övre delen av Västra Erzgebirge hör till naturparken Erzgebirge/Vogtland.
Kartor över området med vänlig tillåtelse av www.erzgebirge.de
I Zwönitz (ca 11 100 inv.) skall enligt gamla krönikor sorber ha bosatt sig omkring 960. Ortsnamnet går tillbaka på det slaviska ordet för floden, som orten har sitt namn efter, klingande bäck. 200 år senare började den tyska invandringen med bosättare huvudsakligen från Franken. 1429 brändes staden ned av från Böhmen anfallande hussiter. Omkring 1450 skedde ett uppsving för järnmalmsbrytningen och orten fick därför kurfurstliga privilegier. Under trettioåriga kriget drabbades Zwönitz hårt genom plundring och brandskattning. 1795 togs de första stegen till en framtida industrialisering, då den första manufakturfabriken, ett ullspinneri, grundades. Detta var början till den senare textilindustrin. 1841 grundades den första industriverksamheten, ett emaljeringsverk, vilket 1889 följdes av en skofabrik, som skulle bli den största tillverkaren av barnskor i det tyska riket. I och med förflyttningen av ett av Siemens verk kom elektroindustrin till Zwönitz. Detta, tillsammans med många flera, exproprierades efter kriget.
Stadens äldsta kyrka är
S:t Blasius, som av
sitt läge att döma, var ett gammalt vägkapell. 1483 måste delar av murarna
förnyas och 1668 blev det nödvändigt att reparera kyrkans överdel. Efter
1707 skedde en komplett ombyggnad av den bristfälliga kyrkan. Torn och tak
byttes ut och inredningen i s.k. bondbarock tillkom. Senare målades mycket av
detta över. Av den tidigare äldsta inredningen har mycket måst lämnas till
andra kyrkor, t.ex. ett 1515 skapat Mariaaltare och en altarbild, som fanns i
kyrkan sedan ca 1650.
Mitt i staden ligger kyrkan
S:t Trinitatis.
Dess föregångare fanns på platsen 1473 men brann upp 1687 i en av de stora
bränderna i staden. Året efter påbörjades den nya kyrkan på samma plats,
dock något större än den första. Barockinredningen tillkom 1692 - 1704 och
dess förnämsta exponent är det 10 m höga predikstolsaltaret, som anses vara
det äldsta i sitt slag i saxiska stadskyrkor. 1723 störtade en del av tornets
underbyggnad in och ersattes med det nuvarande fyrkantiga med åttkantig
påbyggnad. Under 1900-talet har vissa reparationer ägt rum i flera etapper.
Lössnitz
(ca 9 200 inv.) är en av de äldsta småstäderna i Erzgebirge och betecknades
redan 1284 som stad. Vid denna tid hade staden också en stadsmur med tre
portar. 1406 förvärvade greven av Schönburg grevskapet och gjorde Lössnitz
till sin huvudstad. Tack vare det gynnsamma läget vid två handelsvägar kunde
staden utvecklas snabbt. (En av dessa vägar var en saltväg mellan Altenburg
och Prag. Delar av denna gamla led används numera som vandringsled.) Den lockade också till sig flera hantverkare, som
bosatte sig där och skapade rikedom och gott rykte åt staden. Jämfört med
andra städer i Erzgebirge spelade Lössnitz en obetydlig roll inom
malmbrytningen men var desto mera framträdande inom handel och hantverk. Av
betydelse för stadens utveckling blev de olika marknader, som hölls. Då
industrialiseringen tog sin början i mitten av 1800-talet blev Lössnitz ett av
flera betydelsefulla industricentra i västra Erzgebirge. Flera av de tidigare
små hantverksföretagen utvecklades till rätt ansenliga industrier. På så
vis blev staden bl.a. ett centrum för saxisk skoindustri. Andra industrier som
maskinbyggnad, metallvaruindustrin och textilindustrin drogs också till staden.
Fram till återföreningen 1989 räknades företagen i staden till de viktigaste
arbetsgivarna i regionen. Den allmänna förändringen av ekonomin under de
följande åren gjorde att de tidigare strukturbestämmande industrigrenarna
inte längre var ekonomiskt försvarbara och industrierna lades ned.
I
Gamla Stan har man kunnat bevara många gamla sevärdheter, även om
stadsbränder har förstört många av de medeltida byggnaderna. Det rör sig
här som regel inte om bevarade kompletta byggnader utan om detaljer som
dörrar, portar och portaler. Hit räknas också de återstående delarna av den
gamla stadsmuren och ett försvarstorn. Av senare datum (1826) är stadskyrkan S:t Johannis, som anses vara en av de vackraste sakrala byggnaderna i trakten.
Den är också känd genom sin orgel, en av de största romantiska orglarna i
Sachsen.
En
helt annorlunda stad är Schneeberg (ca 15 200 inv.), som grundades under
andra hälften av 1100-talet av frankiska bönder. Redan omkring 1200 påbörjas
malmbrytning, som senare skulle bli en av ortens huvudnäringar. 1471 hittades
rika silverfyndigheter, vilket ledde till att staden bildades. Bara några få
år senare hade man ett stort antal gruvor inom och utanför den avspärrning,
som omgav staden. 1481 erhöll man stadsrättigheter och privilegier som en fri
bergsstad. Sedan den relativt korta fasen för brytning av silvermalm avslutats,
kom i dess ställe brytningen av koboltmalm, vilket pågick till in på
1930-talet. Denna malm utgjorde basen för den blå färgen, som användes av
bl.a. porslinsfabrikerna i Meissen. En
omfattande stadsbrand förstörde 1719 stora delar av centrum, som sedan
återuppbyggdes i barockstil.
Till
stadens sevärdheter hör St. Wolfgangskyrkan, en sengotisk kyrka, som byggdes
1516 - 1540. 1539 fick kyrkan det första och mest kompletta altaret från den
lutherska reformationstiden tillverkat i Lucas Cranach den äldres verkstad.
Altaret med sina sammanlagt 11 kvarvarande bilder räknas som ett av
reformationens viktigaste bildverk och uttrycker på samma sätt som en predikan
reformatorernas tankar. Altaret har en äventyrlig historia bakom sig med den
senaste incidenten från krigsåret 1945, då amerikanska lågtflygande
attackflygplan fullständigt förstörde kyrkan. Altaret kunde emellertid
räddas ur den brinnande kyrkan. Efter långvariga restaurationsarbeten kan det
idag åter ses, som Cranach hade byggt det - som flygelaltare med dubbla
öppningsbara luckor. Efter en 51-årig återuppbyggnadsperiod kunde kyrkan
åter tas i bruk.
Stadens
rådhus är liksom övriga byggnader vid torget k-märkt. Det första rådhuset
påbörjades redan 1527 men förstördes i sin helhet i stadsbranden 1719.
Återuppbyggnaden skedde på den gamla grunden. 1849 förstördes det av en ny
brand och återuppfördes igen, denna gång i nygotisk stil. 1912 byggdes det om
och har sedan dess i stort varit oförändrat.
[Upp]
